Feel in the Blogg

På något sätt går livet vidare också när någon svårt har hänt. Fast man inte tror det så finns det ett liv, en tid, efteråt.
Det är nog som i den här dikten av Alf Henrikson:

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer

Så känner bloggaren nu. Tiden stannade upp. Något helt oväntat inträffade. Världen runt omkring förändras varje dag men för vår familj blir den aldrig mer densamma.

Ute blommar scillan som alltid om våren. Till humlors lycka!

Blomman böjer sig nästan till marken på grund av den tunga humlan. Curry måste förstås kolla vad morsan håller på med där med kameran!
Lägger sig i och förstör fotograferandet… 🙂

Blommor till humlors lycka men också till bloggarens!

På gårdsplanen sitter Felix. Morgontvätten kanhända? Men alltid uppmärksam på vad som händer:
Fortsätter sen morgontvätten. Noga och omsorgsfullt.

Men se där hände visst något igen! Bloggaren med kameran är avslöjad och Felix är strax inne och i knäet! 🙂

Våren har kommit, sommaren är nästan här, blommor slår ut, fåglar bygger bo och får snart ungar, igelkotten har vaknat till liv och springer över vår gård. Livet går vidare som vanligt – men den skillnaden att en älskad och högaktad person inte längre finns med oss här på jorden. En älskad pappa.

Vila i frid älskade pappa!

Erik har namnsdag – GRATTIS!  Det är också pingstafton. På pingstafton 1953 gifte sig bloggarens far och mor. De skulle ha firat 60-årig bröllopsdag i år…
Var rädda om er och om varandra! Tänk på att ”Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer…”

En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.

Han frågade Gud om detta, “Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest.”

Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig

 
Jag har köpt min biljett och
står på perrongen.
Ett underligt tåg…
Det är sista gången.

Jag reser, men vet inte vart eller hur
jag frågade om det fanns retur
då log han i luckan och stack ut sin näsa
och sa, att det var enkel resa.
Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé.
Tänk något bagage har jag inte mé.
Allt verkar så underligt – här är konduktören
men han bär ej uniform med knappar och snören.

Han bär på en lie – jag vet han är döden.
Han som vet slutet på människors öden.
Märkvärdigt att jag inte är rädd
jag ligger så stilla i min bädd.

Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten,
han mumlar faderligt:

”Det blir inte värre,
Sov gott och lugnt, jag skall
ej väcka min herre.”

Av Valdemar Dahlquist