Feel in the Blogg

Ibland tänker jag på åldrandet, på livet och på hur fort tiden går.
Bara för en kort stund sedan var jag en liten flicka, nyss fyllde jag tjugo, för inte alls länge sedan föddes mina barn…

Då tänker jag också på mamma. Jag kunde lika gärna tänka på pappa men det blir mamma nu, kvinnor emellan. En hyllning till min älskade mor.
Min mamma som kom till tack vare det här paret, min mormor och morfar. Fotografiet är taget strax efter 1920.

Mamma! Bara för en kort stund sedan satt hon där på trappan till huset som kallades Bläckhornet. Satt där med sina lekkamrater, hon som skulle bli min mamma.

Bara för en kort stund sedan var hon en liten flicka. Här med sin storasyster intill sig.
Jag vet allt om mammas lyckliga barndom. Om hennes lekkamrat Set och hur sorglös hennes första sex år i livet var. Hon har berättat. Det blev till spännande sagor när jag var liten.

Hon växte upp, här till vänster med en väninna. Blev till en ung, vacker kvinna.  Allting hände alldeles nyss.
Vad drömde hon om? Hur såg hennes planer ut?
Vad tänkte hon på där hon satt med en kattunge i knäet.

Vad hoppades de på, mamma och  lillasyster –  här med hästen Frej. En av alla djur som de älskade och värnade om.

Mamma träffade sin livskamrat och snart kom barnen – här jag. Åren virvlade iväg. Blev det som hon hade trott? Hann hon över huvud taget tänka när vardagsstöket fordrade sitt?

Nyss var hon ung, så fylld av kraft och styrka. Tiden går. Här är mamma fyra-fem år äldre än jag är nu.

På ett ögonblick försvinner alla vår år. Plötsligt är den lilla flickan, den unga kvinna, modern med de små barnen – gammal.

Hur kunde allt gå så fort? Var tog den lilla lekande flickan där på landet i Östergötland vägen, den flitiga tösen i folkskolan, den unga kvinnan som dansade på Hasselbacken, hustrun, mamman – nu mormor och farmor, ja även gammelfarmor?
Blev det som hon hade tänkt sig? Slog drömmarna in?

Min mamma är lika klok och kärleksfull nu som då – men skinnet har åldrats, kroppen är utsliten och synen har tagits ifrån henne.
Hur kunde åren virvla så snabbt undan – barndom, ungdom, medelålder, allt hände ju bara för en kort stund sedan…

När jag tänker på livet och åldrandet så är jag medveten om att jag själv befinner mig i precis samma snabba, hastande ögonblick.

….. ….. ….. ….. ….. …..

Ett liv är så flyktigt – bara ett kort ögonblick i en enorm tidsrymd. Ingen vet heller när den sista stunden är kommen. Så var rädd om livet. Ta det till vara. Lev så att varje dag blir en unik och sällsam gåva. För en dag är allt över…

Avslutar med denna vackra dikt av Bo Setterlind:

Var rädd om livet det ska glädja dig.
Var rädd om ljuset, det ska leda dig.
Var rädd om mörkret, det ska skydda dig.
Var rädd om slutet, det ska rädda dig.

 Denna långfredag blev det mycket av nostalgi och tänkvärda ord. Nu är det dags att tänka på morgondagen – påskafton. För tiden går… och påskägg ska gömmas för att sedan letas på. För mina barn, precis så som jag upplevde påskafton hemma hos mamma och pappa en gång – alldeles nyligen…
Jonas och Jens har namnsdag denna långfredag. Grattis!

Söndag idag och dags för en predikan. Denna gång blir det om ensamhet, om att inte ingå i ett sammanhang.

Till min predikan behövs inga präster, imamer eller påvar. Kyrkan ovan, som är min granne, ger ingen lindring. Trösten måste jag finna i mig själv.

Att skällas för fuskare när man slitit ut sig genom hårt arbete, gör ont. Men det är själva grundsmärtan som är värst – ångesten, depressionen, det nattsvarta.

Att bli lämnad efter många år ses som en brist, man dög inte, var för gammal, för trist. Ändå är ensamheten det värsta.

Med sjukdomen och ensamheten följer en försörjning under existensminimum. Att glömma resan man ville göra, soffan man borde köpa för att mat och hyra tar alla pengar.
Att inte ingå i ett sammanhang. Att stå bredvid. Att inte få delta på samma villkor. Det gör ont och det är förtärande.

Det som inte dödar stärker, sägs det. Ett uttryck som jag föraktar men som jag inser är sant. Istället för att gå under bygger man upp en ny tillvaro.
 För mig, som för många andra kvinnor/mammor blir de älskade barnen det allra viktigaste.
Så har det förstås varit tidigare också men utan jobb, utan livskamrat, utan pengar – bygger man på känslor.

