Feel in the Blogg

19 maj och Pingstdagen, vilket innebär allmän flaggdag. Det innebär också att bloggaren kommer att gå i kyrkan – något som inte hör till vanligheterna.

Dagens predikan blir kort och handlar för ovanlighetens skull om just kyrkan. Så här läser jag på Svenska Kyrkans hemsida om Pingsten, citat: ”Pingsten är den heliga Andens högtid. Anden är Guds osynliga närvaro bland människorna. Ibland kallas pingsten för kyrkans födelsedag.”

Jag läser vidare: ”Gud mitt ibland oss. På Kristi himmelsfärds dag lämnade Jesus sina lärjungar. Men pingsten är helgen som berättar om hur Gud ändå finns mitt ibland oss och inom oss. Det sker genom den heliga Anden som är Guds osynliga närvaro.”

Det känns förunderligt att den texten gäller för just den dag då jag kommer att besöka kyrkan. Så mycket närvaro som jag känt den senaste tiden…
Läs hela texten om Pingsten HÄR på Svenska Kyrkans hemsida.

Det här kortet har kommit till vår familj.
Så här står att läsa på baksidan:

Av just den anledningen kommer bloggaren att närvara vid högmässan idag. I förbön för en älskad, avliden pappa.

1953 vigdes bloggarens föräldrar på Pingstafton. De skulle ha firat 60-årig bröllopsdag i år… Mamma hade liljekonvaljer i sin brudbukett. Igår fick hon den här buketten av mig.

Förgätmigej – glöm mig inte. Nej, aldrig!

Vila i frid älskade pappa. Vi ses igen.

Flickorna Maj och Majken har namnsdag. Gratulerar!

När jag var liten hörde jag en psalm en gång som jag tyckte var fruktansvärt nedbrytande och sorglig. Den går så hör, fösta versen:

Jag går mot döden var jag går
och anar aldrig stunden
när den till slut en gång mig når.
Den har mig redan bunden.
Ett flyktigt andetag
kan ända väg och dag
så jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

Visst förstår ni mig! Man ser en stackars människa framför sig som ständigt går nedböjd och väntar på liemannen. – När ska han slå till? Idag, imorgon, får jag en vecka till på mig?
Aldrig en glad stund, aldrig ett skratt, för man ska ju ändå alldeles strax dö…

När man kommer upp i bloggarens ålder och fått en viss erfarenhet och många minnen så känns inte psalmen lika hotfull längre utan väldigt sann. Det är ju faktiskt så att vi går mot döden hela tiden.

Numera tänker jag på detta på ett positivt sätt. Att vi ska dö är det enda vi kan vara riktigt säkra på! Allt annat är ovisst.
Kommer jag att ha jobb nästa år, tillräckligt med pengar? Kommer sommaren att bli solig och varm eller väntar bara regn? Vinner Miljöpartiet valet 2014? Kommer ens mitt hus att stå kvar imorgon bitti?
Allt är ovisst, bara spekulationer – endast döden är självklar. Rätt tryggt egentligen. Med den vetskapen bör man värdera det liv man fått på allra bästa sätt. Ta tillvara ögonblicket, stunden, den dag du får idag.

Men trygghet är väl inte riktigt det vi signifierar med döden.  Därför bygger vi upp myter om vad som händer efteråt. En del säger sig ha återvänt från döden och kan berätta om ljuset i tunneln.
Kanske är det så? Vem vet?

Vi hoppas och drömmer och tror att livet inte bara är borta den dagen vi ska skiljas från denna värld. Att det finns något annat! Ett himmelskt hem, tror en del.

Detsamma gäller när vi sörjer våra djur. Begreppen ”Regnbågsbron” till ”Regnbågslandet” har skapats och ger tröst.
Det känns skönt och, just det – tryggt, när jag t ex läser via Kattvännerna i KAK om hur någon svårt skadad liten kisse blivit fri från sina plågor och vandrat över regnbågsbron. Samma sak gäller förstås hundar och andra djur.
En önskan, en dröm om ett nytt liv utan våndor och plågor.

I mitt Regnbågsland finns många vänner idag. Raja, den strävhåriga foxterrier som kom till oss på min 11-årsdag.

”Kissegubben” som jag och Bror Öijerholm räddade i början av 70-talet då vi hittat honom påkörd efter vägen.

