Feel in the Blogg

  För någon månad sedan besökte jag en mycket gammal dam. Vi satt och småpratade över en kopp kaffe hemma hos henne. Om minnen och om livet. Den gamla kvinna var över 90 år, klar i huvudet men skröplig i kroppen.
Plötsligt fick jag en stark känsla av att den gamla kvinnan snart ska komma att göra en resa. En resa vi alla ska göra en gång. Resan mot okänt mål. Det var en mycket stark förnimmelse och den stannade kvar i mitt minne.

Alla gör vi en resa – livets resa – det har jag skrivit om tidigare. Vi reser genom livet, från små barn tills dess att vår resa här i livet är över. Då tar den andra resan vid – den okända. Den som vi inte inte vet vart den bär. Om vi kommer fram någon gång och i så fall till vad? En del funderar t o m över om det tar vid någon okänd resa över huvud taget…

Känslan jag fick när jag satt intill den gamla kvinnan var annorlunda. Den var sorgsen men ändå hoppfull. För visst finns det en resa mot okänt mål en gång! Inte behöver vi ha vetenskapliga bevis och belägg för det! Det är bara att tro på att människan inte kan förstå allting och ödmjukt finna sig i det. Och – vänta och se… Vi kommer alla en gång att få veta.

Och tills den dagen ditt tåg lämnar livets station för en resa ut i det okända – ta tillvara resan här! Ta tillvara stunden och låt inte förtretligheter och besvikelser förstöra den korta resa du får. Gläd också andra och låt deras resa bli ljus och fin. För resan här i jordelivet är kort, så otroligt kort. Var rädd om den!

Imorse när jag låg och drog mig i sängvärmen besökte jag både Rhodos och Regna. Ja, tänk (!) att det faktiskt är möjligt att i tankarna förflytta sig vart som helst. Vilken underbar förmåga!

Så förunderlig hjärnan är och så fantastisk. Vi människor kan tänka, planera men också minnas. Ena stunden kan vi ligga på stranden på Rhodos och höra vågorna rulla in, njuta av solskenet och känna värmen mot den solbrända huden.

För att i nästa sekund sitta på en brygga i Östergötland och meta!

Jag tänkte där i sängen imorse – hur konstigt det vore om vi inte hade en så sällsam hjärna. Om vi inte hade tankar, inte kunde minnas eller planera – utan allting var här och nu. Ingen bakgrund, ingen framtid – bara just nu. Så märkligt och så fattigt.

Jag funderade över hur djurs hjärnor fungerar? Om de lever på associationer – en figur betyder mat, en annan fara, en plats betyder värme medan ett annat ställe är jakt?  Eller om djur faktiskt kan tänka – mer eller mindre avancerat och beroende på sort av djur?

När min egen hjärna lät mig fara iväg i minnen och fantasier tänkte jag också på mina föräldrar. Mamma, en liten flicka en gång – här med sin storasyster: Döttrar till det här paret som träffades unga på landet en gång i norra Östergötland, kanske runt 1920.

Mamma som ung flicka – vad tänkte hon om livet? Vad hade hon för önskningar?

Och pappa – en stilig ung man – som blev mammas kärlek: Hur tänkte han den där gången på 40-talet, efter värnplikten, om livet och framtiden?

Idag har de varit ett par i nästan 65 år! Så fantastiskt – att både få bli så gammal men också ha sina sinnen i behåll – kunna tänka och minnas. Och att få ha kvar sin livskamrat i livet.
Här sitter de, mina älskade föräldrar. Bilden är tagen igår, trettondagsafton, då vi träffades i familjen och hade det så roligt och trevligt.
Jag är så glad och tacksam att jag har mamma och pappa kvar, att de kan sitta i soffan hemma hos mig och vi kan prata och skratta som alltid.
Det kommer en tid, som jag inte vill tänka på, då minnen är det som finns kvar. Då får jag vara tacksam över en hjärna med bilder och berättelser att tillgå.