På så vis går livet vidare, blir till och med rikare än förut. Att hitta ut, finna nya vägar, aldrig ge upp – ger nya insikter och vidgar vyerna i det som kallas livet. Blir till närmare själ och hjärta.

Och – som texten säger – ”du kan ingenting ta med dig dit du går”….

Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Nej du kan ingenting ta med dig dit du går.
Du behöver inga penningar
när du vid porten står
och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Livet är så kort. Försök att se de nya sammanhangen och bygg vidare. Ge aldrig upp. Du ska finna en rikare tillvaro byggd på andra premisser än förr. Du kommer att hitta glädje på nytt och känna lycka igen. Jag lovar!

Andra sammanhang – klipp ur DN förra söndagen…
Livet där och då – bilder på Fotografiska.

Fruktansvärda sammanhang 1943… ”Soldatens sista tabu”. Läs mera HÄR om ”Soldaten” bok av Sönke Neitzel och Harald Welzer.

Andra sammanhang – byggda på naturen…

För alla ingår vi i ett sammanhang. Situationen och ordning kan ändras men det går att hitta rätt igen. Finna nya sammanhang.
En sådan enkel sak som att skriva en blogg….

Gertrud är dagens flicka. Grattis på namnsdagen!

När jag var liten hörde jag en psalm en gång som jag tyckte var fruktansvärt nedbrytande och sorglig. Den går så hör, fösta versen:

Jag går mot döden var jag går
och anar aldrig stunden
när den till slut en gång mig når.
Den har mig redan bunden.
Ett flyktigt andetag
kan ända väg och dag
så jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

Visst förstår ni mig! Man ser en stackars människa framför sig som ständigt går nedböjd och väntar på liemannen. – När ska han slå till? Idag, imorgon, får jag en vecka till på mig?
Aldrig en glad stund, aldrig ett skratt, för man ska ju ändå alldeles strax dö…

När man kommer upp i bloggarens ålder och fått en viss erfarenhet och många minnen så känns inte psalmen lika hotfull längre utan väldigt sann. Det är ju faktiskt så att vi går mot döden hela tiden.

Numera tänker jag på detta på ett positivt sätt. Att vi ska dö är det enda vi kan vara riktigt säkra på! Allt annat är ovisst.
Kommer jag att ha jobb nästa år, tillräckligt med pengar? Kommer sommaren att bli solig och varm eller väntar bara regn? Vinner Miljöpartiet valet 2014? Kommer ens mitt hus att stå kvar imorgon bitti?
Allt är ovisst, bara spekulationer – endast döden är självklar. Rätt tryggt egentligen. Med den vetskapen bör man värdera det liv man fått på allra bästa sätt. Ta tillvara ögonblicket, stunden, den dag du får idag.

Men trygghet är väl inte riktigt det vi signifierar med döden.  Därför bygger vi upp myter om vad som händer efteråt. En del säger sig ha återvänt från döden och kan berätta om ljuset i tunneln.
Kanske är det så? Vem vet?

Vi hoppas och drömmer och tror att livet inte bara är borta den dagen vi ska skiljas från denna värld. Att det finns något annat! Ett himmelskt hem, tror en del.

Detsamma gäller när vi sörjer våra djur. Begreppen ”Regnbågsbron” till ”Regnbågslandet” har skapats och ger tröst.
Det känns skönt och, just det – tryggt, när jag t ex läser via Kattvännerna i KAK om hur någon svårt skadad liten kisse blivit fri från sina plågor och vandrat över regnbågsbron. Samma sak gäller förstås hundar och andra djur.
En önskan, en dröm om ett nytt liv utan våndor och plågor.

I mitt Regnbågsland finns många vänner idag. Raja, den strävhåriga foxterrier som kom till oss på min 11-årsdag.

”Kissegubben” som jag och Bror Öijerholm räddade i början av 70-talet då vi hittat honom påkörd efter vägen.

Älskade katten Sippan!  Här någon Luciadag, kanske 1979?
Hasse som kom när Sippan ”vandrat över” 18 år gammal. Hasse som bara blev 12 år.

Många fler djur förstås – frid över deras minne!
Regnbågsbron har en egen hemsida – klicka HÄR!

För bloggaren är det helt OK med de här myterna! För vem kan egentligen säga att de är fel? Vem kan bevisa motsatsen till s k evigt liv?
Låt oss få drömma lite, fantisera lite om det ger tröst och förgör rädsla.

Själv skulle jag gärna se en varg som välkomnade efter döden. En varg som får skipa rättvisa för alla djur som farit illa p.g.a. dåraktiga människors beteenden.

