Feel in the Blogg

Köket är väl hemmets mest välbesökta rum! Både antal gånger, längden på besöken och variationen av aktiviteter i nämnda rum!

Varje morgon möter mig den här vyn när jag ska brygga mitt kaffe och ge katterna friskt vatten. -Tja, en diskbänk och en spis – inget ovanligt med det, tänker ni. Men ser ni inte tavlan!?

Bilden över huset jag bor i. Fotot är taget någon gång runt år 1900.
Varje gång jag står där vid diskbänken så tänker jag på bilden. Fantiserar om människorna på den och funderar över hur det kan ha tett sig här i huset på den tiden.

Ingen av de små barnen lär vara i livet idag – 2012. Bilden har jag fått av Elsbeth Larsson som bodde i huset en gång. Hon berättade för mig om hur spännande det var att en fotograf kom för att ta en bild av Glasblåsargården – stället där bara arbetarna bodde. Arbetarna som slet på Arboga Glasbruk vars disponent bodde i ensamt majestät med sin familj i det stora, vackra, vita huset intill.
(Vykort över Stora Nygatan i Arboga där disponentens hem – Glasmästarvillan – ses närmast till höger. Nästa hus är mitt nuvarande hem.
Vad tänkte småkillarna? Och vad tänkte kvinnan som öppnat fönstret från en av de små lägenheterna om ett rum och kök?

Längre bort på fotografiet syns huset som vanvördigt kallas ”kiosken” idag. Jag kallar det ”Lilla huset”. Huset var tullstuga i slutet av 1600-talet. På väg in till Arbogas marknader fick folk betala tull för sina varor. Det här var alltså början på staden, ingången, från öster.
Utanför huset på bilden står två små flickor. Kanske tittar den ena på hattarna i fönstret? Enligt Elsbeth blev huset hattaffär så småningom och Elsbeth själv var springflicka där när modisten skulle leverera en hatt till någon fin dam i Arboga.
Tyvärr förstördes huset fullkomligt på 40-talet då det gjordes om till kiosk. Min dröm är att återställa huset som det var en gång. Vilken fantastisk liten bostad det skulle bli!

Småpojkarna på bilden står vid gaveln på huset och kvinnan tittar ut genom det här fönstret: Ja, det är inte samma fönster – ramen är utbytt som den uppmärksamme kan se. Utsikten är inte heller alls den samma som på kvinnans tid: Var det bättre förr? De som bodde här i huset hade det nog inte fett – men det var vackrare. Finare utsikt, mer natur. Så synd att så många hus rivs och lummiga innerstadsmiljöer förstörs. Vi bör gå varsamt fram med förändringar och bevara det som kan bevaras.

I mitt kök finns annat också. Jag älskar kalendrar, det vet ni som läst min blogg tidigare. Såväl adventskalendrar som almanackor med månadsblad att vända. En mängd kattkalendrar finns förstås men idag vill jag visa en annan favorit: Januari månad i Caroline Roosmarks fina kalender! Så här står det intill bilden: En fin betraktelse och tänkvärd! Anna Åström är skådespelare och är en av de kända personer som stått modell i kalendern.  Caroline Roosmarks kalender ges ut till förmån för Fryshuset i Stockholm och i år till projektet ”Barn till ensamma mammor”. Läs mer om fotografen Caroline Roosmark HÄR – där du också kan beställa en egen kalender och samtidigt stödja verksamheten!

För övrigt fanns detta i mitt kök igår!
Och det här! Njutning för såväl kropp som själ en grå januaridag när man längtar till våren.

Onsdagen är här. Kaffet är strax urdrucket och bloggen klar. Kattpojkarna är inne och Vilda Wilma likaså.
För en stund sedan hördes ett försynt jamande utanför min dörr. Jag har dörren till kontoret stängd eftersom Vilda Wilma ibland tycker det är nödvändigt att använda mina viktiga papper som toalett… Jamandet kom från Felix som ville hälsa, bli jagad till matskålen och sen få sitt vatten serverat i glaset i diskhon.

En vanlig morgon alltså på Glasblåsargården i Arboga år 2012.

Jag älskar havet! När jag vill stressa av, varva ner och må bra är en promenad längs stranden invid ett hav underbart. Det kan gå bra med en sjö också – men havet, havet är så fantastiskt, så levande, så föränderligt och så vackert.

