Feel in the Blogg

För många år sen, kanske 10-15, fanns det precis som idag en massa skolbarn i Arboga som mådde dåligt. Dom mådde dåligt utan anledning. Det var nämligen egentligen inget fel på de här barnen – de var bara lite annorlunda på olika sätt. Om man nu med ”annorlunda” menar lite mer stillsamma än andra barn, lite mer i behov av lugn och ro eller kanske barn med problem att läsa och skriva.
Det fanns också barn som blev stressade av för stora skolklasser och stressen gjorde att barnen blev ledsna och arga. En del gick bara hem för dom inte orkade vara kvar i den jättestora klassen bland alla stimmiga barn. Sen fanns det s k invandrade barn – barn som inte förstod texten i skolböckerna eller begrep vad läraren sa. Dom kallades också ”annorlunda”.

Dom annorlunda barnen var ett stort problem för skolan i Arboga. Dom var ju så besvärliga och jobbiga! Helst skulle man bara vilja deportera dom någonstans, skicka iväg dom långt bort, glömma dom. Och det gjorde man faktiskt också då och då – glömde bort dom!
En del barn hade därför ingen skola att gå till när höstterminen startade. Dom ”glömdes bort” för dom var så besvärliga och jobbiga. Då fick Skolverket rycka in och berätta för Arboga kommun att det finns en lag som säger att alla barn ska få gå i skolan.

När Skolverket hade sagt sitt snurrade Arboga kommun snabbt ihop en ny liten skolgrupp för de besvärliga, jobbiga barnen som hade glömts bort.
Den lilla skolgruppen kunde vara väldigt liten – faktiskt bara bestå av ett enda barn ibland – den besvärliga, jobbiga ungen. Men skolgruppen kunde också utgöras av många besvärliga och jobbiga ungar – besvärliga och jobbiga på olika vis. Då kan man säga att det blev ännu mer besvärligt och jobbigt för alla de besvärliga och jobbiga barnen i skolgruppen!

För när man sätter ihop en liten skolgrupp av olika sorters besvärliga och jobbiga barn så blandar man ihop de barn som vill har lugn och ro, de barn som behöver aktiveras, de barn som behöver extra stöd, de barn som har svårt att läsa och skriva och de barn som inte kan språket.

Vad händer då? En sådan skolgrupp med bara besvärliga, jobbiga elever vill ingen lärare ta hand om. Det går liksom deras ära för när. Att lärarna dessutom inte har en susning om vilken hjälp och vilket stöd alla dessa olika besvärliga, jobbiga barn ska ha – talas det tyst om. Lärarhögskolan glömde nämligen också bort dessa besvärliga, jobbiga barn…

Så vad händer?? Jo, kommunen syr  ihop en ”lärargrupp” av personer som inte är lärare – d v s folk som saknar lärarutbildning. Det kan vara personal som behöver omplaceras, barnskötare vars vikariat just gått ut, dagisfröknar som visserligen inte har någon utbildning men som tagit hand om ungar hela sitt arbetsliv och anställda som inte riktigt vet var man ska göra av. Ja, för att vara lite bussiga och samhällstillvända offrar sig också kommunen ibland och tar in en trött, arbetslös tonåring via Arbetsförmedlingen. Toppenhjälp för en grupp elever med behov av särskilt stöd!

Kommunen slår flera flugor i en smäll! Man blir av med personalen som är svårplacerad och man blir av med de besvärliga, jobbiga barnen!! Plus gör en samhällsinsats!
Att det sen blir väldigt, väldigt besvärligt för både den outbildade, vilsna personalen som ska ”leka lärare” och de bevärliga, jobbiga eleverna de ska försöka ta hand om – det är en helt annan sak! Så långt tänker inte kommunen! Och bryr sig inte heller.

Under alla år – ja i åtminstone 10-15 år – har det uppstått och lagts ner otaliga små skolgrupper! Grupperna skapas tillfälligt när höstterminen börjar för att läggas ner till jul. Uppstår igen vårterminen för att sen läggas ner till sommarlovet. Så löser man nämligen problem med ”annorlunda skolelever”.