Älskade katten Sippan!  Här någon Luciadag, kanske 1979?
Hasse som kom när Sippan ”vandrat över” 18 år gammal. Hasse som bara blev 12 år.

Många fler djur förstås – frid över deras minne!
Regnbågsbron har en egen hemsida – klicka HÄR!

För bloggaren är det helt OK med de här myterna! För vem kan egentligen säga att de är fel? Vem kan bevisa motsatsen till s k evigt liv?
Låt oss få drömma lite, fantisera lite om det ger tröst och förgör rädsla.

Själv skulle jag gärna se en varg som välkomnade efter döden. En varg som får skipa rättvisa för alla djur som farit illa p.g.a. dåraktiga människors beteenden.

En varg som får symbolisera den dumma människan som tror att hennes hjärna är den mest perfekta och att mänskligt beteende är det rätta.
En gudomlig varg som berättar om alla de förmågor som djur har – totalt överlägsna människans – och som ska värderas och respekteras efter detta.

En trygg, klok varg…

Hur kom jag in på detta djupa ämne. Jo, bl.a. genom en artikel i DN i söndags.

Åsa Beckman skriver:

Klipp ur artikeln:

Bloggaren tycker faktiskt att det är en rätt god sed att åter ta upp. Idén om att låta sörjande som vill sörja ifred få göra det.
Genom ett enkel band på klädedräkten visa att man inte vill ha så nära kontakt just nu.

Sorgflor fyllde säkert sin funktion på samma sätt förr. Floret gjorde också så att den sörjande slapp visa upp sitt förgråtna ansikte för omgivningen.

Sen finns det säkert människor som tvärtom vill ha kontakt. Vill bli omkramade och beklagade när någon nära avlidit. Valet borde vara vars och ens.

Läs Åsa Beckmans hela artikel ur DN genom att klicka HÄR!

Hur det nu än är med evigt liv eller inte – så ger kanske naturen en fingervisning. Den frusna, till synes döda marken, har plötsligt vaknat upp till liv igen!

Ebba och Ebbe har namnsdag. Gratulerar!

Denna söndagspredikan börjar med Domsöndagen som infaller idag enligt enligt västerländska kristna kyrkor. Men vem är det som ska dömas och varför?

På nätet hittar jag uppmaningar om att ”tänka på döden” denna dag och någon berättade att i bibeln står att just idag ska fåren skiljas från getterna och de sistnämnda ska brinna i helvetet! Vad har väl en stackars get gjort för ont??

Människan har alltid haft korkade idéer om djur utifrån djurens utseende och instinkt.

Jag bryr mig inte om vad domsöndagen står för och vad som uppmanas med den. Mitt devis är att alltid leva så bra som möjligt oavsett dag.

Men på tal om domar och rättvisa kontra orättvisa så är det bra att få kontakt med vården och den så kallade omsorgen ibland. För att mera förstå detta med orättvisor och inte.
Varför är det mest fundamentala i vårt samhälle lägst prioriterat? Varför är det inte högstatus och välavlönat att arbeta med det som måste vara det viktigaste i ett land – omvårdnad och utbildning.

I kontakten med vården och omsorgen ser man direkt hur hög arbetsbelastningen är och hur det saknas resurser. Ändå möts man av vårdbiträden, sköterskor och läkare som gör sitt yttersta och dessutom visar värme och omsorg om patienten.
Samma sak i skolan! Lärare som kämpar på trots överbefolkade klassrum och låg status.

Bilden av hemtjänsten här intill ser ju så trevlig ut. Ingenting påminner om tunga lyft, bajsblöjor eller larm mitt i natten – som också är en del av verkligheten. En mycket viktig del!

Jag är verkligen full av beundran för alla dessa människor inom sjukvården, hemtjänsten och skolan!

Domsöndagen borde handla om dessa orättvisor! Hur det är helt OK i Sverige att håva in pengar på finansjobb, klipp med bostäder och annat…
medan det som är värt något egentligen, att vi har friska människor och får välutbildade barn och ungdomar är klassat som yrken som ska ha låg lön.

Rent äckligt är det att höra talas om alla ekonomiska fallskärmar som löses ut för redan välbeställda och hur märkliga fastställda regler gör att avpolletterade politiker kan kvittera ut dubbla ersättningar.

