Feel in the Blogg

Vad gjorde man utan lokalbladet!? ”Grantjuvarna fick kalla fötter”. Kalla fötter men varmt hjärta! Så är det nog.

Bloggaren visste redan att granen kommit tillrätta igen – med ljus och allt!  Men så har hon ju sina kontakter också! Vill ni veta vad lokalbladet känner till om historien, vilket inte alls är lika med vad bloggaren vet, titta in på Bbl/AT!

Inga grantjuvar har besökt bloggaren i alla fall och det är hon tacksam för! Å andra sidan kom ju granen först igår och den taggiga saken släpar nog ingen ut genom porten utan att uppmärksammas!

Kalla fötter kanhända att jag har denna årstid i huset byggt år 1900 – men ett varmt hjärta klappar alltid här inombords! Jag önskar er alla en riktigt fin jul! Men vi ses förstås imorgon igen – på själva julafton!

Under kan ske!
Feministen har fogat sig i sitt öde…
För är det inte så att alla kvinnors plats är vid spisen?? 😉

Idag blir det en kortisblogg! Så kan det vara i juletider och särskilt när familjen samlas och man vill ta tillvara varje minut med dom!

DN i söndags hade bl.a. den här teckningen införd. Hans Lindström – också en favorittecknare förutom Bard. Om ni inte kan läsa texten – kolla i söndagens DN eller titta närmare här:

Är det så samhället har blivit? Finns det inte längre några ”snälla barn”? Är Jultomten bara ännu en försvarslös gamling som ska spöas upp och rånas?

Nej, självklart är det inte så! Barn är snälla och Jultomten kommer!

Hans Lindströms hemsida hittar ni genom att klicka HÄR!

En liten tomteflicka dök upp hemma hos mig igår! Hon kom inte med renar och släde men väl med SJ:s tåg som faktiskt var i tid! Det här dukade hon upp! Långa, fina handstöpta ljus och eget tillverkat godis! Mozartkulorna var underbara! Avslutar med pepparkakorna hon också hade med – de som finns kvar… Visst är pepparkaksgiraffen fin!? 🙂

http://smartsontestpilot.se/119g/bli-testpilot/

  ”Var och en sin egen lyckas smed”, är ett uttryck – men vad menas med det egentligen? Vem fixar lyckan åt den som inte klarar det själv?

Två glada ungar en gång för länge sen – vad hände med dom? Hur formades deras liv? Fann de lyckan?

Jag ser på den här glada tjejen och undrar… Hur tänkte hon då? Hur blev det sen? Blev hon lycklig i livet?

Livet är som en väg. Raksträcka emellanåt och hyfsat klar sikt. Men ibland ser det ut så här: Dimman tätnar, molnen hopar sig. Rätt ut i ovisshet. Vart går vägen egentligen? Ska jag hitta rätt? Vad finns där bakom kurvan? Bär det iväg mot solsken och klar sikt?

Var väntar ovanför den jobbiga backen? Är det idel solsken eller finns det mörkare överraskningar nedanför backkrönet?

Livets vägar äro outgrundliga – det gäller inte bara Gud. Är det inte så att vi alla måste hjälpas åt i livets smedja!? Var och en sin lyckas smed, kanske det – men också lära ut smedkonsterna till andra, hjälpas åt, visa vägen för den som inte riktigt får till det.

Så att vi alla kan klara den där jobbiga backen och få ta del av solskenet som kommer sen och nedförsbacken som gör det lätt och enkelt att ta sig fram!

Eller hellre den här, den s k sinnesrobönen, en kristen bön skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr 1926 – läs mer om bönen HÄR på Wikipedia.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Lycka nu till på Livet väg – vare sig den ter sig som en slingrig stig eller en raksträcka på motorvägen.

Vem var man och vem blev man och vad hände med vännerna man fick? Det brukar ju sägas att inget är som gamla vänner och att det är svårt att hitta nya, verkliga vänner på äldre dar – men är det så?

Den glada tjejen på bilden ovan är bloggaren själv för ett större antal år sedan ihop med lillebror Mats och bläddrandet i fotoalbumen gav även detta vid handen: Min mamma med min lillebror i knäet och med sina systrar intill sig. En så fin bild som jag är glad att jag har! Mamma finns kvar men både storasyster Doris och lillasyster Karna är döda idag.

Sen hittar jag de här: Min bästa vän när jag var liten: Gittan! Fler vänner ju äldre jag blev: Junith utanför ett tält vi slog upp i Ludvika intill hennes föräldrars sommarstuga.
Och Karin, här på Storgatan i Arboga: Och vet ni -alla de här vännerna har jag kvar! Det är lycka!

Men jag har också fått nya! Nya vänner som jag räknar som just verkliga vänner. Några av dom stod plötsligt utanför min dörr igår! Familjen Lindström! Långväga från Skellefteå! Snacka om oväntat besök – men ack så kärt! Det blev på med kaffehurran direkt förstås!
Hur jag lärde känna Carola med familj är en lång historia som handlar om ungdomar och Internet och och en mamma som får ett infall! Lycka det också!

Avslutar dagens personliga blogg med en annan vän i viken – Felix! Som blev så här glad för att det oväntade besöket förevarit – men också passerat! (Hunden försvann äntligen!)

Felix favoritpose när han mår bra!
Katter!!??

Var rädd om dina vänner men också om dina fotoalbum! 🙂

Trolleri i jultider kan man tala om när man träffar den här killen!

Min bror plockade upp mig igår kväll och körde mig hem till mor och far.
Där började han trolla! Ur påsar och kassar trollades fram mängder av godsaker! Pappa hängde på och serverade glögg!

Snart hade brorsan trollat fram ett helt julbord hemma hos mor och far! Och fort gick det!
Förutom sill, lax, paté med cumberlandsås, rödbetssallad, älgköttbullar, Jansson och julskinka serverade han ostkaka med vispgrädde och hjortronsylt efteråt ihop med kaffe! Självklart fanns det öl och nubbe till julbordet också! Vilken fantastisk trollkarl – min lillebror!

Mats’ dotter Maria hade bakat focaccia – underbart gott!

Ja, det var ett trolleri, rentav ett under i juletider!

Mats hade mer av godhet och under i tomtesäcken men de klapparna sparar jag för mig själv! Tack Mats! Och tack till Annette, Mats´fru som var delaktig i alltsammans!