Avslutar med en bild på mamma och hennes lillasyster i Östgötadräkten, som också kallas Skedvidräkten,  –  och en bild på ett av alla djur som förmodligen kan tänka mycket mer och förstå mycket bättre än vad vi människor fattar! Wilma!

Till sist ett foto på en bukett tulpaner som får mig att tänka på en av mina bästa vänner.
Njut livet, ta det tillvara och var rädda om varandra.

  Nu trappas varghatet upp här i Västra Mälardalen och argumenten kring vargarna är helt sjuka!

Igår kunde man läsa detta i lokala Arboga Tidning: Hunden som vistades hos sin dagmatte- och husse blev svårt skadad då den smet ut ur huset ihop med familjens schäfer och jagade iväg in i skogen efter två vargar som man sett i närheten. Vargarna fredade sig mot hundarna i vargarnas egen boendemiljö – skogen. Vad är det för fel med det??

Är det vargarnas fel?? Ligger inte skulden på djurägarna som dessutom hade ansvar för ytterligare en annan hund!?
Nej, då ska det skrikas på skyddsjakt av varg igen och jaktvårdskonsulenten (som är aktiv i Svenska Jägareförbundet) ger sitt medhåll.

Hur sjukt är inte det!!

Idag är det färdigt igen! Mannen, jägaren, sitter bedrövad vid bordet och skyller den nyinköpta gråhundens död på vargen. Under drevjakt med hund efter älg blev hunden Chicko dödad av varg.

Älgjakt kan tydligen bedrivas under flera olika tider på året och under olika förutsättningar. Läs HÄR vad Länsstyrelsen i Västmanland säger.
Det betyder att striden om älgen pågår nu och då. Striden som står mellan nöjesjägaren människan och vargen som jagar för sin föda, sin överlevnad. Bara det säger en del.

I lokaltidningen läser jag vidare om den sorgsne mannen med sin döda hund: Citat: ”Tomas tänker fortsätta  att jaga med lös hund i skogen. Kvar har han en gråhund, en drever och en pudel och trots dagens attack planerar han att köpa ytterligare en jakthund. – Jag brinner för den här jakten.”

Ja, men då så – väljer karln att fortsätta jaga med lös hund i skogen så får han stå sitt kast! Då riskerar han livet på sina hundar och det är självförvållat!

Det här är så sjukt! Det är som att köra motorrace och när motståndaren vinner och den egna bilen körts sönder – då ska motståndaren betala! Vad är det för tävling!? Vad är det för rättvisa??

Men det finns ingen rättvisa när det gäller jägare och djur!

Det finns ingen renhårigt och ärligt spel när det gäller vargen!

De här sjuka tendenserna måste stävjas av regeringen! Jägare må ha sina intressen men de ska utövas på ett rätt och riktigt sätt! Vargen har ändå aldrig en chans…

Fy tusan för blodtörstiga jägare som inte tar ansvar. Inte tar ansvar för sina egna djur, för balansen i naturen eller för sitt eget anseende som jägare!

  Länge leve vargen!  

  Redan igår berättade jag om snödropparna som lurats upp av den milda vintern. Eller är det kanske så att våren är på väg – redan? Att vinter möter vår så här i januari?

Julen hör till vintern och igår satte jag igång med saffransbak – igen! Tredje gången den här säsongen för inte kan man få för mycket av goda lussekatter! 🙂 Och julen är ju inte riktigt slut än – trettondagsafton imorgon och tjugondag Knut då julen ska dansas ut infaller inte förrän om drygt en vecka – den 13 januari! Så visst kan man baka och äta saffransbullar igen! 🙂

Bloggaren funderar på om det här kan vara en idé för gården hon bor på till nästa jul? Julgran i flaggstången! Det verkar väl vara ett smart sätt att utnyttja stången på plus skona ett antal granar! Någon som har erfarenhet av en sådan här flaggstångsdekoration? Hör av er i så fall till mig på bloggen!