Alla kan ju förstå vilken sorts skolundervisning det blir av sådana tillfälliga, bristfälliga konstruktioner. MEN – det finns ett undantag! Eller rättare sagt – det FANNS ett undantag! Sturegruppen!!

Sturegruppen började med  en bonde och en f d hemmafru som hade anställning inom kommunen. Så svämmande plötsligt skolan över igen av ”annorlunda barn” och en skolgrupp skulle åter sättas ihop. Det blev bonden och hemmafrun som grundade den gruppen –  Sturegruppen.
Efter en tid tillkom en barnskötare och en musiker – och Sturegruppen var komplett. Bonden, hemmafrun, barnskötaren och musikern blev den spetsresurs som skulle ta hand om de absolut svåraste skoleleverna – de med sociala problem, dyslexi, ADHD och invandrarbarnen.
De elever som ingen annan personal med lärarutbildning ville befatta sig med. De elever som farit illa under lång tid p.g.a. bristande förståelse och undermålig skolgång. Dessa besvärliga, jobbiga ungar blev bondens, hemmafruns, barnskötarens och musikerns uppgift.

Hade ”Spetsresursen” lön för jobbet de utförde? Knappast! Det blev alltså den personal med lägst utbildning och sämst lön som fick ta hand om de allra svåraste eleverna.

Dömt att misslyckas, tänker ni. Icke! Bonden, hemmafrun, barnskötaren och musikern visade sig nämligen bli en helt perfekt kombination! En idealisk konstellation av ålder, erfarenhet och kön. Två män och två kvinnor med helt olika bakgrund blev Sturegruppen. De lyckades där lärare, assistenter och övrig personal misslyckats.

MEN som ni förstår intresserade sig inte kommunen särskilt mycket för  Sturegruppen och personalen där. Brydde sig inte om ifall gruppen visade goda resultat eller inte. Kommungubbarna var enbart nöjda över att ha ett ställe att skyffla över de besvärliga, jobbiga skoleleverna på.
Allt detta förstod man när man hörde om lönen och anställningsvilkoren som personalen på Sturegruppen hade.
Det förstod man också när man såg de spartanska förhållanden som rådde i lokalen.
Likaså förstod man synen på skolgruppen när det nästintill varje måndag stod en ny besvärlig, jobbig unge utanför dörren. Någon gräns för hur många besvärliga, jobbiga ungar som skulle finnas på Sturegruppen existerade inte. Jo, hos bonden, hemmafrun. barnskötare och musikern förstås. De hade planer, riktlinjer och idéer för sin verksamhet – som varje gång det dök upp ett nytt besvärligt, jobbigt barn fick ändras om.

Det som till slut får var och en att förstå hur oerhört lite Sturegruppen egentligen betydde för Arboga kommun kom hösten 2008. Den f d hemmafrun skulle gå i pension, barnskötaren gick på barnledighet men bonden och musikern var inget att satsa på, tyckte kommunen.
Dom la ner Sturegruppen! Eller rättare sagt – dom gjorde det på ett mer sofistikerat sätt… Tog ifrån bonden och musikern deras möjligheter att påverka, körde över dom m.a.o. Anställde ny personal, bytte lokal, slängde bort allt som påminde om den forna verksamheten och strök namnet Sturegruppen.
Så betydelselös var, enligt kommunen, den skolgrupp som bäst och mot alla odds hade lyckats ta hand om de besvärliga, jobbiga eleverna – att inte ens namnet fick vara kvar! Allt skulle suddas ut, raderas bort – allt som påminde om gruppen. Bonden blev heligt förbannad – och sa upp sig. Man kan inte slåss mot väderkvarnar och det hade han gjort tillräckligt länge. Musikern som måste försörja sig på annat än bara musik fick bita i det sura äpplet – och äpplet var surt, väldigt surt och är så fortfarande!

Nu börjar skolorna igen. På nytt kommer ett stort antal barn att slås ut i Arboga. De ”annorlunda barnen” som kommunen anser vara så besvärliga och jobbiga kommer åter att kastas än hit, än dit.
Numera finns inte den skolgrupp kvar  som bäst tog hand om de elever som hade det svårast – Sturegruppen. Sturegruppen var alltför betydelselös och oviktig för Arboga kommun…

(Ska jag vara lite ”snäll” mot Arboga kommun så kan jag berätta att dom inte är ensamma. Massor av kommuner i vårt välfärdsland Sverige gör precis på samma sätt som Arboga. Skandal är ett milt uttryck!)

