Feel in the Blogg

När man kommer hem efter en tidig promenad genom Arboga med 103 foton i digitalkameran – då vet man att Arboga är en stad värd att fotografera! Även en dag som började grådisig och regntung.

Hur vackert Arboga är kan ni se här! Följ mig på min promenad.

Startar Sturegatan. Mannen som syns lite grann på bilden gör ständigt fåfänga försök att hålla sin trottoar ren från löv. En ”mission impossible” i dessa tider.

Tar en ny väg idag! Vill hälsa på småbarnen! Storgatan!

Fortsätter längs med hela långa Storgatan! Vilken gata detta är! Står sig bra mot Västerlånggatan, tycker jag! Heijkenskjöldska sjukhuset – numera Angela Gernandts bostad!

Husen gör verkligen denna gata! Så många gamla vackra byggnader! Och bänkar – fel- eller rättvända – det är frågan? Folkpartiet i Arboga tycker att bänken ska vändas så att sittande kan blicka ner mot ån. Fråga är om man vill sitta bortvänd från trottoar och gata? Jag tror mer på att placera bänkar, och gärna två, sidledes! En på var sida!

Se så vackra hus som vilar längs med Storgatan! Visst påminner det både om Visby och Torekov!? Så vackert!

Inte lika fint – men det kan bli! Miljöpartiet i Arboga föreslår ett Byggnadsvårdspris för att stäva efter bevarandet av gamla, unika byggnader.

Från Storgatan tar jag mig ut över Arbogaån! Åvyer – alltid lika vackra! Båt- och badbrygga mitt i stan! Härligt!

Går mot kyrkogården. Jag tycker om kyrkogårdar. Det är ett fridfullt lugn där. Mina fötter hittar vägen… Här är dom ju! Max och Saga – och ändå inte. Det sägs att dom är döda, att dom är begravda här – men ändå är dom ju så levande. Jag brukar ”prata med dom” men idag var dom på besök hos en lillasyster inte långt härifrån. Jag blir både lycklig när jag ser småttingarna på fotot och ändå så otroligt sorgsen. Jag står vid graven och ler men samtidigt rinner tårarna.

Jag går ut – fylld av tankar.

Tillbaka hemåt. Västerlånggatan från väster.

Nybyggnation i gammal stil – Räntmästaregatan.

Genom Ahllöfsparken. Vidare hemåt – Ahllöfsgatan: Också så vacker liten gatstump där Alfagården ligger: Förr full av verksamhet – numera öde och tomt. Är det någon som vet vad detta hus ska användas till idag?

Nicolaikyrkan. Älskar den kyrkan!

Så är man då hemma igen. Tack för sällskapet!

Arboga är en så vacker stad – väl värd att bevara. Jag hoppas att jag får lov att hjälpa till med det.

I mitt valtal på fredag hoppas jag hinna nämna detta om Miljöpartiets förslag på Byggnadsvårdspris för Arboga. Alla dessa fina hus, allt det som gör Arboga – måste vi hjälpas åt att bevara för framtiden.

Igår kväll tänkte jag dels på familjen Pohl och dels på det strålande väder vi har. Så bestämde jag mig – nu skulle jag bli frisk från förkylningen! Jag lovade mig själv att var det lika soligt och fint när jag vaknade så skulle jag ta en promenad! Bara för att det är så underbart men också för att fixa lite fina bilder till Storbritannien!

Det var sol! Strålande sol och +7 grader. Ordentligt påklädd begav jag mig ut! Ån låg kvar! Liksom båtarna – än så länge i alla fall. Jag tog min vanliga promenad. Det var tidigt. Såg inte ens till hundägarna.

En bänk vid ett träd – om man blir promenadtrött.

Vid cykelbron plåtade jag Arbogaån åt öster –  och åt väster! Vår å som slingrar sig igenom Arboga är ju så vacker!

Lite romantiskt skimmer nästan. En eka under böljande grönska.

