Feel in the Blogg

En natt hade en man en dröm. Han drömde att
han gick längs en strand tillsammans med Gud.
På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram.
Han märkte att vid varje period i livet fanns
spår i sanden av två par fötter:
Det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde,
såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han
att många gånger under sin levnads vandring fanns
det bara ett par fotspår. Han märkte också att
detta inträffade under hans mest ensamma
och svåra perioder av sitt liv.

Han frågade Gud om detta, “Herre, du sa att du
aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen.
Men under de allra svåraste tiderna i mitt liv
har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå,
att du lämnade mig när jag behövde dig mest.”

Herren svarade: Jag skulle aldrig lämna dig under
tider av prövningar och lidande.
När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig

 
Jag har köpt min biljett och
står på perrongen.
Ett underligt tåg…
Det är sista gången.

Jag reser, men vet inte vart eller hur
jag frågade om det fanns retur
då log han i luckan och stack ut sin näsa
och sa, att det var enkel resa.
Så ofantligt enkel.

Så går jag in i min sovkupé.
Tänk något bagage har jag inte mé.
Allt verkar så underligt – här är konduktören
men han bär ej uniform med knappar och snören.

Han bär på en lie – jag vet han är döden.
Han som vet slutet på människors öden.
Märkvärdigt att jag inte är rädd
jag ligger så stilla i min bädd.

Han ler så vänligt, han klipper biljetten
för sista resan till himmelska rätten,
han mumlar faderligt:

”Det blir inte värre,
Sov gott och lugnt, jag skall
ej väcka min herre.”

Av Valdemar Dahlquist

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand,
och strödde mellan orden för
livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång
till soluppgång.
Det var den sista dagens
morgon. Jag stod som harens
unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför
hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig
i korgen och när jag somnat,
började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

(Bo Setterlind)