Feel in the Blogg

Har man oro i själen är det skönt med en promenad. Oavsett väder och vind, oavsett tid på dygnet. Strax efter 7 imorse inledde jag mitt strövtåg genom Arboga. Det var redan ganska ljust, gryning – jag hade helst velat komma iväg ännu tidigare.

Arboga var folktomt. Kanske några firar sportlov medan andra dröjer kvar en stund i sängen innan avfärd till jobbet. Väldigt lite folk men ganska mycket snö.
Kommunfolket häver upp snömassorna där det finns plats, verkar det.
Stora snöhögar på Nygatans gågata…
…och en jättehög mitt på Nytorget. Det är knappt man ser varuhusen bakom. Kanske lika bra det. F d Hemköp gapar ju lika tomt som alltid. Nyligen gladde sig kommunalrådet i lokaltidningen över att den nya ägaren är ”lokal”. Själv är jag inte helt säker på att lokala förmågor fixar det jättarna inte klarar. Hemköp la ju ner och ICA är inte intresserade.

Jag vek av mot Järntorgsgatan och fortsatte in på Smedjegatan. Där upptäckte jag att någon haft ”kul” i helgen och krossat dörren på Ryds Damekipering… 🙁 Hoppas att inget blev stulet hos Inga-Britt Ryd. Jag hoppas att Arbogaborna förstår att uppskatta nämnda Inga-Britt och hennes känsla för mode. Hon har inte de billigaste kläderna men vill du ha något extra, kanske lite exklusivt – bör du göra ett besök i hennes affär. Hon har mycket bra smak och kan tala om direkt för dig vad som passar din stil och dina färger. Jag vet att hon har många, trogna kunder som reser långaväga ifrån för att hitta det där rätta.

På Stora Torget ligger bl.a. affären ”Små goda ting”. Att titta i de härliga skyltfönstren får det att bubbla i en av inspiration! Så många vackra och härliga saker.

Vidare på Smedjegatan, förbi Sturegruppens lokaler. Mitt emot Engelbrektsskolan tog jag denna bild på hus utefter Västerlånggatan:

Tog en sväng förbi ”småttingarna”. Det är så rofyllt att vandra på kyrkogården. Jag har aldrig förstått det skrämmande med kyrkogårdar. Tvärtom är dessa platser ofta stilla och rofyllda.

Ljusen brinner alltid hos Max och Saga. Många frusna blommor, nallar och prydnadssaker.
En gråtande ros fångade jag på bild. Dess tår har frusit till is…

När jag gick därifrån låg en gren på gångstigen: Åter kändes det som ett tecken, en symbol. Jag fick känslan av att grenen stoppade mig. ”-Gå inte! Glöm oss inte!” Och de mindre små grenarna såg jag som utsträckta små armar som ville hålla kvar.
Jag log för mig själv, viskade till barnen: ”-Ni kommer aldrig någonsin att glömmas. Aldrig någonsin”. Så tog jag grenen försiktigt och la den i den mjuka snön intill stigen.

Från Västerleden tog jag denna bild:

Eftersom mjölken var slut hemma och jag var för tidigt ute för ett besök på Konsum, promerade jag till Bensingatan. På OK/Q8 fick jag både mjölk och en trevlig pratstund med Monica i kassan. Hon berättade om mer skadegörelse i Arboga i helgen. Inbrott i källaren i hyreshusen längst ner på Borgaregatan. Trist att folk måste förstöra och inte kan förstå vad som är mitt och ditt.

Hemma igen satte jag igång bullbaket! Det var till det jag skulle ha mjölken! Medan degen jäste passade jag på att boka biljetter! Det går ju så snabbt och smidigt numera via ”ticketFast”!
Via ticnet och min skrivare hade jag snart biljetterna fixade till P!nk på Hovet den 10 november! Är det fler som tänker kolla in P!nk och lyssna på ”So what” m fl låtar – gå in på ticnet snarast! Biljetterna släpptes idag! HÄR kommer du direkt till biljettbokningen för P!nk.

Bullbaket är klart! Se resultatet!

Dotterns korg med bullar!

Och mina! Extra läckra kanelbullar i extra läckra bullformar! Ska frysas in till dotterns födelsedag i mars!
Visst är pappersformarna vackra! Rosa och svarta med blommor! Fick dom i julklapp av äldste sonens ex-flickvän Johanna!

Slutligen VECKANS VISDOMSORD!

PÅ TIDENS VINGAR FLYGER SORGEN BORT.(La Fontaine)

Idag var vädret inte alls lika strålande som gårdagen. -11 imorse och grått. Såg på Rapport igår att det är mer snö att vänta redan under morgondagen. Även kraftig blåst och kyla – så det vankas kanske snöstorm mot slutet av veckan?

Dock hindrar inte gråväder mig från att ta en promenad. Arboga är fint ändå utan solsken och det gör gott för både kropp och själ att promenera.