En varg som får symbolisera den dumma människan som tror att hennes hjärna är den mest perfekta och att mänskligt beteende är det rätta.
En gudomlig varg som berättar om alla de förmågor som djur har – totalt överlägsna människans – och som ska värderas och respekteras efter detta.

En trygg, klok varg…

Hur kom jag in på detta djupa ämne. Jo, bl.a. genom en artikel i DN i söndags.

Åsa Beckman skriver:

Klipp ur artikeln:

Bloggaren tycker faktiskt att det är en rätt god sed att åter ta upp. Idén om att låta sörjande som vill sörja ifred få göra det.
Genom ett enkel band på klädedräkten visa att man inte vill ha så nära kontakt just nu.

Sorgflor fyllde säkert sin funktion på samma sätt förr. Floret gjorde också så att den sörjande slapp visa upp sitt förgråtna ansikte för omgivningen.

Sen finns det säkert människor som tvärtom vill ha kontakt. Vill bli omkramade och beklagade när någon nära avlidit. Valet borde vara vars och ens.

Läs Åsa Beckmans hela artikel ur DN genom att klicka HÄR!

Hur det nu än är med evigt liv eller inte – så ger kanske naturen en fingervisning. Den frusna, till synes döda marken, har plötsligt vaknat upp till liv igen!

Ebba och Ebbe har namnsdag. Gratulerar!

Är det här det perfekta leendet?

Eller är det här också OK? 

Självklart ska inte tänderna vara avgörande, liksom inte heller utseendet i stort för hur vi människor ska uppfattas eller behandlas!

Därför blir jag lite ledsen när jag läser om Mia Skäringer som ”gjort om sig”. Så här såg hon ut tidigare: Och så här ser hon ut idag – reglerad…
Expressen skriver om detta HÄR.

Trist, tycker jag, att inte ens en så känd och uppskattad person som Mia Skäringer kan känna sig OK utan att fixa till tandraden.
Och är det inte så att en del av personligheten försvinner när gluggen tas bort?

Vad hade Thore Skogman varit utan sin glugg! 😀

Flera kända personer har ”glugg” – se bara: Amy Diamond!

Pernilla Andersson numera gift Dregen:

Personligen är det här en av de snyggaste och charmigaste killar jag vet: Niklas Hjulström – som har ett så här fint leende:

Nassim Al Fakir är en annan fin kille:

Vanessa Paradis – här på omslaget till Vouge:

Det finns supermodeller som t.o.m. fått stora framgångar tack vare just gluggen! Det skriver bl.a. Expressen om HÄR!

Lara Stone

Jess Hart och Georgia Jagger 

Själv hade jag också en glugg mellan tänderna som barn. Jag blev aldrig retad för gluggen utan fann det rätt praktiskt att kunna fästa sugröret mellan framtänderna när jag skulle dricka saft! 😀
En tandläkare remitterade mig dock för tandreglering men tandläkaren där tyckte att mitt leende bara var charmigt och gjorde inget åt det.
Tacksam för det är jag och idag har gluggen växt igen av sig självt sedan länge.

Jag beundrar Mia Skäringer som skådespelare och komiker, tycker att hon är så rolig och bra. Tänk så synd att hon inte har självförtroende nog att se över detta med utseende. Göra om sig och därmed ta bort en del av personligheten – det som är unikt hon.

Utseende är som med ålder – när man lärt känna en person är det svårt att säga om han eller hon är full eller snygg  och detta med ålder känns oväsentligt.
Att ålder inte har någon betydelse upplevde jag markant när jag började arbeta i slutet av tonåren och fick arbetskamrater i alla åldrar som blev mina vänner. Vad spelade det för roll om de var 25 eller 60 – vi hade lika roligt tillsammans allihop.

Så fokusera mindre på utseendet för det är insidan som räknas! När du väl lärt känna en människa betyder det yttre ingenting!

 Kyndelsmässodagen idag! Ingen har namnsdag – men det finns säkerligen en hel del födelsedagsbarn!
En känner jag väl – min pappa! Grattis pappa Göte och alla andra som fyller år idag!

Ta en sväng på Arbogas Vintermarknad idag innan ni uppvaktar era nära och kära med ett besök! 😉

Bloggaren är sparsmakad vad gäller TV-program. Jag avskyr såpor, gillar intressanta dokumentärer men kan emellanåt även titta på lite lättsammare sändningar som roar och förströr.

I helgen som gick såg jag några program som jag funderar kring. Först ut blir det homosexuella paret i Storbritannien som skaffat sig fem barn.
TV4 visade programmet och vi fick följa trebarnsfäderna när de beställde två nya barn. ”Beställde” – för det var precis så det var.
Via nätet valdes en lämplig donator ut och papporna bestämde sig sen för den gamla vanliga surrogatmamman i USA.

