Feel in the Blogg

Imorse blev det äntligen av med en morgonpromenad.

Jag tänkte bege mig ut redan 06.30 men så tyckte jag synd om Mannen i mitt liv. Lite sällskap vid frukostbordet borde jag erbjuda, tyckte jag.

Men en timma senare bar det av.

Jag tog vägen över kyrkogården, den kyrkogård som omgärdar Nicolaikyrkan. Kastanjeträd är väl underbara! När de blommar är de helt fantastiska, tycker jag.
Precis utanför kyrkogården träffade jag Ingrid. Det var länge sen och vi fick oss en pratstund. Hon ska öppna eget snart och jag lovade direkt att göra ett besök där och få lite massage!
Från syrenbusken på bilden överst hade jag plockat en bukett till Max och Saga. Strax innan Ahlöfsparken träffade jag Kicki och Rambo. Också det mötet var så roligt! Vi gjorde sällskap en bit.
Rhododendron har börjat blomma i parken!

Så var jag då framme. Visst bor dom fint – Max och Saga!? Att ta en promenad på den vackra, stilla kyrkogården så här års är något jag verkligen kan rekommendera!
Varför inte hedra minnet av Max och Saga genom att besöka dom? Det har nästan blivit så att människor vallfärdar till den lilla graven. Och varför inte? Låt minnet av de båda barnen leva.

Många, många har påverkats av den fruktansvärda händelsen i mars förra året. Man tänker till litegrann, funderar ännu en gång – och det kan röra sig såväl om att låta bli att gnälla och klaga, som att krama sina barn en extragång för man vet ju faktiskt inte om man lever imorgon.
Om denna tragedi  kan föra med sig att vi tänker mer kärleksfulla tankar vore väl verkligen att hedra Max och Saga.
Unna dig en stilla promenad, en meditation över livet och besök kyrkogården.
Max och Saga har så mycket blommor och så många saker. Här faller min skugga över graven när jag fotograferar.

Visst har barnen fin utsikt?
Det är så vackert och grönt här! Så harmoniskt!

Idag kände jag på mig att Max och Saga skulle på utflykt! Det liksom kändes i luften när jag närmade mig deras grav. Solens sken och den lummiga grönskan, fågelkvittret och visst hörde jag barnen prata… Om matsäckspaket och saft som skulle packas med. Dom hade inte tid med mig idag. Äventyret väntade.

På hemvägen gick jag genom Ahlöfsparken. En liten oas mitt i Arboga.
Jag sneddade åter över Nicolai kyrkogård.

Precis invid den vackra ingången växte några liljekonvaljer! Jag plockade faktiskt två stycken – för de doftade så underbart.

Sen var jag snart hemma och tillbaka i verkligheten. Fast inte riktigt ändå… När jag besökte ICA för att köpa potatis fick jag upp denna ur potatislåren!

En potatis i form av ett hjärta!!

Det tog jag som ett gott tecken!
🙂

Ha en fin dag! Ta gärna en vallfärdande promenad!
Själv åker jag till Köping nu för att hämta dottern!

I söndags, 3 maj, skulle Max ha blivit 5 år om han fått leva. Lilla Saga har sin födelsedag idag den 5 maj och hade fyllt 3 år om hon varit i livet.

De båda små barnen mördades genom ett fasansfullt vansinnesdåd den 17 mars förra året. Vår lilla stad Arboga skakades svårt. Några familjers tillvaro slogs sönder fullständigt. Hela Sverige kom att beröras av händelsen.

Igår – dagen mellan de små syskonens födelsedagar – vet jag att mamma Emma planerade ett litet födelsedagskalas för sina döda barn. Ballonger skulle sändas upp till himlen från barnens gravplats.
Men redan innan pryddes graven av blommor, paket och ballonger. Jag själv var dit igår. Det här lilla kortet tyckte jag passade så bra. Ett litet lusthus på en pionblommas blad där två små barn leker. Paket förstås med kärlek i! Det blev fint ihop med det lilla vita lusthus i form av en ljuslykta som finns hos barnen. Det som jag tycker så mycket om.
Hela den lilla gravplatsen var så fin!

Bland uppvaktningen berördes jag mycket av denna fina bukett:

Som alltid när jag besöker barnen flög fantasin iväg med mig. Ballongerna på gravstenen rörde sig och plötsligt såg jag Max kika fram bakom en av ballongerna! Lilla Saga skrattade av förtjusning när jag hoppade till av förvåning. Men barnen hade inte tid med mig idag. Det var så många änglabarn inbjudna till kalaset och det var en fröjd att se småbarnen stoja och leka på den lugna kyrkogården.