Det är en vanlig tisdag men jag tänker på havet. De fina bilderna är från Capri i Strömstad och de är tagna i april förra året. Några dagar av sinnesro tack vare en kär vän.
Och har man inte havet i närheten går det ganska bra med bilder också. Tills man kommer dit igen…

De där bilderna säger en del om mig just idag men jag ska ändå sticka in med lite annat. Jag brukar ta med lite märkliga eller roliga saker från DN på söndagar – då jag har tidningen i pappersformat i min brevlåda. I söndags fanns denna märkliga, för att inte säga hemska, artikel: Bilden föreställer åtta små barn – alla tillhörande samma mamma i Kina. Kvinnan och hennes man som är mycket rika kunde inte få barn – men genom provrörsbefruktning fick kvinnan trillingar – men hade samtidigt anlitat två (!) surrugatmammor som födde två barn vardera åt familjen. Åtta barn alltså – i ettbarnspolitikens Kina!

Det påminner om den s k Octomom – Nadya Suleman   – som via  IVF-behandling födde åtta barn! Så här står det in Nadya Suleman på Wikipedia: ”Suleman började med IVF-behandlingar 1997 och fick sex barn som är födda mellan 2001 och 2006. 2008 planterade hon in sex ägg, varav två av dem delade sig och Suleman blev gravid med åttlingar som föddes den 26 januari 2009. Alla fjorton barn har samma far, en ännu okänd vän som agerade spermadonator till Suleman.” 

Här är en bild på familjen – mor med fjorton barn… via en spermadonator och provrörsbefruktning…

Barn till varje pris… Men varför inte låta något av alla föräldralösa barn få en egen familj?

Ja, det var väl en hel del märkliga – rent av förskräckliga historier. Avslutar titten i DN med något roligt också – Ulf Lundkvists ”Assar” som jag tycker är suveränt bra!

Havet ger mig vila och rofyllda tankar. Här några gamla bilder. Detta foto är nog tagen på 40-talet. Min moster till vänster om den älskade hästen Frej – och min mor till höger. Systrarna är klädda i östgötadräkten.

Min mor som ung. Klänning med sjömanskrage. Visst är hon vacker – min mamma.

Sinnesron gav mig ytterligare sakleteri – precis som här om dagen – fast av annorlunda slag än tidigare. Det blev en hel säck att lämna till Apoteket – och så här fint och lätt att hitta i skåpet sen! Gamla mediciner ska lämnas in till Apoteket – det vet ni väl! Min ”säck” bestod av rester av familjens mediciner sedan så där 10-15 år tillbaka… Nödvändig utrensning alltså! 🙂

Avslutar med ännu en bild från havet i Strömstad. Njut och finn ro.

2006 besökte jag Egypten – en fantastisk resa till ett fantastiskt land. Tyvärr försvann alla bilder från resan i ett datamysterium men bilderna finns förstås kvar i mitt minne. Dock kan jag inte förmedla just de bilderna till er på samma sätt…

  Karnaktemplet var något som fascinerade mig mycket – särskilt som jag aldrig hört talas om det tidigare…

Självklart besökte vi också Abu Simbel. Så här står det på Wikipedia om de magnifika templen där: ”Ramses II lät mejsla ut tvillingtemplen ur bergväggen på 1200-talet f.Kr. för att skapa ett bestående minne av honom själv och hans drottning Nefertari till minne av Slaget vid Kadesh och för att avskräcka sina nubiska grannar.” 

Fantastiskt att se alltsammans och en resa till Hurghada, som vår resa gick till, ska inte bara vara en sol- och badresa tycker jag. Egypten är så mycket mera!

Men gudinnan Nut då? Eller Nuit som hennes namn också skrivs. Nut/Nuit var enligt egyptisk mytologi himlens gudinna. Här ser ni en bild av Nut från en målning i Abu Simbel:   Det är solen hon är på väg att svälja!

Nätterna i Egypten kan vara förhållandevis kalla i jämförelse med dagen och då förstod jag mer anledningen till mytologins berättelse om gudinnan Nut. Så här står det i Wikipedia:

  ”I konsten gestaltas Nut som en välvd kvinna, som sträcker ut sig över sin make. Himlavalvet var helt enkelt hennes kropp. Ibland trodde man även att hon varje kväll svalde solen, men att hon också varje morgon födde fram den igen. Och det var på grund av denna koppling till solens återfödelse, som Nut ofta avbildades på insidan av sarkofagernas lock. Man tänkte nämligen, att gudinnan även kunde hjälpa människornas själar att återfödas. Nut sattes alltså, liksom många andra egyptiska gudar, i samband med de viktiga begravningsriterna.” Läs mer HÄR!

Gudinnan Nut som en välvd kvinna.

Jag tycker det är en underbar historia – Gudinnan sväljer solen varje kväll och föder fram den igen på morgonen. Solen som är så viktig för allt levande.