Passade på att posta ett kort till Junith som fyller imorgon. Men det var med risk för benbrott man tog sig till brevlådorna utanför gamla Posten numera Nordea! Halkig is!
Det måste vara något fel här för trots köldgrader så skvalade isvatten från taket och gjorde  hela trottoaren otroligt hal.
Kan det vara någon ventilation på taket som släpper ut värme och får is och snö att bli till vatten med benbrottsrisk som följd för gående på trottoaren?
Nygatan i övrigt var tom och ödslig idag frånsett hög på hög med snö.

Nygatan längst västerut
Och bort mot Vilsta Mina fötter visste precis vart dom skulle gå.
Grinden till kyrkogården har ett sällsamt mönster. Som upp-och-ner-vända hjärtan… Jag gick in och tyckte mig faktiskt höra glada barnröster igen. Stojande barn som hade snöbollskrig och tumlade runt i all den fina, vita snön!
Där inbäddad i snö ligger den vackra gravstenen. Som vanligt var det en upptrampad stig fram till Max och Saga. Jag klev där med mina 41-or och såg att den som gått före nyligen hade haft mindre fötter. Kanske var det Emmas fotspår – eller Amys? Graven var omgärdad av mjuk, fin snö.
Ovanpå gravstenen låg en stor bukett rosor
med kärleksfulla hälsningar till två små barn från deras pappa och Amy.

Trots all kall snö kändes graven så varm och omhuldad. De röda rosorna, röda hjärtan, röda små saker och brinnande ljus gjorde graven så fin.

Om igen fantiserade jag. Jag såg hur två små barn, trötta av snöbollslek, lagt sig tillrätta under den mjuka snön intill gravstenen. Där under snön är allt så skyddat och varmt. Rosornas kärleksfulla kraft värmer hela stenen ända ner dit där Max och Saga vilar.
Alla tankar, alla känslor, alla små ljus och små presenter gör hela gravplatsen ljus och varm.
Där vilar Saga hopkrupen intill Max. Max håller om Saga och läser en bok för henne. Så säger han lillgammalt: ”-Så bra att du slipper ligga ensam här Saga! Att du har mig!” Saga kurar ihop sig ännu närmare Max och suckar tryggt: ”Ja, tur att jag har dig Max”. Snart somnar de tätt intill varandra och jag smyger mig försiktig därifrån.

När jag ska gå ut genom grinden ser jag: Hjärtana på grinden finns både som rättvända och upp-och-ner!  De sitter ihop! Hör ihop!
Precis som livet. Både glädje och sorg – hand i hand.

Jag går över den bro som i folkmun kallas ”Brodin”. Nisse Brodins bro – kommunalrådet som styrde och ställde förr i Arboga. Här utsikt mot Labron.

Storgatan från väster:

Från Labron tog jag detta foto mot Herrgårdsbron:

Passerade ”Munken och Hönan” – öde så här års – och tänkte på kommande Medeltidsdagar då Kerstin och jag åter ska svinga varsin bägare här – eller kanske två…
Hon kommer alldeles säkert ihåg vilken dag vi bestämt! För samma tid gäller år från och år.
Jag tror även att våra manliga kumpaner minns tid och plats! 😉

Så där ja, då var promenaden gjord och man är hemma igen. Ut och gå om ni kan – det är rofyllt och skönt. Ger väldigt mycket. Kram!

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

Bloggen har krånglat idag. Men min support meddelade nyss att nu funkar den igen!
Så var så goda!

Nyårsdagens morgon – kall och klar.

Sturegatan rätt ner! Någon hade tydligen behov av företräde…och såg till att visa det genom att verkligen markera detta med ”Lämna-företräde-skylten”.

Någon som firade av det gamla året förmodligen…
Vi firade så här! Och så här efter kl 12 på natten: Verkligen väldigt svårt – att fånga fyrverkerier på bild. Jag skyller på kameran…

Några som verkligen led denna nyårsafton var våra katter! Dom var helt skräckslagna av alla fyrverkerier!
Curry låg mestadelen av tiden längst in under soffan. Skulle han förflytta sig någonstans ålade han som en bandvagn med magen pressad mot marken och med något jagat i blicken.
Wilma – den hyperaktiva kissen – studsade och for vid minsta knall eller ljussken.
Felix vågade inte gå ut för att uträtta sina behov så jag tog fram den gamla kattlådan. Eftersom jag inte hade någon kattsand rev jag tidningar i bitar och la i lådan. Han gick direkt och kissade. Det var SÅ SYND om dom! Nu är jag jättearg på alla smällare och raketer. Det har knallat värre än någonsin inför denna nyårsafton. Mer än 1 vecka i förväg började det smälla och värre blev det.
Löjligt att snacka om totalförbud för smällare när ingen kontrollerar att reglerna följs! Kan inte kommunerna antingen satsa ett eget stort fyrverkeri på lämplig plats? Sen får polisen se till att bötfälla alla som tänder fyrverkerier i stan. Eller varför inte upplåta en speciell plats för allmänheten dit man kan ta sig för att smälla.

