Feel in the Blogg

När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att din dag skall aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand.
Var stilla, var ej rädd.
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

När skuggan faller kall, där du går fram
Och när fågeln inte längre syns och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus.
Var trygg och tro på mig.
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig

Styr mot havet nu, Segla bort.
Nu är din vakna stund, det liv du väntar på.
Följ vågens väg, se djupen skrämmer ej.
Jag är ju här hos dig.
Som en båt över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig
Som en bro över mörka vatten skall jag bära dig!

(Simon & Garfunkel)

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lång.

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vår första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
"Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!"

Följ mig broder, bortom bergen, mot de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.

 Dan Andersson

Var inte rädd

1. Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.

2. Han älskar dig, han väntar dig i kväll en kväll när du förstår hans hemlöshet och hur han längtar efter dina steg: från evighet har han stämt möte här.

3. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit. En dag skall du bekänna högt hans namn,
hans kärleks frid som ingenting begär.

4. Du är på väg. En dag blir natten vit.
En dag och stjärnor växer ur hans famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit.

Text: Y Eggehorn 1972
Musik: L Moberg 1974

Var rädd om livet, det ska glädja dig
Var rädd om ljuset, det ska leda dig
Var rädd om mörkret, det ska skydda dig
Var rädd om slutet, det ska rädda dig
(Bo Setterlind)

En av pappas rosor till mamma på födelsedagen 30 april 2013… – Vilken färg, undrade jag. – Röda förstås, sa pappa.
Han hade lite svårt att tala men intellektet var glasklart och kärleken stark.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.
(1 Kor 13:4–7, 13)