Jag letade länge på min resa efter ett papyrustryck  eller något annat över just den beskrivningen av Nut. Det verkade omöjligt att hitta. Till sist fann jag den – i souvenirbutiken på Hurghadas flygplats! Den står i mitt skåp idag: En mugg! Jag älskar verkligen den berättelsen – om den livgivande gudinnan Nut eller Nuit – som på franska betyder natt.

Egypten vill jag besöka igen en dag. Jag har ännu inte sett Kairo och pyramiderna. Det blir en dröm att försöka förverkliga på något sätt.

Ja, om Egypten kan man drömma när gårdagen såg ut så här: Snöflingor från en grå himmel. Idag ter sig utsikten lite bättre från mina fönster: Jag menar då vädret – med bättre utsikt. Kinarestaurangen och gamla silon är inget man tittar på kanske – däremot Stureparken som skiftar efter årstider.

Efter mörker kommer ljus. Lev väl och ta tillvara dagen.

En del läsare av bloggen som känner mig väl säger att de inte kan se på bloggen när jag mår riktigt dåligt. Det märks inte, säger dom. Det blir jag glad av att höra, även om det möjligen kan anas ibland genom formuleringar och innehåll. Jag blir glad över att kunna hålla hälsotillståndet ifrån mig för min egen skull och för läsarnas.

Skrivandet är medicin för mig. Mycket bättre än piller och tabletter. När jag skriver försvinner allt annat och jag går in i en annan värld. Det är härligt och lindrande särskilt om jag mår dåligt.

Ibland kan livet vara så här: Hemskt, förödande, nedbrytande och man vet inte vart man ska ta vägen. Då kan skrivandet vara en räddning. Tankarna vandrar iväg och verkligheten försvinner.
Då blir det åter sommar och vi sitter där på bryggan – dottern och jag. I lugn och ro, en stilla sommardag, inte ett bekymmer i världen.

Genom att tillåta tankarna att vandra, söka i minnet och kanske i sitt bildarkiv, fantisera lite och drömma,  kan dagen bli lättare. Det blir ljusare, det kommer en vår en gång, allt blir bättre.

Många har sagt mig att jag borde skriva en bok. Det har jag tänkt på många gånger, under många år. Men det jag tänkt skriva om är hemskheter. Orättvisor, mobbing, diskriminering och oförstående människor – om mitt liv. Men hur roligt är det?? 
Jo, mitt mål har då varit att ge andra hopp, så att människor inser att de inte är ensamma, ge information och kanske vägledning. MEN – det är ett förödande skrivande för författaren själv. Jag orkar inte! Det är för nära, för svårt.

Då är det mycket bättre med bloggen – en flykt från verkligheten!
Här om dagen fick jag respons på en av bloggarna, en kommentar som fick mig att tänka i lite andra banor. Personen tyckte jag skrev bra och att det var som ”en saga för vuxna”.
DET kunde bli något! Det är en idé som skulle kunna få mig att författa den där boken som så länge velat bli skriven. ”Sagobok för vuxna”.

En bok om livet – som det är! Om sorg
men också om glada dagar!

Om katter! För Felix ska ju alltid ha ett ord med i laget.

Om sakleteri
och om svunna tider. (Glasblåsargården omkring år 1900).

Om vänskap och om hur en pelargon slår ut i sin ensamhet, undangömd i tvättstugan, till tvättarnas glädje.

Ja, en sådan bok skulle jag kunna tänka mig att skriva – när jag får ork… Tills dess får ni stå ut/njuta/förfäras av min blogg ni som vill!

Media och press har fullt upp nu med att pejla läget inom Socialdemokratin med en väntad avgång av partiledaren kl 15 idag. MEN – det får absolut inte överskuggas av det faktum att det idag är 10 år sedan Fadime mördades!

Fadime Sahindal var en kurdisk kvinna, född 1975, som invandrade som sjuåring med sin familj från Turkiet.  Fadime mördades av sin far, ett s.k. hedersmord, i Uppsala den 21 januari 2002.

  Både Fadime Sahindals far och bror var sedan tidigare dömda för att ha misshandlat och hotat Fadime.
Fadime hade under hösten 2001 hållit ett tal i Riksdagen under ett seminarium om våld mot kvinnor, där hon berättade om hur hennes familj hade förändrats sedan de flyttat till Sverige, hur hennes manliga släktingar hade börjat vakta henne för att de inte tyckte om hennes ”västerländska” sätt att leva.Fadime Sahindal hade även vid flera tillfällen framträtt i media, bland annat i flera TV-program, där hon berättat om sin utsatta situation.