Jag tog en promenad till småttingarna på kyrkogården idag igen. Fotot på de små såg så fruset och kallt ut. Men som alltid brann många värmande ljus på platsen.
När jag stod där ”pratade” jag med barnen genom mina tankar. De såg mig rätt i ögonen och jag lovade att önska, önska så att 3 av mina 2 x 3 önskningar ska slå in detta år.

På väg därifrån föll min skugga på gångstigen:
Och precis där fann jag denna gren:
Visst är det ett V-tecken! V som i Victory – Seger!
Kyrkogården är magisk. Jag tror att de små änglar jag besökte såg till att detta tecken kom i min väg. Som svar på det samtal jag hade med dom.

Avslutar med en bild från Arbogaån på förmiddagen Nyårsdagen den 1 januari 2009.

Imorgon kanske jag slår till med ”Solglimtarna” och ”Istapparna”!! Håll utkik!

Idag gick jag en alldeles speciell promenad. Genom staden och fram till en park. När jag öppnade den svarta järngrinden kom två små barn springande emot mig. De ropade och skrattade och frågade om jag skulle besöka dom. – Ja, sa jag. – Vi ska visa dig vägen, ropade barnen. Pojken tog min hand och den lilla flickan sprang i förväg. – Kom, ropade hon och hennes bror och jag började också springa .
Det var förunderligt – barnen var så tunt klädda. Pojken hade en Spidermantröja på sig men ingen jacka. Den lilla flickan hade bara en rosa prinsessklänning av skiraste siden. Båda sprang barfota över den nyfallna snön. – Fryser ni inte, undrade jag. -Nej då, försäkrade de båda i munnen på varandra. – Vi leker och har så roligt och fryser inte alls. Kom får du se var vi bor!
Vi gick längre in i parken.

Nu sprang de båda före mig. Vi närmade oss en liten å och de båda barnen sprang ner till åkanten där de började leka med små träbåtar. – Är det inte kallt i vattnet, undrade jag. Men plötsligt såg jag grönskande mark där det förut varit is och snö. Och vattnet som nyss tycktes fruset var klart och fint. Den lilla flickan plockade upp de vackraste blommor från marken. En varm vind svepte runt mig. Jag var förstummad.

-Det är många som kommer och hälsar på oss, sa flickan.

– Ja, jag kan se det, svarade jag.

Jag gick sakta framåt. Ja, visst är det många som besöker de två små barnen. Granris dekorerade med röda band, massor av ljus och små presenter.

– Vi har fått julklappar!!

Ja tänk, barnen hade fått paket på julafton! – Det där är från pappas bror, sa pojken, jag fick en motorcykel! En riktigt fin motorcykel!! När jag blir stor ska jag tar motorcykelkörkort!
– Från pappas bror och från Carina, utropade flickan. Jag fick en mjuk, fin nalle! Jag tittar och beundrar. Ler åt deras glada miner. Får syn på två små, små julgranar och barnen försäkrar att det är deras alldeles egna julgranar!
De pekar ivrigt på både glitter och julgransprydnader och visst är det två riktiga små julgranar som står där. Och plötsligt är barnen pyttesmå och tar varandra i hand. Sjungande dansar de runt en av de små, små granarna. Deras pärlande skratt får mig också att börja skratta.

– Vi har fått pappersänglar också! Barnen drar i mig, pekar och visar.
Där i snön står två små änglar intill ett litet lusthus. – Så fint, säger jag.

– Har du sett porslinsgranen, pojken pekar.

Där står en gran av porslin och två små tomtar busar och leker intill. – Jag brukar gunga! skrattar flickan.
– Och jag puttar på, säger pojken. – Jag lovar att jag ser till att hon aldrig, aldrig ramlar och slår sig. Han stryker sin lillasyster över kinden.

Ja, jag kan se att de har det så bra – de två små änglarna som jag mött.

Jag tänder ljusen jag har med mig och känner mig lugnare än när jag gick hit.

När jag ska gå tar de mig i handen. Pojken på ena sidan och flickan på den andra. Följer mig genom parken.
– Kommer du tillbaka, undrar de. – Ja självklart, svarar jag.
– Hej då! Snabbt som vinden far de iväg och lämnar mig ensam vid grinden ut mot världen.
– Ja, jag kommer tillbaka.

Och med ens är det grönskande gröna borta, solen värmer inte mera och marken är frusen precis som den var när jag gick in här för en stund sen. Nu ser jag inte längre de två små änglarna heller . Men jag vet att dom finns. Och jag har fått höra att de har det bra.

Jag drar en djup suck av lättnad. Känner mig lite omtumlad. Precis när jag korsar övergångsstället hör jag Rådhusklockan slå tio slag. Det är Juldagen år 2008.

(Tack till Lisa vars hemsida har så många fina änglar!) www.lisas-place.net/Lisas-place/Lisas-Space/anglabilder3.htm