Feel in the Blogg

Bloggen 31 maj 2013 tillägnas min älskade pappa som begravs idag.

Nedanstående nekrolog är skriven av mig och nedkortad publiceras den i Bärgslagsbladet/Arboga Tidning idag. Här i bloggen får ni den i sin helhet.
Efter minnesorden kommer några bilder på pappa och på mig.

Min pappa är död. I hela 58 år hade jag honom som det självklara stödet och hjälpen i livet.

Göte Wahlfeldt föddes i Eskilstuna på kyndelsmässodagen 1927. Pappa Bror och mamma Svea hyrde då ett rum på Lohegatan och ett par år senare föddes systern Gun.

Så småningom flyttade familjen till området Tunafors där mamma Sveas morbror Knut startat en bageriaffär som fick namnet Skogaholms. Göte tillbringande mycken tid tillsammans med Knut och Greta Erikssons söner som var i samma ålder som honom. Så småningom fick Göte hjälpa till att köra ut bröd per cykel till stadens butiker.

Pappa Göte kom från knappa förhållanden men fick möjligheten att studera till ingenjör. Han läste en 5-årig utbildning varav de första fyra åren på kvällstid då han jobbade om dagarna för att klara ekonomin.

Efter jobb på bland annat ASEA i Västerås kom pappa så småningom till Arboga Maskiner i Arboga där han blev kvar till sin pensionering. Han innehade många olika poster – bland annat som verkstadschef och produktionschef.
Pappa undervisade också som lärare på Arboga Tekniska skola.

Pappa hade ett stort intresse för samhällsfrågor och engagerade sig tidigt politiskt. Först som socialdemokrat men snart blev Folkpartiet hans självklara val. För Fp var han verksam både inom kommunen och inom kyrkan i Arboga.  Pappa var också kyrkvärd i över trettio år.

Förutom politik var historia och fotboll två stora intressen för honom. Han kunde den svenska historian på sina fem fingrar och han missade ogärna en fotbollsmatch i TV.  På hans nattduksbord låg nu i april ”Mitt liv” av Bill Clinton och boken ”Jag är Zlatan”.

Pappa hade ett glasklart minne och kunde berätta många anekdoter från sin barn- och ungdomstid, från militärtjänstgöringen tillsammans med bland andra Gösta Bohman och från arbetstiden på Arboga Maskiner.

Inte många slog honom på fingrarna i ekonomiska spörsmål. Han skötte bokföring och bokslut självständigt både för det aktiebolag han hade och den lantbruksegendom som gått i arv.

Sedan min mors hälsa försämrats på senare år skötte pappa också hus och hem. Pappa blev en hejare på matlagning och kunde ringa mig och säga: -Ska du inte komma över och äta med oss, jag har gräddat raggmunk! Eller: – Kom hit, jag har lagat soppa med klimp som du gillar! Hans sallader var fantastiska! Ett minne jag har är när vi sitter där runt bordet i köket och pappa och mamma tittar på varandra och säger: – Vad bra vi har det!

Mamma var pappas stora kärlek och de två skulle ha firat 60-årig bröllopsdag den 23 maj i år.

Den 9 april tog jag med min pappa på ett årsmöte i Västerås. Under kvällen drabbades han av hjärnblödning. Läkarna trodde han skulle dö då men vi fick ytterligare nästan fyra veckor tillsammans. Pappa fick uppskov från döden och vi fick bonustid – tid att hinna tala om allt och berätta hur mycket vi älskade honom. Pappa var klar och redig intill slutet. Han somnade in den 6 maj.

Pappa var vår klippa. Den vi vände oss till för råd och stöd. Han var rättvis och trofast – en person man alltid kunde lita på och han hade ett stort, varmt hjärta.

Vila i frid älskade pappa.

Susanne W Linde

Pappa under lumpartiden på 1940-talet.

Mamma och pappa – fästfolk.

De gifte sig Pingstafton 1953 i Regna Kyrka.

Nygifta intill mammas barndomshem Lugnet i Regna. Här tillsammans med min kusin Per-Uno.