Fadimes egen pappa mördade henne alltså och Rahmi Sahindal, fadern, greps strax efter midnatt och erkände under dagen i första förhöret, 22 januari 2002.
Som motiv angav han att Fadime Sahindal hade vanhedrat sin familj och släkt genom att ha sett till att hela världen fått kännedom om hur vissa kurdiska kvinnor behandlas. Enligt honom var Fadime problemet och nu var problemet borta

Det finns tyvärr fler liknande berättelser om hedersmord i Sverige. Pela.

Pela Atrosi dödades av sina två farbröder, ett s k hedersrelaterat mord, den 24 juni 1999 då hon besökte släkten i Irak. Släkten kunde inte acceptera att Pelas sätt att leva i Sverige.
Vittne till mordet blev förutom modern Fatima även systern Breen som senare i Sverige vittnade inför rätten om mordet, något som resulterade i att hennes två farbröder, Rezkar och Dakhaz, dömdes till livstids fängelse som skulle avtjänas på kriminalanstalten Hall. Pelas pappa, som har erkänt mordet, lever idag i Irak.
Pela är begravd i en namnlös grav för att hon anses ha vanärat släktens namn.

Abbas!  Den i november 2005 hedersmördade Abbas Razaii i Högsby under ohyggliga omständigheter. Abbas mördades för att han blev förälskad i ”fel flicka”. Flickans föräldrar deltog båda i mordet men skyllde allt på en son. Kokande olja hälldes över Abbas och Aftonbladet skrivier så här, citat:

”När han försökte fly fångade de in honom. Sedan följde en brutal misshandel – bland annat med järnrör och ett baseballträ. – Pappa slog tills baseballträet gick sönder, säger sonen i nya förhör. Pappan tog sedan fram en kniv och högg 20-åringen flera gånger enligt sonen.”

Sonen dömdes för morden men begärde senare resning och berättade vad som verkligen hände dagen då Abbas mördades. Föräldrarna Raoof och Leyla Ataei häktades och dömdes för mord.
Straffvärdet för det som Raoof Ataei och Leyla Ataei gjort var egentligen livstids fängelse, enligt Göta hovrätt, men påföljden stannar vid tio års fängelse eftersom den kombineras med livstids utvisning.

Läs mer om allt detta och stöd föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” genom att klicka HÄR!

  Mina goda vän Maria Hagberg jobbar på plats i Irak mot bl.a. hedersvåld inom organisationen Kvinna till kvinna. Bakgrunden till att organisationen bildades kan man läsa om på deras hemsida, men jag citerar en del av det:
”Det pågår ett folkmord mitt i Europa. Maktlösa har vi stått vid sidan av. Nu måste allt göras för att få ett stopp på kriget. Vi vill bidra genom en aktion kallad Kvinna till Kvinna.” Så inleddes en debattartikel i Dagens Nyheter den 18 april 1993.”

Om Kvinna till kvinna kan man läsa följande på deras hemsida:

”Kvinna till Kvinna stödjer kvinnors organisering i konfliktområden. Vi samarbetar med kvinnoorganisationer som tar en aktiv del i arbetet för fred och återuppbyggnad.
Organisationerna vi arbetar med hjälper kvinnor både rättsligt och psykiskt. De arbetar med kvinnors hälsa och för sexuella och reproduktiva rättigheter. De informerar och utbildar kvinnor och män om kvinnors mänskliga rättigheter. De stärker och vidareutbildar kvinnliga aktivister och politiker. De motverkar våld mot kvinnor och människohandel. De utbildar myndigheter och påverkar beslutsprocesser och lagstiftande. Kvinnoorganisationerna förändrar samhället genom att sprida sina kunskaper och erfarenheter av demokrati-, försonings – och fredsarbete till övriga samhället.”

Läs mera genom att klicka HÄR där du också kan ge ditt stöd!

Maria Hagberg har bl.a. skrivit boken ”Vid 20 börjar den ruttna – om hedersvåld och modiga kvinnor”. Du kan bl.a. beställa den via Adlibris genom att klicka HÄR!

Kampen måste gå vidare genom upplysning, information men också genom lagändringar. Ett förslag diskuteras i dagarna om att göra s k tvångsäktenskap straffbart med upp till två års fängelse här i Sverige.
Samtidigt såg jag nyligen ett inslag i Rapport om Afghanistan och kvinnors situation där. En ung kvinna intervjuades. Hon visade det lilla område utanför huset där hon bara får vistas. Hon blev bortgift vid 12 års ålder med en 55 år äldre man. Mannen tvingar henne att bära heltäckande burka om hon går ledsagad ut med någon. Kvinnan var mycket orolig över vad som ska hända när USA och trupperna lämnar Afghanistan. 

Glöm aldrig Pela, Fadmie, Abbas och de andra! Idag är det alltså 10 år sedan Fadime Sahindal mördades för familjens heders skull…