Jag log för mig själv när jag gick mot utgången. Men barnen var inte klara med mig än!
Plötsligt såg jag något! Något rörde sig upp i trädet. Fick mig att lyfta blicken lite.
En mås i sitt bo!! De snälla fåglarna tar hand om änglabarnen även på födelsedagen förstås!
För visst var det små barnahuvuden som stack fram under måsmammans vingar! Där bland det mjuka dunet satt de så skönt. Och vilken utsikt! Deras små händer vinkade glatt farväl till mig! Snart väntade en flygtur på måsens rygg förstod jag.
Ja, det är härligt att kunna fantisera, drömma sig bort när världen ibland känns lite extra kall och hård.

Varm kram till Emma, till Nicklas, till mormor och morfar, till farmor och farfar och till alla andra som deltog i Max och Sagas födelsedagskalas – bokstavligen eller i tankarna.

Vissa dagar är lyckodagar. Dagar då det händer härliga saker som gör att man mår bra. Alla dagar kan vara sådana, enligt Kay Pollak!! Mer om det längre ner i bloggen!

Morgonen igår började redan så här bra med en underbar himmel när solen gick upp.

Efter att ha skjutsat dottern till skolan åkte jag till lasarettet i Köping där jag stämt träff med Linda!

Av Linda fick jag detta!

Två spännande paket!

Det ena är till mig – en vinst som Linda vunnit med mig som anledning…
Det andra är Lindas eget som hon nu gav bort till den gemensamma nämnaren för dessa paket – Emma!

Låter det kryptiskt? Ja kanske, men alltsammans gjorde mig jättelycklig! HJÄRTEVARMT TACK TILL DIG LINDA!

Nu ska jag bara se till att överlämna det ena paketet till Emma. 🙂

Dagen fortsatten sen mot Hallstahammar där jag stämt träff med en kär vän. Hon var så ledsen och bedrövad. Men så småningom, när ett par timmar hade gått och vi satt på ett trevligt fik såg jag hur det vände för henne. Att se henne glad igen – var det bästa som hände igår!

Till eftermiddagen hade jag biljett till Kay Pollaks föreläsning i Västerås! ”Att växa genom möten – och välja glädje” var namnet på föreläsningen! Kay Pollak var – och är – en fantastisk föreläsare! För den som inte riktigt kan sätta fingret på vem han är så vill jag nämna två filmer som han gjort:
Barnens Ö Så som i himmelen

Kay Pollak är dessutom författare och en av hans mest lästa böcker är:
Det var utifrån den boken Kay Pollak föreläste igår inför en nästan fullsatt kongresshall i Västerås.
Alla 525 som var där fick sig många tankeställare men ännu fler skratt.
I pausen var det bokförsäljning: Jag köpte böcker och en av dom ska jag ge till vännen i Hallstahammar.

Ja, det var en riktigt fin lyckodag igår. Och efter Kay Pollaks ”lektion” är varje ny dag en 10:a för mig!! Man kan själv se till att alla dagar blir lyckodagar.
Har ni inte läst någon av hans böcker – gör det! Ni hittar dom i bokhandeln eller på t ex Adlibris eller Bokia! På båda internetbokhandlarna finns boken ”Att välja glädje” i pocketformat för 39 kr!! För endast 39 kronor får du något som helt kan förändra ditt liv! Unna dig det!!

***

Lyckan stod mig bi även idag! 🙂
Imorse tog jag en promenad och besökte småttingarn på kyrkogården igen.
Här kan man finna barnen numera. Fast idag hade jag lite otur. 😉
När jag närmade mig gravplatsen satte sig en björktrast på stenen intill barnens och kvittrade uppfordrande. Jag funderade över vad den ville.
När jag tänt mina ljus på graven rättade jag till en hjärtkruka med blommor så den skulle synas lite bättre. På mjukisdjuret intill klättrade då en spindel upp: Ser ni – till vänster på leksakshundens ben!
”-Hej”, sa jag, precis som jag alltid säger till djur och insekter. (Mycket dumt, tycker min dotter…).
Det var som om spindeln sa det fågeln på stenen intill velat säga tidigare: ”-Tyvärr, barnen är inte här idag!”
Men var kan dom då vara, tänkte jag. Men så tittade jag neråt vattnet och där plaskade det för fullt lite längre bort. ”-Aha”, sa jag för mig själv, ”barnen är där nere och leker i vattnet med sjöfåglarna”.

