Här om dagen gjorde jag ett besök på kyrkogården igen. Det var faktiskt strax innan jag skulle åka iväg på min första seans. Någonting sa mig bara att jag skulle besöka Max och Sagas grav. Det kändes rätt.
Precis som tidigare drog fantasin iväg med mig. Två små vårystra barn kom springande emot mig. De var så glada men frågade också rättfram på barns vis: ”Varför är det så länge sen du var här?” Jag tog Max i ena handen och Saga i den andra och förklarade medan vi gick att det varit så mycket hemma. Att jag gärna velat komma men tiden och orken hade inte riktigt räckt till.
Barnen verkade inte alls bekymrade utan rusade snart iväg framåt kyrkogården.
Jag tänkte att det är så många som besöker barnen – både här på kyrkogården och i tankarna – att de aldrig någonsin behöver känna sig ensamma eller övergivna. Det var en härlig känsla.
”-Kom och titta”, ropade de! ”Så många blommor vi har hos oss! Och du måste se det fina påskriset med alla fjädrar!”
”Och påskykycklingarna!” ropade Saga.
Och visst, gravplatsen är så jättefin. Så ompysslad, så kärleksfullt ordnad.
Plötsligt hörs koltrastens trolska melodi. Det är min älsklingsfågel. Nu sitter en koltrast i ett träd alldeles nära barnen och sjunger stilla.
”-Vi får flyga med koltrasten”, säger Max. ”Jag håller jättehårt i Saga så att hon inte ramlar av och slår sig. Det lovar jag!”
Och jag får se hur två små barn blir ännu mindre och kravlar upp på den snälla, svarta fågelns rygg. Saga sitter framför Max som håller ett stadigt tag i henne. Och det är som om barnen sjunker ner i det mjuka dunet på fågelns rygg – för nu sitter de alldeles säkert och alldeles tryggt.
Fågeln tar några tag med vingarna och svingar sig iväg. Den flyger inte så fort men sveper över alla gravarna på kyrkogården medan barnen skrattar så de kiknar. Jag förstår att det måste vara underbart att få flyga med koltrasten.
När fågeln landat en bit bort och barnen klättrat ner från dess rygg så säger Max stolt: ”-Vi ska få vakta koltrastens ungar sen! Ibland får vi följa med högt upp i fågelns bo och hjälpa till att göra boet riktigt mjukt och fint tills äggen ska komma”.
En gul fjäril fladdrar förbi och barnen rusar skrattande efter den. De försvinner bakom några träd – och är borta…
Det känns varmt inuti mig när jag tänker på hur bra de verkar ha det ändå – Max och Saga – på sin hemliga plats, någonstans, långt borta men ändå nära.
Med en suck går jag grusgången ut från kyrkogården, tillbaka till livet.
Senaste kommentarer