Feel in the Blogg

Igår for dottern och jag till Stockholm! Med tåg och vidare med T-banans blå linje mot Solna. Näckrosens tunnelbanestation långt nere i underjorden. Det var svalt och fuktigt där.

Lika svalt och fuktigt är det kanske inte i rymden – vad vet jag? Det var lite av det vi tänkte ta reda på.

Dottern och jag var inbjudna att närvara vid en förhandsvisning av långfilmen ”I rymden finns inga känslor” regisserad av Andreas Öhman med bl.a. Cecilia Forss, Martin Wallström och Bill Skarsgård i huvudrollerna.
Efter att ha sett kortfilmen i SVT den 13 juli och blivit upprörda tog vi kontakt med såväl SF (Svensk Filmindustri) som Riksförbundet Attention och Autism- och Aspergerförbundet. Nu var vi alltså ett litet gäng som skulle se också långfilmen – lite före alla andra.

*******

Reaktionerna på filmen var många. Dotterns spontana åsikt efteråt: ”-Den var värre än kortfilmen!”

Filmen lanseras av SF som en svensk komedi och Eva Svendenius, chef för biografdistributionen,  påpekade gång efter annan att det är en humoristisk film. Att vi skulle bortse från begreppet Aspergers syndrom och mer se det som en film om broderskärlek. Men det är väldigt svårt att frånse begreppet Aspergers när detta upprepas om och om igen i filmen. Dessutom presenteras filmen så här av SF, citat: ”18-årige Simon delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med självlysande stjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.
När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek …”

Man ska kanske kunna skoja om det mesta. Lite humor kan lätta upp en hård värld – men det beror också på hur pass accepterat begreppet man raljerar om är. Med erfarenhet av Lars Vilks rondellhundar vet vi att alla inte har samma åsikt om vad som är tillåtet eller inte. För några år sedan var det mer eller mindre tabu att skoja om homosexuella och huruvida det är kul att skämta om pedofiler låter jag vara osagt.

Det ska nu alltså vara OK att skämta om Aspergers syndrom. Min fråga är: Har vi kommit så långt?
Vet alla vad Aspergers syndrom är? Om inte – hur uppfattar man då ”Simon” i filmen? Vad är det med ”Simon” som man då tycker är skojigt? Och varför?

Är det inte så att Aspergerspersoner ingår i ett stort mörkertal? Att många av de här människorna varje dag får utstå stor pina för att de har egenskapen Aspergers syndrom. Att en ung kille eller tjej som söker jobb eller skola inte vågar tala om att de har fått diagnosen just med tanke på alla fördomar. Är det då OK att skämta om problemen?

Om svaret på den frågan är ja, borde det inte då också vara i sin ordning att skämta om t ex schizofreni? Eller göra komedier med slapsticks om långtidssjukskrivna utbrända och deras panikångestnoja?

Hur långt har vi kommit? Och vem bestämmer det? Är det OK att ha kul på Aspergerspersoners bekostnad?

Nu finns ju filmen redan och den har premiär om 2 veckor – fredagen den 3 september. Så vad göra? Jag och dottern hoppas på en debatt kring filmen med saklig information om Aspergers syndrom efteråt. Då kanske vi kan se filmen med ett litet leende på läpparna.

Finns det känslor i rymden? Ingen aning! Det jag vet att frånvaro av känslor inte har ett dugg med Aspergers syndrom att göra! Jag älskas nämligen av ett antal närstående med just den egenskapen!

Dottern och jag tar rulltrappan uppåt!

Upp ur underjorden. Tillbaka till verkligheten.

Med varma, starka känslor inombords.

Idag hade jag förmånen att prata i radion med utbildningsminister Jan Björklund. Det var hans tur att utfrågas i Sveriges Radios program Ring  P1. Naturligtvis handlade mina frågor om alla elevers rätt till undervisning i den svenska grundskolan. En rättighet som inte finns idag.

Jag tog upp Jan Björklunds förslag om elitsatsning bland grundskolans 13-åringar kontra det faktum att ett stort antal elever idag inte får den grundskola de har rätt till enligt lag. Att s k stökiga elever kan förväntas sig skolk inskrivet i betyget och att få mamma och pappa sitta vaktande i klassrummet – medan det ska satsas på elever som redan har det lätt för sig.

I gruppen ”stökiga elever” hamnar väldigt ofta elever med t ex ADHD och Aspergers syndrom. Barn och ungdomar som är intelligenta men som kan behöva särskilt stöd efter sina förutsättningar. När det stödet uteblir diskrimineras dessa elever svårt. Förutom den personliga tragedin för var och en – innebär det en utslagning som kan medföra stora utgifter i framtiden för samhället genom arbetslöshetsersättning, sjukbidrag och i värsta fall kostnader i samband med kriminalvård.