Jag log för mig själv. Jaha, så idag var dom inte hemma. Och inte behövde jag oroa mig för att det skulle vara för kallt i vattnet bland änder och dopping. För de här två små barnen är alltid skyddade från väder och vind. Jag fick nöja mig med deras glada foto intill stenen idag! 🙂

Som pricken över i fick jag chansen att krama barnens mamma idag också!! Hon arbetstränade och att se henne där på sitt jobb gjorde mig väldigt, väldigt glad! Kram till dig också Emma!

Här om dagen gjorde jag ett besök på kyrkogården igen. Det var faktiskt strax innan jag skulle åka iväg på min första seans. Någonting sa mig bara att jag skulle besöka Max och Sagas grav. Det kändes rätt.

Precis som tidigare drog fantasin iväg med mig. Två små vårystra barn kom springande emot mig. De var så glada men frågade också rättfram på barns vis: ”Varför är det så länge sen du var här?” Jag tog Max i ena handen och Saga i den andra och förklarade medan vi gick att det varit så mycket hemma. Att jag gärna velat komma men tiden och orken hade inte riktigt räckt till.
Barnen verkade inte alls bekymrade utan rusade snart iväg framåt kyrkogården.
Jag tänkte att det är så många som besöker barnen – både här på kyrkogården och i tankarna – att de aldrig någonsin behöver känna sig ensamma eller övergivna. Det var en härlig känsla.

”-Kom och titta”, ropade de! ”Så många blommor vi har hos oss! Och du måste se det fina påskriset med alla fjädrar!”
”Och påskykycklingarna!” ropade Saga.
Och visst, gravplatsen är så jättefin. Så ompysslad, så kärleksfullt ordnad.

Plötsligt hörs koltrastens trolska melodi. Det är min älsklingsfågel. Nu sitter en koltrast i ett träd alldeles nära barnen och sjunger stilla.

”-Vi får flyga med koltrasten”, säger Max. ”Jag håller jättehårt i Saga så att hon inte ramlar av och slår sig. Det lovar jag!”
Och jag får se hur två små barn blir ännu mindre och kravlar upp på den snälla, svarta fågelns rygg. Saga sitter framför Max som håller ett stadigt tag i henne. Och det är som om barnen sjunker ner i det mjuka dunet på fågelns rygg – för nu sitter de alldeles säkert och alldeles tryggt.
Fågeln tar några tag med vingarna och svingar sig iväg. Den flyger inte så fort men sveper över alla gravarna på kyrkogården medan barnen skrattar så de kiknar. Jag förstår att det måste vara underbart att få flyga med koltrasten.

När fågeln landat en bit bort och barnen klättrat ner från dess rygg så säger Max stolt: ”-Vi ska få vakta koltrastens ungar sen! Ibland får vi följa med högt upp i fågelns bo och hjälpa till att göra boet riktigt mjukt och fint tills äggen ska komma”.

En gul fjäril fladdrar förbi och barnen rusar skrattande efter den. De försvinner bakom några träd – och är borta…

Det känns varmt inuti mig när jag tänker på hur bra de verkar ha det ändå – Max och Saga – på sin hemliga plats, någonstans, långt borta men ändå nära.
Med en suck går jag grusgången ut från kyrkogården, tillbaka till livet.

Det börjar bli vår! Så ock på kyrkogården i Arboga. Snön smälter och man får parera mellan vattenpussarna för att ta sig fram.
Visst är det härligt med vår! Att livet återvänder. Att det som lagt sig ner för att dö – återuppstår. Från nedfallande höstlöv,  till kala, nakna träd och så pånyttfödelse när våren kommer.

Jag tänkte på det på min promenad idag. Att livet återvänder. Som nu för Nicklas och Amy genom lilla Miirali.

När jag tände ljusen på gravplatsen idag tänkte jag särskilt på lilla Miirali – Max och Sagas lilla syster. I min fantasi kunde jag höra barnen upphetsat berätta om den lilla systern som blivit född. Jag hörde dom prata i munnen på varandra alldeles till sig av glädje och lycka. Och dom avslöjade något som bara dom kan… ”Vi kan flyga till lilla Miirali! Vi sitter på sängkanten hos henne och bara tittar. Hon är så liten och så jättesöt.”
Ja, visst är Max och Saga hos sin lillasyster och tittar till henne. Hjälper pappa lite – och Amy – precis som storasyskon brukar göra.

Det känns gott att kunna fantisera. Och vem vet – kanske det är mer än fantasier… Det får vi alla veta en gång, tids nog.

Avslutar med det lilla lusthuset på Max och Sagas grav. Det finns så många fina små saker på gravplatsen – men lusthuset har blivit en av mina favoriter.