Personerna på bilden har inget med ovanstående text att göra.
Bloggen består av mina egna åsikter.

Akta dig för att bli sjuk – och allra helst psykiskt sjuk! När jag läser Ruben Anderssons debattartikel i dagens DN får jag rysningar längs ryggen och är nära att gråta emellanåt.

I mitt arbete har jag träffat på människor som haft det  mycket svårt. Genom mina barn har jag mött barn och ungdomar som är predestinerade för psyk-vården på sikt – genom brister i skolan,  brister inom socialtjänsten och brister inom barn- och ungdomspsykiatrin. Genom mina gamla föräldrar får jag vetskap om gamla människors brist på omsorg av allehanda slag.

Återigen – Sverige är inget välfärdsland! Jo, i viss mån kanske – om man är en 100 %-are – 100 % frisk, 100 % ung och 100 % arbetsför! Men många, många hamnar utanför den kategorin.

Jag har träffat människor som stämplats som psyksjuka år ut och år in men precis som Ruben Anderssons bror i artikeln aldrig fått någon hjälp. De får en burk tabletter och lämnas åt sitt öde, sin ensamhet och sin depression. Blir det värre interneras de med injektioner av psykofarma som föjd.

Förmodligen är detta vad politikerna vill. Göm undan dom, lås in dom, tar dom livet av sig – så är vi några vårdfall mindre, sparar lite mer pengar!

Synonymord till ordet välfärd är: välgång, välbefinnande, lycka, framgång, välstånd, trygghet, välmåga.

Jag anser att ett land i välfärd är ett land där ALLA känner välbefinnande och lycka! Det är långt dit för landet Sverige!

”Allt vad ni gjort mot dessa minsta mina små, det har ni också gjort mot mig!”

Många lider av utmattningssyndrom, utbrändhet, depression eller känner sig väldigt nere utan att ha fått diagnos. För alla dessa människor är hjälp svår att få. Inneordet är KBT. KBT är väldigt bra MEN det finns alldeles för få utbildade KBT-psykologer!

Däremot finns den en uppsjö av folk som tror sig kunna. Livsfarligt!! Människor som vill vara snälla, som har viss utbildning i ämnet men som gör mer skada än nytta. Förstå-sig-påare såväl inom landsting som privatpraktiserande, dyra veckoslutskurser, böcker till förbannelse. Men också smarta affärsmän som se möjligheten att håva in storkovan när människor går på knäna och psykiatrin slimmar sina redan starkt begränsade resurser.

För den som är väldigt sjuk och då s.a.s. å huvudets vägnar är det svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka klart. Att då också hitta rätt hjälp, rätt lindring, rätt vård – är som att leta efter en nål i en höstack.

Tyvärr blev jag intresserad av en bok för en väns räkning. Tänkte att den kanske kunde innehålla bra råd och tips. Kay Pollak hade ju skrivit om boken. Den bok jag talar om heter ”Att må dåligt är en bra början” av Bengt Stern. Skeptisk som jag ändå var började jag bläddra igenom boken, läsa inledningen. Det är möjligt att många funnit ett rikare liv genom Bengt Sterns böcker och kurser – men jag kommer inte att rekommendera boken till min nedbrutne vän.
Bengt Stern talar mycket om hur han själv blev dödligt sjuk men bestämde sig för att överleva. Han struntade i cellgifter och strålning – satsade på alternativa läkemedel – och blev friskare, ja helt frisk nästan – som det verkar i hans bok. Trots det är Stern nu död i den sjukdom han drabbades av – frid över hans minne.

Bengt Stern har en massa olika knep för att få sjuka människor friskare. Men att föreslå ”mattricket” till folk som mår dåligt är nog inget bra råd. Mattricket består i att rulla in en person hårt i en matta och sätta sig på mattan. Så att personen i mattan förstår att han kommer att dö och ger upp. Sen släpps han ut ur rullen och mår bättre. Fan tro’t!