Året efter i september föddes jag.

Stolt pappa med sin lilla dotter.

Familjebild – min bror var ännu inte född.

Dop i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga, den kyrka där det idag hålls begravningsgudstjänst för pappa…

På pappas arm. Vi bodde då på Österled 12 B.

Utflykt med pappa.

Pappa och jag på picknick. Familjens bil – en IFA – syns i bagrunden.

Båttur med pappa på sjön Björklången i Regna.

I trädgården till huset på Borgaregatan.

Många år senare – i Eskilstuna då vi hälsade på pappas syster Gun då hon låg på sjukhuset. Bilden är tagen i november 2010.

Sommaren 2012 låg pappa en vecka på lasarettet för magproblem.  Som synes av bilden var han varken särskild illa däran eller oroad över hälsan! Tvärtom blev han lite imponerad över bilden eftersom han tyckte han såg rätt pigg och kry ut!

Luciadagen 2012: Jag lussade för pappa och mamma med nybakta lussekatter. Pappa bjöd på kaffe.

En av de sista bilderna på pappa. Det är Valborgsmässoafton 2013 och mammas födelsedag. Pappa ger henne en varm kram. De kramades länge och pappa strök henne över håret.
Bilden är så fin. Den speglar lite av all den kärlek vi fick möjlighet att visa honom och varandra under hans sista fyra veckor i livet.

I dag är en sorgens dag men jag vet att döden inte är slutet. Pappa finns med oss ändå – nu och för evig tid.

På platsen nedan visar min bror Mats var pappa kommer att vila på Skogsborgs kyrkogård. Ja, hans kropp – för själen är fri.

Ett långt och verksamt liv här på jorden är slut. En klok och kärleksfull man har slutat sina dagar. Hans minne lever för evigt. Vila i frid käraste pappa.

Bloggaren har inte glömt…

Att det redan gått fem år sedan den fruktansvärda händelse som förlamade livet för de närmaste men som också vände upp och ner på hela lilla Arboga – ja, kanske hela Sverige.
Morden på de små barnen Max och Saga.

Åter tog jag den så sorgliga vandringen till ett ställe där inga små barn ska vila – kyrkogården. Isande kallt – som de isande känslor av sorg och tragedi som jag känner. Men också förödande soligt och ljust – precis som känslorna som infinner sig när jag går mot graven.
Småfåglarna vet inte till sig av lycka över att få se just mig där, så känns det när blåmesar och talgoxar bland finkar flyger runt och kvittrar glatt. Jag måste stanna upp för jag överväldigas av glädjen som de små fåglarna förmedlar.
Jag försöker fånga dom på bild – men det är omöjligt. Lika omöjligt som att se de små barn som leker och stojar på kyrkogården. För det finns en harmoni och lycka där som jag känner helt klart. Och det är inte första gången jag känner de små barnens närvaro och den fridfulla ro de förmedlar.

Samtidigt som det är så sorgligt att två små barn till synes vilar under en vacker sten – – får jag också förnimmelsen av någonting annat, ett annan dimension, ett annat liv utan gränser. Det vill jag tro på.

Ni som läste bloggen igår och vet att jag hittade en liten leksakssköldpadda – här är dess nya hem.

Mina tankar går till Emma, Nicklas, Togge och de övriga nära och kära till Max och Saga – idag, liksom alla andra dagar. Sorgen tar inte slut men kan förbytas mot vackra minnen och ett hopp om ett återseende.

Josef och Josefina har namnsdag – vi bugar, bockar och gratulerar!

Utsikt en fin kväll från Brittas hus i Närke. Solen är på väg ner…

Britta var ett solsken för så många – så ock för oss. Många är de som blivit fägnade och så väl mottagna hemma hos Britta. Värme, omsorg, en bit mat och glada skratt.

Britta betydde väldigt mycket för mig. Det var hon som blev min räddning när utbrändheten slog till och även vid sorger många år därefter. Jag tackade henne så ofta jag kunde och firade henne ibland med ”bubbel” som tack. Som här utomhus intill Brittas fina villa.

