Igår reste äldste sonen tillbaka till det han kallar sitt hem. Jag tycker att ”hemma” för honom är här – hos mig. Hans resa innebar slutet på nästan en hel veckas samvaro med alla tre barnen. Dagar som varit fantastiska. Så mycket kärlek och värme, så mycket gemenskap. Idag är saknaden så stor och tårar grumlar mina ögon.
Det får mig att minnas min mormor Edit i Regna. Om somrarna var vi där då jag var barn – hela familjen. Och när hösten kom och allt tog slut minns jag hur mormor stod på ladugårdsbacken och grät. Torkade sig med blusärmen och vinkade medan tårarna rann. Morfar Edvin stod lite tafatt bredvid, höjde handen till avsked. Vi barn vinkade glatt tillbaka. Tyckte nog det var synd om mormor som var ledsen men tänkte inte mer på det sen. Livet gick vidare och för barn går det fort vidare. Man glömmer lätt och tar heller kanske inte in innebörden av saker som händer på samma sätt som en vuxen.
När jag såg tåget rulla iväg mot Stockholm igår och tårarna rann tänkte jag på mormor. Samma känsla. Samma gråt. Tårar av saknad och längtan.
För mormor innebar nog vår avresa så mycket mer. På den tiden fanns det inte samma möjligheter att ha kontakt. Mormor och morfar hade lantbruk med mjölkkor och de kunde sällan eller aldrig vara lediga. De bodde i en liten by i Östergötland där det inte fanns grannar på nära håll som i stan. Att umgås med sina barn och barnbarn måste ha varit något mycket stort och viktigt för mina morföräldrar och kanske mest för mormor. Morfar var snickare också och for iväg med mopeden på olika snickerijobb för att dryga ut kassan. På så sätt fick han mer kontakt med omvärlden och nya bekantskaper. Mormor, liksom kvinnor sedan urminnes tider, stannade hemma och tog hand om det som skulle göras där.
Sorgen kanske är mer kvinnornas. Smärtan och saknaden efter sina barn. Kvinnor var i alla fall förr de som mest tog hand om barnen, skötte den sociala biten utöver det. Bjöd till kalas, träffade granntanternaoch delade glädje och bekymmer.
Rent genetiskt tvivlas det på att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Dock vill många göra gällande att kvinnors hjärnor står för känslomässig omsorg – tröst och kramar medan männen är mer stenåldersmän inriktade på jakt och försvar – mer materiell omsorg.
När jag gråter över tiden som tog slut – barnatiden och tänker på hur också mormor grät så går mina tankar till länder i krig. Hur det ska vara för en mamma att se sin son ge sig iväg. Den där pojken hon fött och sett växa upp. Han som hon vet har så många fina sidor, är så känslig för olika saker. Som kanske vill verka tuff och manlig men som för mamma kan visa sin ängslan och rädsla. Honom måste hon släppa iväg att möta krigets fasor.
Sorgen är kvinnornas. I alla fall känner jag det så idag. Avslutar med en bild av en gråtande kvinna i Tjetjenien.
Senaste kommentarer