Bland embryona i banken kan allt väljas. Från ögonfärg och längd till kön och IQ.
Papporna berättade att deras första tre barn hade de valt förutom efter vackert utseende – också smarthet. För de nya tvillingarna var det bara skönhet som gällde. De valde den snyggaste donatorn – en fotomodell.

Sen får vi följa hur papporna får beskedet att en av tvillingarna som nu fått fäste i surrogatmamman och är några månader gammal möjligen har Downs syndrom.

Den ena pappa säger då i filmen att man kan ju alltid adoptera bort det barnet eftersom det är för sent för ”selection”. Han frågar sina tre barn vad de tycker och de försäkrar att det kommer att älska barnet oavsett diagnos.
Pappan säger då: – Ja, men hur skulle du känna om ditt syskon blev retat i skolan sen…

Visst är det märkligt alltsammans! Att välja barn precis som att välja hund!
Och att föräldrar som verkligen borde förstå vad diskriminering och okunskap innebär – funderar på att välja bort ett barn med ”defekt”.
Tilläggas kan att båda tvillingar var helt normala när de sedan föddes…

Det är så känslokallt men världen är kall och i USA finns fotolistor på nätet från adoptionsbyråer – fritt att välja och vraka bland barn.   Barnet här liksom barnet ovan är från en sådan lista. Se HÄR för att hitta fler…

En som valdes bort på grund av sin skada var Jono. Jono Lancaster föddes i Storbritannien med Treacher Collins syndrom (TCS), en genetisk sjukdom som gör att ansiktet blir underutvecklat.
TV4 visade dokumentären igår och Jono är en fantastisk ung man som fått ett bra liv tack vare sin adoptivmamma. I programmet får man följa honom och hans flickvän i vardagslivet.

Hur Jono försöker komma över sitt dåliga självförtroende dels genom hård styrketärning men också genom att tala om mobbing inför skolklasser och att träffa barn med samma sjukdom.
Jono berättar bland annat att varje födelsedag tänker han på sina biologiska föräldrar. Om de minns honom? Om de tänker på honom? Om de kanske vill träffa honom för att se hur han klarat sig?
Jono bestämmer sig för att försöka få kontakt med föräldrarna och vi får följa hans oro och nervositet inför hur det ska gå. Glädje ena stunden – rädsla nästa.
Jono får sen besked från adoptionsbyrån att de haft kontakt med föräldrarna men att de inte vill träffa honom. Föräldrarna låter meddela att de inte vill att han ska försöka kontakta dem igen. 🙁

Se HÄR om Jono på TV4! Och läs bl.a. HÄR om Treacher Collins syndrom (TCS).

Skrämmande om oskyldiga små barn och adoptioner.

Positivt var att se dokumentären på Kunskapskanalen om Kalashfolket som lever bland bergen i norra Pakistan.
Programmet heter ”Kalash-folkets kvinnor” och presenteras så här på Kunskapskanalen:
”Grekisk dokumentär från 2011. I de pakistanska bergen finns en folkgrupp, kalasher, som inte blivit omvända till muslimer, utan dyrkar sina gudar. Kvinnorna är mycket starka och också fria. En grekisk hjälporganisation driver projekt som stöttar kvinnor till studier, men dess representant kidnappas av talibanerna, så nu vet man inte hur det kommer att gå för kvinnorna i Hindu Kush.”

Mycket intressant och programmet sänds faktiskt igen idag kl 12 i Kunskapskanalen. Missar du det idag kan du se det i 27 dagar till på SVTPlay – HÄR!

På tal om udda företeelser läser jag i Aftonbladet att en forskare söker ”äventyrlig kvinna” som vill föda en Neandertalarbaby…
Så här skriver  Aftonbladet:  ”George Church har tänkt igenom sin plan noggrant. Han tror inte bara att en neandertalare kan födas igen – han vill se det hända genom att föra in fossilens DNA i en stamcell och upprepa processen så länge det behövs. För att klona en neandertalare krävs sedan bara en sak – en surrogatmamma”. Läs HÄR!
Och på The Telegraph HÄR!
Sjukt! Vad blir det av en sådan baby? Vem tar hand om henne eller honom? Bild ur SvD.

Frankensteins monster – vari ligger skillnaden?

Hur långt ska vi människor tillåtas att gå? Var finns etiken? Gäller det mesta men framför allt när det handlar om barn.

Över till något helt annat! Det här har jag plockat ur tidningen Dagens Samhälle:

Slutligen vill jag visa denna fina bild som tillhör Nerikes Allehandas app!

Agnes och Agneta har namnsdag och ska firas! Grattis!