Feel in the Blogg

Igår kväll såg himlen ut så här. Rosa eller röd himmel brukar indikera stormväder och så blev det! Idag piskar vinden på och vimpeln flyger! Grå moln men även lite blått som kan få en att hoppas att solen ändå ska titta fram även idag.

Men vad händer i Arboga då? Tja, man kan stöta på vilda djur inne på ICA om man har tur (eller otur). Bloggaren blev lite rädd när hon såg bakdelen av djuret skymta fram invid brödhyllan. ”- Är det en hund!? – Eller kanske en hemsk varg!!??” Ingetdera – en ren och en ganska död ren. Vilket öde att som ren hamna uppstoppad i en ICA-butik i Arboga…

Annat då som händer? Café Skatan (eller Två Skator) renoveras det på. För att ni ska lokalisera er! Trefaldighetskyrkans torn till vänster liksom det gula av gamla Posten. Rakt fram kistförvaringen hos begravningsbyrån och till höger huset Ahllöfsgatan 10 och längre bort i bild ses en snutt av det blivande cafét. Här lite närmare:
Det både renoveras och byggs till. Så kul det ska bli att se när det blir klart!

Från andra hållet: Det är en stor, rymlig gård som tillhör cafét! Bloggaren såg syrenbersåer och kunde i fantasin hur lätt som helst föreställa sig cafébord med massor av folk, solsken och tårtbitar till kaffet!

 

Grinden är låst men man kan kika in! Bloggaren har en bestämd känsla av att hon kan komma att bli stamkund när cafét har öppnat!  🙂

Annat som man undrar om det är öppet eller stängt är detta: Kakelugnsmakarna på Nygatan. Hur lång tid tar det att montera en kamin egentligen?? Mycket grejer går det åt i alla fall för lokalen är i det närmaste tom – förutom kontoret som ”glömdes kvar”.

Annan verksamhet som definitivt slagit igen är det byggföretag som låg på Östra Nygatan.
Tomt och tillbommat. Vill du etablera dig i lokalerna och sätta lite fart på Arboga – kontakta Byggnadsfirma Lund! Lunds äger det där huset – också…

För övrigt så lever man farligt i Arboga om man är gångtrafikant. Jag har tidigare påtalat svårigheterna att på ett säkert sätt ta sig gåendes till nya Netto. Farligt är det också att korsa Centrumleden här: Så sent som i fredags höll bloggaren på att bli påkörd på övergångsstället. En bilist nerifrån Stureleden stannade lagenligt och jag började gå över. Mitt i gatan fick jag ta ett hopp bakåt när en kvinnlig bilist i en liten blå bil från andra hållet struntade i Zebralagen och bara körde! Otäckt! Skärpning bilister!

Blir du ändå lockad att veta mer om Arboga, flytta hit kanske – gå in HÄR på Arboga kommuns hemsida!

Annars är våren på gång i Arboga och det märks inte bara ute i rabatterna. Inne hos bloggaren gror chili som satts från frön av frukten innan den hamnade i grytan! Dom trötta orkidéerna har också vaknat till liv! Plötsligt fann jag det här i mitt fönster! Underbart!

Så till sist – på allmän begäran – eller i alla fall med särskild hälsning till ett av hennes främsta fans – Vilda Wilma in action!

Vilda Wilma som kan gäspa på begäran! 😀 Jo, det är sant! ”– Gäspa! ”uppmanar jag – och Vilda Wilma gäspar!
Igen och igen… En så tokig liten kisse! 🙂

Avslutar med en bild på bästa kompisen Curry som också vill vara med och lägga sin näsa i blöt! 😉

Ha en fin dag! Mjau!

 

Tid går fort! Som ung tycker man sig ha hur mycket liv kvar som helst
– då när timglaset är fullt… Men på något märkligt sätt går tiden snabbare ju äldre vi blir. Snart är våra livs timglas inte mer än så här…
På väg att rinna ut… Inte många år, månader eller dagar kvar…

Vi vet heller inte hur lång vår uppmätta tid är… Några som fick sina timglas krossade var två små barn i Arboga för fyra år sedan.
Igår mindes vi särskilt Max och Saga. På kvällen tände jag ljus i min speciella stjärna till barnens ära.

Men om exempelvis en liten flicka får ett normallångt liv
– hur behandlas hon mot slutet? Ett efterlängtat barn lekte sorglöst i sin barndom.
Växte upp – blev en ung kvinna och så småningom en duktig kontorschef, älskad maka och mor.
Men tiden går och tidens tand gnager. Vem ser den där lilla flickan eller den unga kvinnan, makan och mamman på ålderns höst? Vem respekterar henne och högaktar henne som den person hon var – men också är?