Men nog möter vintern våren strax. Förutom snödropparna i rabatten har den gamla azalean i mitt köksfönster fått nytt liv. Och i affärerna har man börjat sälja tulpaner! Tulpanen denna av oss svenskar så älskade blomma som verkligen påminner om våren!

För övrigt är det trist läsning i lokalbladet idag. Den för dubbelmord dömda tyskan söker resning i Högsta Domstolen för att bli friad. Jag har mycket svårt att tro att hon får någon resning beviljad. Ändå får en sådan här begäran från henne att på nytt röra upp känslorna på de mördade barnens mamma och pappa och övriga anhöriga. Så fruktansvärt onödigt!

Jag sänder en varm tanke till de drabbade. Hoppas att ni snart får lugn och ro från detta hemska. Tyskan kommer inte att få resning – tro mig.

Var rädda om er – och om varandra!
Det kalla är snart över.
Livet och våren kommer åter.

  Tja, i en ankdamm rör det sig inte särskilt mycket men några ”news” finns det allt!

Som att vintern kom – och försvann! Så här såg gården ut igår eftermiddag: Det syns var bloggaren skottat en gångstig men det är då allt. I rabatten intill är snödropparna på väg upp:  Och en liten blå blomma av sorten Vinka Minor är på väg att slå ut!

Västerås såg ut så här igår: En ensam gran i ösregnet.

Men det var ju i Ankdammen vi skulle hålla oss! När vi ändå är inne på andra orter  kommer jag osökt in på resor och då också på Arboga Station. Så här ”kul” ser det ut att blicka in över Arboga när man står på perrongen för att antingen byta tåg eller fara iväg från stan. För åka hit lockar väl inte…eller??
En tom, gul vägg som skymmer utsikten. Ett kyrktorn sticker ut men det är också allt.

VARFÖR kan man inte få till en lite mer inbjudande anblick av vår fina, lilla stad? När nu stationshuset skymmer staden – varför inte sätta upp en fin reklambild över Arboga på huset? Bjuda in! Bjuda till!

Tittar man åt andra hållet finns ett rött plank att glo på. Varför inte sätta upp lite lockande reklambilder även här? GÖR NÅGOT!!

Trist nyhet i Ankdammen är att Tiger är försvunnen! Tiger är en rödbrun kisse som inte kommit hem till bostaden på Vallgatan på ett par dagar och familjen Avdic/Karlsson är oroliga. Jag förstår dom precis! Hör av er om ni sett katten! Antingen till mig här på bloggen eller till Bbl/AT som skrivit om saken. Ni kan ju kontakta Dan Karlsson eller Ann Avdic direkt också förstås.

Hoppas Tiger, eller Storkisse som han kallas, kommer tillbaka. En som aldrig mer kommer hem är Hasse. Hasse var en mycket älskad kisse och han gick ifrån oss på annandag jul 2005. Det var njurproblem som tog hans liv. Rödbrun var vår Hasse – precis som försvunne Storkissen Tiger.

Hemsk nyhet i Ankdammen är att ”tyskan” begär resning i Högsta Domstolen! Ja, det är förstås inte bara en Ankdammsnyhet – alla tidningar skriver om det idag.
För att beviljas resning krävs nya bevis i målet. Några sådana bevis till Christine Schürrers fördel tror jag inte finns. Schürrer dömdes 2008 till livstids fängelse för mord på de små barnen från Arboga – Max och Saga – och jag är säker på att det var en helt riktig dom.
Hennes begäran om resning kommer inte att beviljas men gör att de anhöriga åter igen mår dåligt när minnen tränger sig på. 🙁

Till slut en fundering – vad är det här: Ett ”eBrev” !?? Jag trodde e-brev var elektronisk post via datorn men det går tydligen att skicka sådana via papper och snigelposten också.