Små tosor av blåklockor här och där. Ännu ett tag kan vi njuta av blomstren. Sen byter naturen skepnad och vi får uppleva färgsprakande träd! Rönnen är redan röd och grann. Bären alltså: Blir det mycket rönnbär – sägs det att vintern blir svår. Vad gäller trädet ovan ser det väl ut att bli ”så där”. En lagom kall vinter kanske!

Dessa åpartier! Jag får aldrig riktig nog av att fotografera åvyer. Här är de fina husen vid Hamngatan.

Nere vid Strandgården har de gamla det fint. Hur länge – kan man undra? Blir det flytt till höghus eller inte? En fråga för Arboga kommun i höst.

Boulebanan ligger öde. Vad hände? Tog lusten att spela boule slut – eller var det så att banan låg på fel ställe?

Elverket! Lite i skugga – och så kan man väl också säga om verksamheten  i denna forna kraftkälla.

Storgatan västerut. En skolgrabb på väg.

Sen Arbogaån igen – så idyllisk!

Länge har det hackats och bankats! Man kan undra om huset Östra Nygatan 7 blir klart någon gång? Och hur resultatet blir? Förhoppningsvis bättre än tidigare då husets fasad höll på att rasa. Miljöpartiet i Arboga föreslår inrättandet av ett Byggnadsvårdspris för bevarandet av gamla, unika fastigheter. Ett bra förslag. Arboga är mycket just sina vackra, gamla hus och det är viktigt att underhålla och bevara dom.

Hemma igen. På min egen gård. Konstaterar att blommorna finns kvar. Ingen frost i natt trots att flera förutspådde det.  Jag hoppas kunna rädda pelargoner m fl i tid och bevara dom inomhus tills nästa år igen.

Väl inne kände jag något i fickan: I min höst- och vårjacka låg en plastpåse med två värmeljus och en tändsticksask. Har alltid två ljus med – om jag skulle komma på tanken att besöka två små barn på kyrkogården. Det får bli nästa gång! Då blir det lite andra foton – det lovar jag Mr and Mrs Pohl in UK.

Ta en promenad om ni har hälsan! Förhoppningsvis blir det lika fint väder imorgon på Höstmarknaden i Arboga och under Jädersbruksdagarna som pågår i helgen. På söndagen besöker en favorit Jäders Bruk – Magnus Samuelsson, världens starkaste man!
Klicka HÄR för att komma till Jädersbruks vänners hemsida och läs mer om de spännande dagarna som alltså är nu i helgen – 4-5 september!

Välkommen till Arboga!!

Igår läste jag en blogg skriven av Emma. Emma som fick sina båda barn mördade av en tysk kvinna. Bloggen talade om att ”tyskan” som suttit fängslad i Ystad – för, som man kunde tro, vidare transport till tyskt förvar – nu befinner sig betydligt närmare sina mordoffer och deras anhöriga!

Christine Schürrer har länge begärt att få återföras till kvinnofängelset Hinseberg – och svenska myndigheter går tydligen på hennes linje. Hon – som mördat två små barn och näst intill dödade deras mamma – befinner sig nu efter eget önskemål några mil från mordplatsen! Jag mår illa och blir mycket upprörd!

Vad ger den tyska kvinna rätt att bestämma fängelseplats!?

Av vilken anledning skulle Hinseberg vara en bättre plats än Ystad – eller hennes hemland Tyskland?

Varför vill ”tyskan” komma närmare de mördade barnens mor?

De här frågorna skulle jag verkligen vilja ha svar på! Emma skriver i sin blogg samma sak. Får hon besked om anledningen kommer hon att berätta det på sin blogg. Läs bloggen genom att klicka HÄR.

Man kan bara ana vilka sjuka planer som möjligen opererar i den tyska kvinnans hjärna. Förpassa människan så långt bort från Arboga som möjligt! Tyskt fängelse är självklart! Schürrer är tyska och bör avtjäna sitt livstidsstraff där. För de anhöriga till barnen som mördats – men även för att mördaren ska kunna rehabiliteras, om detta är möjligt. En återanpassning till samhället torde inte vara rimlig om mördaren tillåts befinna sig nära sina offer!