Var finns fallskärmen för undersköterskan eller hemtjänstens personal som rycker ut mitt i natten!?  Nej, här är det fritt fall som gäller – och klara sig bäst man kan! 🙁
(Bilden ritad av TecknarOlle)

Om detta tycker jag Domsöndagen ska handla! Inte om stackar oskyldiga getter eller tvångstankar om döden.

För övrigt så var det en månad till julafton igår och idag är det en vecka till första advent. Katterna bryr sig inte ett dugg om vare sig advent eller jul utan håller sig till sina vanliga rutiner.
Som här – Curry spanar in fåglarna och retar upp sig på dom. 😀 Han morrar och skär tänder när han ser pippifåglarna snaska i sig fågelfrö som morsan lagt ut.
Hur kan jag vara så urbota dum, tänker han säkert. 🙂

Förutom Domsöndagen så har Katarina och Katja namnsdag! Grattis!

Bloggaren intar nu frukost. Ta det lugnt, njut söndagen och tänk inte så mycket på domar. Om det inte är i form av sådana här domherrar… 😉

(Foto: Sverige Radio)

Plötsligt dyker det upp drop-in-aktiviteter á la Svenska kyrkan!
Vigslar har ju utförts via löpandebandprincipen tidigare och i samband med alla möjliga evenemang – till exempel vid så kallad cruising, som här i Norrland för ett par år sedan: En kul grej, kan tänkas. – Äntligen blir det av efter alla år som sambos.

Men drop-in-dop?? Och nu också i Arboga på söndag!
De flesta som låter döpa sina barn idag i Sverige gör det för att de anser att det är en fin, traditionell ritual och inte av religiösa skäl.

Fler och fler väljer att ha så kallade namngivningsceremonier istället, för att undvika kyrkan. Helt rätt tycker jag, som ofta får muttrande kommentarer från dottern om att hon skrevs in i kyrkan mot sin vilja vid späd ålder. (Fotot är inte på dottern utan annat gråtande barn).
Ja, jag lät döpa mina barn men senare valde de själva att låta bli att konfirmera sig. Konfirmera – bekräfta, bekräfta sin kristna tro.

Vid 14-15-års ålder kan barn välja att bekräfta sin medlemskap i kyrkan eller låta bli, konfirmationen. Det innebär dock inte att de automatiskt går ur kyrkan om de väljer bort konfirmation. Nej, detta måste göras aktivt och barn över 12 år måste ha föräldrars samtycke. Läs mera HÄR om hur du går ur kyrkan.
 Konfirmationen har ofta ett lite löjets skimmer över sig om man betänker vad det egentligen innebär och varför ungdomar väljer att konfirmera sig.

Det är nog inte Gud utan mera Mammon som påverkar beslutet… Hur många gånger har man inte hört att unga konfirmerar sig för presenternas skull!? Ju fler och ju dyrare gåvor desto villigare konfirmand…

Så varför då drop-in-dop? Om det är den fina festen som är vitsen med dopet? Då är ju drop-in ingenting att ha. Löpande band, ut och in ur kyrkan snabbast möjligt!

Nej, det är nog ännu ett desperat försök av Svenska kyrkan att räkna in nya medlemmar när fler och fler väljer att gå ur.
Känns inte riktigt OK, enligt mitt sätt att se. Lite övergrepp. Men men, föräldrar måste själva ta in information och välja ståndpunkt – tvinga in telningen i religionen eller inte.

Själv tycker jag att val i vuxen ålder är bäst – såväl till religion som till regering och vad gäller andra verkligt viktiga beslut! Vuxendop finns och vill man inte bada så kan det gå enklare och bekvämare till.

NILS har namnsdag idag! GRATTIS!

Den här lilla figuren dyker omedelbart upp på bloggarens hjärnkontor: Nils Karlsson Pyssling!

Imorgon ska jag berätta om yttrandefrihet i lokalpressen. Finns den?

Fan tro’t! Välkommen att läsa imorgon.

Först av allt detta! Vad är då detta för en skräphög??
Jo, det är innehållet i min handväska!!

När jag skulle fara till bilverkstan tänkte jag att nu får det vara nog! Släpa runt på en så tung väska! Jag vägde den och gissa! 2,6 kg släpade jag runt på! Och innehållet ses här ovan!
För visst måste man ha paraply, medicin, korkskruv, kamera, mobiltelefon, tändstickor, näsdukar, halstabletter, anteckningsbok, pennor mm mm i väskan – eller??