Ibland tänker jag att på våra servicehus och äldreboenden borde det finnas en portfolio för var och en av de gamla!
En mapp med bilder på kvinnan eller mannen som ligger där skröplig, orkeslös och trött. För att återfå respekten! För att se människan bakom det skrynkliga höljet! För att se en ung själ i en åldrad kropp.

Dikten nedan fann jag via en vän på Facebook och jag publicerar den här. Jag vet inte vem som skrivit den.
Fotografierna ovan har ingenting med dagens text att göra. D v s den lilla flickan som blivit ung och sen gammal har all respekt fortfarande.

Dikten är skriven av en kvinna, som inte såg ut att
intressera sig för omgivningen utan bara satt och stirrade ut genom fönstret
på Servicehuset där hon bodde. När hon var död ,
fann man denna dikt bland hennes papper.

Vad ser ni systrar.

        Vad ser ni systrar, vad ser ni säj.

Förklara vad ni ser när ni ser på mej.

En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,

Osäker om vanor, med frånvarande blick.

 

Som spiller ut maten och inte ger svar

 när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.

Som inte ser ut att märka vad ni gör

Och ständigt tappar käppen och inte ser sig för.

 

Som viljelöst låter er göra hur ni vill,

Med matning och tvättning och allt som hör till.

Är det så ni tänker när ni ser mej säj?

Öppna ögonen systrar, titta närmare på mej.

 

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still.

Som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor,

Som älskar mej och min syster och bror.

 

En sextonårs flicka smäcker och grann,

Med drömmar att snart få möta en man.

En brud nästan tjugo – mitt hjärta slår volt,

Vid minnet av löften jag givit och hållit.

 

Vid tjugofem- nu har jag mina egna små

Som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.

En kvinna på trettio, mina barn växer fort

Och hjälper varandra i smått och stort.

 

Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,

Men maken är kvar och glädjen är ej slut.

Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,

åter har vi småttingar min älskade och jag.

 

Mörka dagar faller över mej, min make är död,

Jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.

De mina har nog med att ordna med sitt,

Men minnet av åren och kärleken är mitt.

 

Naturen är grym, när man är gammal och krokig

Får den en att verka en aning tokig.

Nu är jag bara en gammal kvinna,

Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.

 

Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.

Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.

Jag minns min glädje, jag minns min smärta.

Och jag älskar och lever om livet på nytt.

 

Jag tänker på åren, de alltför få som har flytt

Och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.

Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej

Bara en knarrig gammal gumma.

 Kom närmare, se Mej.

 

   

För fyra år sedan, den 17 mars 2008, hände de mest fruktansvärda som någon kan vara med om. Barnen dör – men inte bara dör utan mördas. Två oskyldiga små barn höggs ihjäl i sitt eget hem i Arboga av en sjuk, galen kvinna.Kvinnan försökte också mörda barnens mamma.

Dagen efter var Arboga i chock – och hela Sverige skulle komma att dela sorgen med Emma och Nicklas, barnens föräldrar.
Jag minns själv min reaktion. Utan att veta riktigt vad som hänt eller vem som drabbats – gick jag med två vita blommor och ett ljus till huset på Verktygsgatan. Det var förstås avspärrat och jag bad ett par poliser att få tända ljuset och lägga blommorna intill.

På vägen hem ringde min äldste son och var mycket skärrad. Han undrade om jag visste vilka det var som drabbats? Han visste… Det var hans skolkamrat Emma och hennes familj. Jag minns hur jag blev alldeles darrig i benen och tårarna började rinna.

Sen vet vi vad som hände. ”Tyskan” blev snart gripen och så småningom dömd för morden och för mordförsök på Emma. Nu i vår ska hon flyttas till fängelse i Tyskland och Emma slipper ha henne nästgårds. ”Tyskan” sitter för tillfället på kvinnofängelset Hinseberg.

  Max och Saga är inte glömda. Under de år som gått har jag och många med mig besökt deras fina grav på kyrkogården i Arboga.   Vår och sommar – liksom höst och vinter…

 Livet går vidare. Sorgen läker sår men ingen glömmer någonsin de två små fina barnen från Arboga som inte ens fick fylla 2 och 4 år…

Ikväll samlas åter familjen för att minnas 17 mars och sända upp ljuslyktor i skyn till Max och Sagas ära. Förra året såg det ut så här: Alla som vill får delta i ceremonin och samling sker cirka kl 19.00 ikväll på Mekens idrottsplats, invid Jädersvägen i Arboga.