Den dag alla skolelever får den undervisning de har rätt till enligt lag – då först kan man satsa på s k elitelever!

Ni kan höra programmet igen ikväll, torsdag kl 20.35, då i en förkortad version. Då får ni höra vad Jan Björklund hade att komma med! Klicka HÄR för att komma till radions Ring P1

Elitklasstänkandet i Sverige visar vilken sorts land vi har fått. Åter igen är det utbildningsminister Jan Björklund (Fp) som markerar.

”Spetsutbildningar för 13-åringar” – läser jag i morgontidningarna. Satsning på elitklasser! Alltmedan en stor del av grundskoleeleverna inte får den undervisning de enligt lag har rätt till!

Istället för att se till att alla elever i Sverige får utbildning vill nuvarande regering segregera eleverna, satsa på de barn som redan har det lätt för sig – och för de som inte passar in i mallen väntar skolk i betyget och vaktande föräldrar i klassrummet!

Jag mår illa över en sådan skolpolitik! Förutom att det är en skymf mot elever visar det också en verklighetsfrämmande syn på skolutbildning versus framtida samhälle.

Vad hjälper det om vi får en klick eliter när en stor del av människorna inte fått den utbildning de borde ha haft? Hur klarar ett samhälle att ta hand om alla de som skuffats undan? Där det i ett framtida liv väntar kunskapsbrist, arbetslöshet och kanske vårdbehov eller kriminalitet.

På sätt och vis är jag tacksam att Björklund lägger korten på bordet redan nu – en månad före valet. Därmed blir jag och många fler helt på det klara med hur vi ska rösta.

Har man tre katter och gillar att fotografera då blir det snart en hel drös med bilder. Sovandes, lekandes, ätandes, bara för att kissen såg så söt ut just då o.s.v.

När man sen får höra att läsare gärna vill se just bilder på katterna bestämmer man sig för en kattkompott! Kattbilderna som samlats på mitt dataskrivbord i väntan på eventuell publicering. Here we go!!

Curry! Matfriaren! Kommer direkt när vi ska äta och hoppar gärna upp på en ledig stol för att försöka tigga till sig någon liten godbit. Och alltid ska han vara med överallt! Här – en bukett med Curry! Naturligtvis måste han lägga sig bland pappren efter blommorna som kom med bud…

Kattkram! Curry buffar alltid med huvudet mot en för att visa sin kärlek. Här mot lillehusse!

Här ute i solen med samma husse:

Att sova gillar katter – så ock Curry! Sover inne!

Och ute!

Alltid en underbar kisse!

Det fanns inte så många väntade bilder på vaktmästarkatten Felix denna gång. Här är två: Störd i sin middagsslummer!

Och här – hopp ut från köksfönstret!

Sen sötnosen Wilma! Lika vild som vacker! Busar gärna och får spel ibland när Bröderna Brothers inte är hemma när hon vill leka och brottas. Då galopperar hon fram genom rummen här hemma i vild karriär!

Sen sover hon!

I vår trapp sitter devisen ”Älskade katter märker man”. Det är Djurskyddet Sveriges uppmaning till märkning av älskade katter. Och visst märker man älskade katter! Åtminstone märker jag dom! 🙂

Avslutar med en bild på lilla rymlingen Doris! Hon som klättrade in hos grannarna på andra våningen! Vad katter kan!!

Doris är nu återbördad till sina ägare!

Kattkompotten slut för denna gång! Välkommen åter!

En flitig konstnärshand har slutat måla – i alla fall i denna värld. Läser i lokaltidningen att Elin Höglund, konstnären, har avlidit i en ålder av 96 år. Elin Höglund var välkänd bland Arbogabor och under många år donerade hon en målning till Lucia-lotteriet här i stan.

Så här kan man läsa om Elin Höglund på Konstnärslexikonett Amanda på Internet:

”Bildkonstnär, född 1914 i Lillkyrka, Örebro län. Hon studerade vid Tekniska skolan i Stockholm, Otte Skölds målarskola och Konstakademin. 1936-1938. Hon målar naturalistiskt, landskap, blommor och stilleben.
Utställning 2007 Arboga kommun. Galleri Fårtallen, Götlunda.
Representerad: Eskilstuna konstmuseum, Örebroläns museum, Östermalms läroverk i Stockholm och Solbacka läroverk, Södermanland. Arboga Lions Club 2007. Studiefrämjandet i Örebro.”

Frid över hennes minne.

”Blommande fruktträd”
Olja av Elin Höglund