Feel in the Blogg

Idag var vädret inte alls lika strålande som gårdagen. -11 imorse och grått. Såg på Rapport igår att det är mer snö att vänta redan under morgondagen. Även kraftig blåst och kyla – så det vankas kanske snöstorm mot slutet av veckan?

Dock hindrar inte gråväder mig från att ta en promenad. Arboga är fint ändå utan solsken och det gör gott för både kropp och själ att promenera.

Passade på att posta ett kort till Junith som fyller imorgon. Men det var med risk för benbrott man tog sig till brevlådorna utanför gamla Posten numera Nordea! Halkig is!
Det måste vara något fel här för trots köldgrader så skvalade isvatten från taket och gjorde  hela trottoaren otroligt hal.
Kan det vara någon ventilation på taket som släpper ut värme och får is och snö att bli till vatten med benbrottsrisk som följd för gående på trottoaren?
Nygatan i övrigt var tom och ödslig idag frånsett hög på hög med snö.

Nygatan längst västerut
Och bort mot Vilsta Mina fötter visste precis vart dom skulle gå.
Grinden till kyrkogården har ett sällsamt mönster. Som upp-och-ner-vända hjärtan… Jag gick in och tyckte mig faktiskt höra glada barnröster igen. Stojande barn som hade snöbollskrig och tumlade runt i all den fina, vita snön!
Där inbäddad i snö ligger den vackra gravstenen. Som vanligt var det en upptrampad stig fram till Max och Saga. Jag klev där med mina 41-or och såg att den som gått före nyligen hade haft mindre fötter. Kanske var det Emmas fotspår – eller Amys? Graven var omgärdad av mjuk, fin snö.
Ovanpå gravstenen låg en stor bukett rosor
med kärleksfulla hälsningar till två små barn från deras pappa och Amy.

Trots all kall snö kändes graven så varm och omhuldad. De röda rosorna, röda hjärtan, röda små saker och brinnande ljus gjorde graven så fin.

Om igen fantiserade jag. Jag såg hur två små barn, trötta av snöbollslek, lagt sig tillrätta under den mjuka snön intill gravstenen. Där under snön är allt så skyddat och varmt. Rosornas kärleksfulla kraft värmer hela stenen ända ner dit där Max och Saga vilar.
Alla tankar, alla känslor, alla små ljus och små presenter gör hela gravplatsen ljus och varm.
Där vilar Saga hopkrupen intill Max. Max håller om Saga och läser en bok för henne. Så säger han lillgammalt: ”-Så bra att du slipper ligga ensam här Saga! Att du har mig!” Saga kurar ihop sig ännu närmare Max och suckar tryggt: ”Ja, tur att jag har dig Max”. Snart somnar de tätt intill varandra och jag smyger mig försiktig därifrån.

När jag ska gå ut genom grinden ser jag: Hjärtana på grinden finns både som rättvända och upp-och-ner!  De sitter ihop! Hör ihop!
Precis som livet. Både glädje och sorg – hand i hand.

Jag går över den bro som i folkmun kallas ”Brodin”. Nisse Brodins bro – kommunalrådet som styrde och ställde förr i Arboga. Här utsikt mot Labron.

Storgatan från väster:

Från Labron tog jag detta foto mot Herrgårdsbron:

Passerade ”Munken och Hönan” – öde så här års – och tänkte på kommande Medeltidsdagar då Kerstin och jag åter ska svinga varsin bägare här – eller kanske två…
Hon kommer alldeles säkert ihåg vilken dag vi bestämt! För samma tid gäller år från och år.
Jag tror även att våra manliga kumpaner minns tid och plats! 😉

Så där ja, då var promenaden gjord och man är hemma igen. Ut och gå om ni kan – det är rofyllt och skönt. Ger väldigt mycket. Kram!