Bengt Stern pratar om ”intrassling” som begrepp när det gäller problem i relationer. Låter inte särskilt vederhäftigt som beskrivning, tycker jag. Kollar man i registret längs bak i boken finner man att Bengt Stern på sina 191 sidor tar upp allt från abort, blöjbyten, chackran och förpubertetslekar – till Gud, Djävulen, Adolf Hitler, kärnvapen, pornografi och struma. ???

Jag låter boken gå i sopsorteringen som papper.

Liknande böcker är de av Mia Törnblom. Hennes böcker får mig att rysa bara jag ser det hysteriska leendet på alla framsidor.

Hur gör man då för att välja rätt? Hitta bot för sin plåga? Hjälp mot sin ångest? Jo, det är väldigt enkelt – och vansinnigt absurt svårt: Du måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk.

Ett mer seriöst råd är att lyssna på andra som varit i samma situation som du själv befinner dig. Ta råd av de som redan gått på alla dumheter, som råkat ut för alla kvacksalvare. Dra lärdom av deras misstag. Det finns hjälp att få – bra hjälp!

Finns det barn som inte har behov av stöd? Varför ska ”särskilt stöd” omedebart kopplas till diagnoser och ”stökiga elever”. Har inte alla skolelever rätt till det stöd de behöver – om inte, var går gränsen?

Skolan måste vara en av Sveriges farligast arbetsplatser! Man tas in som 7-åring – skolplikt enligt lag! – och kommer ut som ett vrak vid 16. Lätt överdrift men det ligger något i det.

Tack DN för att ni skriver reportageserien ”Barn som far illa i skolan”! Klicka HÄR för att komma till ”Den hårda skolan”!

Läs även på Windmills hemsida – artikeln ”Skolan en rättsfri zon”. Klicka HÄR för att komma till Windmill!

Mer i ämnet kommer! Garanterat!!

Idag grät jag en skvätt när jag läste DN:s reportage om ”Rasmus – en alldeles särskild student”. Grät över alla Rasmusar som finns. Över alla de som kämpar en näst intill omöjlig kamp. Men grät också över  Rasmusar som inte har lika stor tur. Som inte hittat rätt väg, som malts ner i det svarta skolträsket av utanförskap och IV-program.

Jag känner en blivande student som lyckats. Hon var uträknad redan i första klass. Klassades som omöjlig av de lärare hon fick. Bollades mellan olika smågrupper och källarundervisning. Fick en grundskola icke värd namnet. Har aldrig fått läsa ämnen som andra elever fått. Tiggde och bad om att få undervisning i fysik och kemi – det gick inte.

”-Det är IV-programmet som gäller för henne” sa rektorn. Hon behövde inte ens söka till gymnasieskolan – hon var redan införd på IV…
Men det var inte det hon ville! Hon slet som ett djur i 9:an och klarade sig nästan. Betyget godkänt i matte, engelska och svenska krävdes för att komma in på gymnasiet. Hon kämpade men klarade inte matten. Inte alls konstigt eftersom hon först i 8:an fin lära sig matematik.
Flickan jag känner togs in ändå på det program hon ville gå i gymnasieskolan – mot att hon läste in 9:ans matte för godkänt betyg. Hon gjorde det samtidigt med gymnasiematten i ettan!

Nu har tre år gått. Flickan jag känner har kämpat oerhört hårt. Under dessa år har hon mestadels varit halvt sjukskriven p.g.a. sina svårigheter att koncentrera sig. Trots detta är hon nu klar! Hon tar studenten på fredag med betyg i alla ämnen och bra betyg! Student mot alla odds!

Men inte ska det få vara så här! Inte ska väl skolan få  behandla de elever som har det svårast – sämst! Inte ska utklassningen mot arbetslöshet starta redan i första klass!
I mitt fall rör det sig dessutom om en högst intelligent person som fråntagits alla sina rättigheter i skolan. Skandal!

Jag vet att studenten jag talar om känner stor tacksamhet mot de få som har trott på henne under årens gång. Med deras hjälp, med familjens stöd och med hennes egen obändiga vilja är hon student på fredag mot alla odds!