Jag bestämde mig för att rensa! Törs jag säga att det mesta blev kvar… Min väska blev bara knappt en halvkilo lättare…

Men det kan kanske vara bra att ha en tung handväska som vapen när man passerar Vasastan i Arboga som mer och mer liknar ett slumområde. Vad är det som blommar där i häcken? Jo, en kundvagn! 🙁

Två katter träffade vi på där vi gick. En nyfiken och glad! Ville gärna kela och bli klappad. Kompisen var mera skygg där bland högt gräs och bråte.
Men så det ser ut i denna rätt centrala del av Arboga! Som dessutom ligger vid en av infarterna till stan. Väldigt tråkigt, måste jag säga.

 Ändå försöker man – liksom för att släta över resten kanske. Rundeln i korset Köpingsvägen/Stureleden/Engelbrektsgatan/Hamrevägen är fylld av vackra blommor i alla färger.

Men Arboga kommun har mer att fundera på. Rikets sal försvinner ju från Arboga. Eller ja, Rikets sal blir väl kvar men utan vittnena. Jehovas vittnen flyttar ju sitt huvudkontor till Danmark.
  Vad ska kommunen göra med 22000 kvadratmeter lokal!? Meterna är fördelade på kontor, bostäder, församlingssalar och lager. Tomten utgör 12 hektar!
 Bloggaren såg på Facebook att en del ur det styrande laget i kommunen funderar på om inte området med adressen Vinbäcksleden 15 skulle kunna bli äldreboende inom kommunen!? Låter ju som en alldeles utmärkt idé! 🙂

Tyvärr verkar det helt omöjligt att hitta ett enda foto över hur området ser ut hos vittnena uppe vid Vinbäcken. Det vore kul att se och fantisera lite. Bloggaren själv skulle inte ha något emot att bli ompysslad där när orken tryter på ålderns höst.

Namnsdagsdags! Grattis Jon och Jonna! 
Jonna för mig är bl a en politikervän ur den blågröna samverkan som Arboga har.

Och Jon väcker alldeles speciella känslor inom bloggaren! SpelmansJon!!
Ur filmen ”Driver dagg, faller regn” från 1946. Filmen är byggd på Margit Söderholms roman och huvudrollerna innehades av Alf Kjellin och Mai Zetterling.

Den här affischen sitter ovanför fåret Frank i mitt alldeles egna rum!

Det är en gammaldags superromantisk film som jag älskar! Om storbondens Marit som ska giftas bort med grannbondens son för att bilda ett bra parti. Och hur Jon, som spelar fiol nere vid forsen, får Marit att glömma allt för bara honom.
I filmen sjunger Marit visan ”Driver dagg, faller regn” men det är inte Mai Zetterlings röst. Hon dubbades av Mona Ekman. Så här går visan, klippt ur sidan ”Lajv Norrland”:

Herr Olof han rider att möta sin brud
långt borta i främmande land
skön Jungfrun hon sömmar en gyllene skrud
hon väver de skira gullband.

När hösten är kommen skall brudkransen viras
och Olof sitt bröllop med Jungfrun ska fira
men framtiden ligger i Herranoms hägn;
driver dagg, faller regn.

Herr Olof tar tygeln, han håller sin häst
förhäxad mot älven han ser
ty Älvkungen där för sin dotter en fest
på stranden i skymningen ger.

Herr Olof tar av sig sin hjälm och sitt pansar
han bjuder upp Älvkungens dotter, de dansar
Gud tage den djärve Herr Olof i hägn;
driver dagg, faller regn.

Herr Olof och Älvkungens dotter de drar
långt fjärran att reda sitt bo.
Den Lede stod redo att riddaren ta
som bjudit en älva sin tro.

Men hon var skön Jungfrun han red för att vinna
och Olof var riddaren hon längtat att finna
och kärleken håller dem tryggt i sitt hägn;
driver dagg, faller regn

Läs mer om handlingen HÄR på Wikipedia.

Fler gamla filmaffischer!

Åååh, så romantiskt! Bloggaren suckar djupt och drömmer sig bort… Vi ses igen imorgon…