Många är de morgnar jag har vaknat upp i ”mitt rum” hemma hos Britta. Jag kunde komma ledsen och bedrövad en fredagskväll till Britta – för att läka över helgen och känna ny energi spira på söndagen.

Britta fyllde 75 år i juni och vi uppvaktade förstås!

För mina barn, liksom för många andra barn, hade Britta stor betydelse.   Det här är bilder från det som skulle komma att bli Brittas sista sommar…

Katten Sakura vistades ofta ”på grönbete” hemma hos Britta. Hon hade famnen öppen även för djur!

Idag, den 5 december 2012, begravs Britta – min bästa vän. Tyvärr hindrade en släkting till Britta mig och familjen från att publicera denna dödsannons.
Vi ville så gärna att alla de som Britta har hjälpt på olika sätt skulle få veta när hennes begravning ägde rum. Detta för att den som ville skulle ha en chans att visa sin respekt genom att närvara vid begravningsakten. Av någon anledning godtogs detta inte och vi ville inte bråka. Här kommer annonsen i alla fall – på min avskedsblogg för Britta:

Solen går ner på Björkbacken och vi saknar vår Britta så…

Bloggen idag tillägnar jag en av mina bästa vänner som avled igår, tisdagen den 20 november 2012. Frid över hennes minne.

Britta Granberg, Björkbacken i Glanshammar är död. Efter en kort tid av allvarlig sjukdom somnade hon in lugnt och stilla den 20 november 2012.

Jag har minnen av Britta från hela min arbetstid på dåvarande CVA som sedermera blev FFV Underhåll och senare SAAB Aerotech i Arboga.
På 1970-talet kunde man träffa på syster Britta på ”sjukan”, hon jobbade som sköterska på företagshälsovården.
Så småningom blev Britta anställd inom rehabilitering – ett jobb som passade henne som hand i handsken. Britta sa ofta att hon ville jobba som en liten u-båt och med det menade hon att verka utan att synas allt för mycket. Den strategin lyckades hon med över all förväntan.
Som personalman och senare personalansvarig kom jag att ha en hel del kontakt med Britta – inte bara jag utan alla andra som jobbade med personalfrågor. Från att företaget haft en hel del rehabiliteringsfall – anställda som av olika anledningar behövde hjälp att klara sin arbetssituation – minskade fallen drastiskt genom Brittas försorg . Britta var fenomenal på att hitta lösningar som passade både personen i fråga och företaget. Hennes norrländska envishet, Britta var född i Gråträsk i Norrbotten, parat med kunskap och klokhet gjorde att hon klarade de mest svårlösta fall. Hennes klarsynthet och raka besked ingav respekt och förtroende hos såväl anställda som hos företagsledning.

Brittas livskamrat Henrik drabbades av Alzheimers sjukdom och på 1990-talet grundade Britta Alzheimersföreningen i Örebro. Britta var länge en av de drivande i föreningen.

Från att ha varit goda arbetskamrater blev Britta och jag bästa vänner. När jag sen själv blev sjuk i utbrändhet blev Britta mitt stora stöd. Otaliga var de gånger hon tog emot mig i sitt hus på landet då jag slutkörd och deprimerad kontaktade henne. Hos Britta fick man möjlighet att ”bara vara”. Stilla musik, levande ljus, omsorg och värme från en fantastisk medmänniska. En oas, en tillflykt, ett andrum, där hos Britta på Björkbacken.

När Britta pensionerades för ett antal år sedan slog hon sig inte till ro utan fortsatte att arbeta medmänskligt på olika vis, bland annat med familjehemsvård för vuxna. Britta hade förmågan att ta människor oavsett ålder och ställning. Hos henne trivdes såväl små barn som ungdomar och äldre. Mina egna barn åkte gärna till Britta och sov över någon helg bara för chansen att få utbyta tankar och funderingar med henne men också för att ha roligt, få skratta gott.

En fantastisk människa har gott ur tiden. Det kommer att bli oerhört tomt efter vännen Britta. Jag är säker på att många med mig, med oss, känner samma sak.

Vila i frid käraste Britta!