Trippelmordet i Härnösand igår får åtminstone mig att stanna upp och tänka till på det som kunde ha blivit ett trippelmord i Arboga mars 2008…

Det är över två år sedan två små barn brutalt mördades i Arboga och deras mamma blev livshotande skadad. Hela Sverige stannade upp och för lilla Arboga blev det en händelse som för alltid kommer att sätta sina spår.

Jag startade en insamling för Emma, mamman som nästan fick följa sina två små barn i graven men mirakulöst klarade sig. För mig kändes det självklart – något måste göras! Pengar kan inte ersätta två älskade barn men pengar kan vara ett medel för att göra det outhärdliga mindre outhärdligt.

Att få de man älskar mest – sina två små barn – mördade i det egna hemmet är något vi andra inte riktigt kan förstå. Hemmet som ska vara den absoluta tryggheten. Tryggheten slogs sönder och samman den där kvällen i mars 2008.

Hur går man vidare efter det? Hur kan man klara minnena? Hur kan man orka se alla saker och föremål igen efteråt där hemma utan att automatiskt får flashbacks? Jag försökte sätta mig in i situationen och kom fram till: Något måste göras!

Jag startade alltså ett insamlingskonto för Emma och pengarna började strömma in direkt. Från hela landet men även utanför. Många, många ville vara med och bidra. Jag pratade också med lokala företag som ville hjälpa till.
Detta lilla ville jag göra som medmänniska för Emma.

Två år senare får jag frågan: ”- Fick Emma pengarna någon gång?” och ”-Vad gjorde hon med slantarna?”
En modig, äldre dam frågade av intresse och inte av misstänksamhet. Hon berättade att hon själv satt in pengar både till Emma och till den fond som inrättades till minne av barnen Max och Saga. Jag förstår att hon undrar. Förmodligen finns det fler. Samtidigt kände jag ett litet, litet styng av misstänksamhet mot mig själv – outtalat, kanske fel av mig men ändå… ”-Vad gjorde den där Susanne Linde egentligen med pengarna hon samlade in…”

Så jag tog kontakt med min vän, numera (!), Emma Jangestig och hon förstod såväl mig som en allmänhet. Hon har i sin blogg på Arboga Tidnings hemsida nu skrivit om detta. Klicka HÄR för att komma till bloggen på Bbl/AT!

Pengarna kom naturligtvis fram! Emma fick dom i sin hand. På bloggen berättar hon litegrann om vad hon använt dom till.

Avslutar med en bild från maj förra året. Här bor numera två små barn. Men de bor också för alltid i Emmas hjärta! Och hos sin pappa, sina bonusföräldrar, sin övriga släkt och hos oss alla som för alltid kommer att bära med oss minnet av två små barn som aldrig fick fylla 2 och 4 år i detta jordeliv.

För en tid sedan kom detta med posten: Tyvärr missade jag träffen men den finns på fler ställen i landet! Läkarmissionen har en idé om att ”vandra runt Mälaren och Hjälmaren med risbörda på ryggen” för att uppmärksamma de etiopiska slavflickans situation. Hundratals flickor lever som slavar i Etiopien. Läs mer genom att klicka HÄR och kom till Läkarmissionen!

********

Här om dagen besökte jag småttingarnas grav och berättade för dom om den stora händelsen. Fast den visste dom ju redan om förstås. Dom berättade att dom faktiskt visste hemligheten först av alla! Jag tror dom. Gravstenen var så fin och nu var också duvorna tillbaka:

För övrigt är livet med katter underbart. Förutom den alltid kärvänlige Curry och vaktmästarkatten Felix så har vi ju Vilda Wilma – som nu återtagit sin forna syssla som telefonist! När det ringer – rusar hon fram och upp till telefonen för att svara. Ja, hon har faktiskt lyckats få av luren men ännu inte sagt: Hallå! – av förståeliga skäl…