Ni som inte kan delta – tänd ett ljus i fönstret för två små oskyldiga barn som berövades sina liv för fyra år sedan.

Ja, så känner jag det ibland – att jämställdhet är ett skämt. Något man slogs för i förra århundradet men idag en pseudokamp som sakta men säkert håller på att monteras ner.

Och är det så konstigt? Vi har en högerstyrd regering med jämställdhetsmotståndarna KD som lillebror. De övriga regeringssyskonen är lika benägna att köpa hemmamammor utan framtid och ökat mansstyre.

Hur kom jag då in på detta? Ja, det ligger och gror i mig alltid men triggades igång rejält av första avsnittet i en TV-serie jag såg på SVT Play. Serien heter ”Så levde de lyckliga” och är en s k relationsserie.
Först avsnittet handlade om tre par och deras relation omkring 1o år efter bröllopet. Vad hände sen? Hur gick det? För mig blev det både varmt kärleksfullt men fick också mina känslor att svalla på annat sätt.

 Det upprörande först… Ett av paren – unga, välutbildade, ska starta sina första jobb efter bröllopet – och vad händer? Kvinnan fastnar hemma vid spisen med tre barn och försäkrar dessutom att det är helt OK. Alltmedan mannen lite skamset erkänner att det paret har att berätta nog inte passar feministerna. Han bedyrar att han mer än gärna skulle se sin fru jobba – ”men hon vill ju vara hemma”.

Åt skogen med en lång psykologutbildning alltså! Undan med alla drömmar som vävdes en gång för framtiden. För kvinnan alltså – mannens framtidsplaner rullar på…
Man påminns direkt om 15.51-rörelsen som startas av Sveriges Kvinnolobby och som säger att efter kl 15.51 jobbar kvinnor gratis. För i TV-inslaget ser man hur arbetsdagen aldrig tar slut för mamman/kvinnan. Skrikande ungar, mat som ska lagas, tvätt som ska tvättas, blöjor som ska bytas – alltmedan mannen sitter i ett annat rum – med hörlurar(!) – och skriver… – Han är så inne i sitt skrivande att han inte hör när jag ropar att maten är klar, ursäktar sig pigan, förlåt hustrun/kvinnan/mamman.

Vad har hänt denna familj om 10 år? När kvinnan grottat ner sig i bakning, barnmat och storstädning? När mannen – som redan i programinslaget konstaterar att hans kvinna inte längre talar psykologiteorier som förr utan bara är mamma – upptäcker att de två lever i skilda världar och inte längre har något att säga varandra? När mamma är allt för barnen och pappa en skojig figur som på sin höjd finns till hands en stund på helgen? Vad innebär det för paret och vad innebär det för barnen och deras uppväxt?
Hallå! Det är 2012!! 

Jag kom att tänka på mig själv och hur jag fick ihop det med barn och jobb. För jag lyckades – kortsiktigt… Jag lyckades kombinera ett välbetalt och stimulerande jobb med mammarollen men det fick ett tufft bakslag 20 år senare. När orken tog slut, dubbelarbetet tog ut sitt pris och den enorma, iskalla VÄGGEN plötsligt reste upp sig framför mig.
Vad drar jag då för slutsatser av det? Jo, vi måste införa kortare arbetstid förstås! Livet är inte bara jobb utan så mycket mera. Fördela tiden på annat sätt så får vi möjlighet att både ha jobb och vara goda föräldrar, såväl mammor som pappor. På köpet blir det fler arbetstillfällen och lyckligare familjer!

Läs mer om 15.51-rörelsen på SvD genom att klicka HÄR och kom till Kvinnolobbyn genom att klicka HÄR!

Men det varma inslaget i TV-serien då? Jo, det var två män som berättade om sitt bröllop och hur det gick sedan? Om de två gemensamma barn de fått och om vad de värderar i livet.
Det fullkomligt strålade värme och kärlek om den här familjen. Jag bara satt och log över den lycka som kändes rätt ut genom TV-rutan .
Samtidigt kom ytterligare saker på skam från den icke-jämställda-familjen jag skrivit om ovan. I inslaget talar det paret om att de kommit underfund med att män och kvinnor är olika. Mannen ska försörja familjen och kvinnan ta hand om avkomman. Det blir till en gigantisk plattityd när jag i pappa-pappa-barn-familjen fick erfara den genuina kärlekslyckan och den ömsesidiga respekten familjemedlemmarna emellan.
  Titta gärna TV-seriens första avsnitt på SVT Play genom att klicka HÄR! Fundera på vad du ser och hur det stämmer med dina åsikter.
Vad är kärlek?  Vem har rätt att bilda familj?  Vad är jämställdhet?

Hur vill vi ha det?

Vem ska stå för kampen?
Vem är förloraren?

Glöm sen larvet med ”hen”!   I Svenska Dagbladet idag konstateras att, citat: ”Hen”-kulturer är inte mer jämställda.”Läs mer HÄR!

Boken ovan, ”Kivi och monsterhund” säger sig var Sveriges första barnbok där hen används som personligt pronomen. Ordbajserier! Ord är ord och inte handling! Barn gör inte som du säger utan som du gör! Han, hon eller hen – whatever!?

 

 

 

Det är 13 år sedan sist – men idag var det dags igen! Utanför vårdcentralen i Arboga har Blodbussen stått i ett par dagar. Nu på förmiddagen var sista möjligheten att lämna blod för denna gång.

4,5 dl blod tappas ur en blodgivare och det klarar en vuxen människa lätt av. Människokroppen består av mellan 4-6 liter blod. Bloggaren har tidigare lämnat blod 18 gånger men eftersom det är många år sedan blev det endast provtagning denna gång. Om jag åter blir godkänd blodgivare kommer jag att bli kallad till nästa blodgivning. Jag har blodgrupp AB Rh+ – inte så vanligt. Den blodgruppen har ungefär 5 % av folket.

Väl hemma igen åt jag min Polarmacka med renkött och drack min juice! Det är viktigt att lämna blod! Men det är också viktigt att veta vad som gäller för att få bli blodgivare. Är du intresserad – gå in HÄR och kom till Blod.nu. Där kan du välja län och se när Blodbussen kommer till just din ort!

Den här informationen finns bl.a. på Blod.nu:s hemsida:
”Självförsörjning med knapp marginal
År 2010 gav Sveriges blodgivare nästan 495 000 påsar blod varav cirka 488 000 användes till patienter. Socialstyrelsen uppskattar att 100 000 patienter får blod varje år. Av dessa får troligen minst en tredjedel blodtransfusioner som är direkt livräddande i akuta situationer. Alla patienter som behöver blod får det, men för att klara en trygg blodförsörjning skulle Sverige behöva en större blodgivarkår.”

Det behövs alltså fler blodgivare! Bli en du också!

Något annat som för mig är blodigt allvar är skällsord och nedsättande uttryck. Därför reagerade jag starkt på denna programrubrik i SVT och Utbildningsradion! ”Miffo-tv”!? Vad är det??

Jag citerar texten i programinnehållet: ”Miffon vill både ha sex och barn – trots omvärldens förmaningar”. Vadå miffon?? Vem är ett miffo?
Miffo är en förkortning av ordet ”missfoster”. Vem vill bli kallad så? Vem bestämmer vem som är en ”missbildad varelse” – som synonymen är till ordet missfoster?

Med erfarenhet av ADHD och andra egenskaper vet jag hur nedsättande och hårt det är att bli kallad ”miffo”. Vem har rätt att sätta det epitetet på en annan människa? Är det de som tror att de är ”normala”?
Vem är normal? Ingen! Normalbegreppet upprätthålls av rädda, hämmade personer som inte vågar ta sig ur en s k ”normalmall” som någon annan hittat på.
Skärpning SVT! Miffo-tv är inte OK när man vet vem som bestämt begreppet och varför!   🙁
Gå in HÄR för att komma till programmet i SVT.

  Lite bilder från gårdagen också! Kalas för dottern – även om hon inte fanns på plats!

Wilma blev så till sig av allt firande att hon blev vildare än vanligt…  När Wilma blir vild och galen ger hon sig alltid på den ljusgröna filten… Fråga inte varför! Hon snor in sig i filten och sparkar vilt med bakbenen i den. Efteråt blir hon helt slut och ligger mest och blinkar med ena ögat. Koko? Nej då, bara Vilda Wilma! 😀

Flaggan halades innan solens nedgång och då ville Curry vara med! Sen hissades vimpeln för första gången i år. Då är det vår på Glasblåsargården! 🙂
När äldste sonen fyllt år 1 november – och flaggan halats – då åker inte vimpeln upp igen utan får vila som markering för att den mörka årstiden är här. Sen när yngsta barnet fyller år 14 mars och flaggan halats på kvällen – då åker vimpeln upp igen! Nu är ljuset tillbaka, våren är här!

Ha en fin torsdag! Glöm inte att anmäla dig som blodgivare! Gå in på www.geblod.nu så får du veta hur och när!