Feel in the Blogg

I morse slog bloggaren på radion och hamnade i dilemma! Ja, i Mix Megapols inslag ”Dilemma” – vars rubrik i tablån idag är, citat: ”Sugen på pojkväns pappa”.

”Har du sett din vän vara otrogen med en annan vän? Ska du berätta för deras respektive eller inte? Är det okej att ha på tvn en efterlängtade fotbollsmatch under en middagsbjudning? Lyssna på Dilemma varje lördag- och söndagmorgon kl. 08.00-11.00.” är presentationen av ”Dilemma”.

Bloggaren hörde ett inslag med en fråga från en kille som undrade om han skulle göra slut eller inte. Han hade kommit att tänka på att trots att han älskade sin flickvän sen 8 år så kändes det frustrerande att aldrig mer få vara med någon annan.

Det handlar om relationer och bloggaren kom att tänka på hur hon själv känt samma sak under ett långt äktenskap.
Som trogen partner kändes ibland ett enormt sug efter någon annan. Bara för att prova. För att ha något att jämföra med kanske. Den där märkligt kvävande känslan av att aldrig mer få en annan man.

Panelen i radioprogrammet kom fram till att killen som frågade INTE skulle ta en paus i förhållandet – det är dömt på förhand – men att gå ut och festa var och en för sig. ”- Men inte gå hela vägen”, som kvinnan i panelen sa, vilket bedömdes som svårt av panelens män.
Över huvud taget blev rådet att sluta sitta hemma och kolla på Mello utan göra saker, nya saker, tillsammans men också var och en för sig inom vissa gränser.

Relationer är inte lätt. Det är inte lätt att vara människa.  Därmed kommer bloggaren osökt in på den förra bloggen om plutmunnar och ”sparrowfaces” – och konstaterar kallt när hon tänker efter: Det var inte bättre förr!

Bloggaren minns hur det var att vara ung på 70-talet när de s k flicktidningarna dikterade villkoren för unga tjejer…  ”Vi bjuder på tjejernas hetaste sex-brev” – FIB Aktuellt.
Och dessa sexbrev berättade bland annat om hur många killar som tjejerna legat med…
Bloggaren minns att i en korkad tonårshjärna antecknades det egna antalet flitigt… Det blev en tävling…Sjukt! Bloggaren ber om ursäkt men kommer upprört att tänka på att en blogg skulle kunna handla om ”de äckligaste kukar jag träffat på”. Förlåt det obscena – det kommer naturligtvis aldrig att inträffa…

”Full poäng i Mjölby” och det handlar då inte om några högskolepoäng i språk…

”De skönaste flickorna i Luleå”.

”De vackraste flickorna i Småland. 14 sköna sidor i färg”.

Tidningen utsåg regelbundet ”Veckans skönaste flicka”.

Bloggaren känner sig tacksam över att hon överlevde tonårslivet och tänker att dagens plutmunnar och visade klyftor känns rätt harmlöst i sammanhanget.
Bloggaren uthärdade troget även äktenskapet. Det blev ett slut på detsamma och så småningom en underbar början på det där andra… Suget, känslan, passionen – igen!
Men DET kommer bloggaren inte att berätta mera om.
Någon måtta får det allt vara!

Intet nytt under solen alltså. Bara hoppas att förnuft och känsla får råda – då som nu. Ha en fin lördag och sköt er!

Facebook svämmar över av fjortisars duckface-bilder… Ja, de förekommer också bland dom över 20…

Bloggaren tänker nu analysera lite under begreppet ”Det är inte lätt att vara människa” och kommer säkert att få en hel del skit för det! Bloggaren tänker nämligen ta män i försvar – oerhört eller hur, av en feminist!

Bloggaren undrar nämligen vad budskapet är med att lägga ut en sådan här bild på sociala medier? Är det att säga: – Hej, jag är en juste tjej som är duktig på språk!” eller ”Kontakta mig så får ni veta allt om hästar som är mitt favoritintresse!” Alternativt – ”- Ska vi ta en fika på onsdag, du och jag?”
Eller är det inte anspelningar på sex? ”- Kom och ta mig!”

Därmed kommer bloggaren naturligtvis in på män! Dreglande män! Män som blir upphetsade av de här bilderna och där en del av dem läser in just budskapet om sex.

Nästa steg är att fundera på vad som händer när de mer hämningslösa männen ger sig ut på jakt s.a.s. De där grabbarna och gubbarna som inte fattar det där med de dubbla budskapen.
De som inte förstår att sexiga tjejen  inte alls vill bli påsatt i nästa gathörn – utan bara lägger ut sexiga duckfacebilder av andra anledningar. Vilka då??
Och då kommer vi in på den superheta kommentaren som man bara inte får uttala:
”- Dom får skylla sig själva!” Tjejerna, kvinnorna – alltså. Är det så? Naturligtvis inte.

Det här knepiga spelet är inte lätt att förstå. Förmodligen är det mest en form av konkurrens tjejer och kvinnor emellan att lägga ut bilderna. ”- Fin du är sötis!” och svaret ”- Du är!!” och bla bla bla…
Och duckfaceläppar är INTE snyggt!!  Seriöst – hur kan någon tycka det??

Går man back to basic och funderar runt att vi människor bara är djur som alla andra och det är reproduktion som gäller. Parning, fortplantning för att arten ska överleva.
 Tuppar som burrar upp sig för hönorna!  Katthonorna som rullar runt på gården när marssolen skiner och skriker för att locka till sig hanen.

Men djuret människa har fått en hjärna! En hjärna som bör slås på och användas även när reproduktionsgenerna gör sig gällande.
Här kommer vi in på svårigheterna att hantera information! Vad är budskapet? Vad vill tjejerna/kvinnorna med bilderna på Facebook? Vem lägger de ut bilderna för? För männen eller för de ”konkurrerande honorna”??

Vettiga män klarar ofta den här balansgången men det finns en hel del undantag.

Det är inte lätt att vara människa! Bloggaren känner att hon inte blivit särskilt mycket klokare av det här inlägget. Har ni? Det kändes bara så skönt att få lägga ut det. Orka duckface!!

Det svarta hålet närmar sig…

 Bilder från gårdagen, från tider som inte längre finns…

….. …..
….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. ….. …..

Min barndoms gata…

Barndomshemmet…
En epok är över…  I fredags såldes huset…

Fortsättningen blev så här…
Svarta hålet…  Ihop med:   =  

…..  ….. ….

Men så – tankarna igen… Älskade barn!!!

Det där hoppet… Hoppet om att allt ändå ska bli som man önskar en gång. Allt det gör att man tar sig upp – igen. Man försöker igen!
Bryter ihop och går vidare.

Efter en natts lång sömn – inte den långa, eviga – känns det bättre.  Man ser ljuset igen – hoppet. Man inser det underbart, fantastiska att vakna. Att leva! 

”Fixera din blick framåt på vad du kan göra, inte tillbaka på det du inte kan förändra” – bra visdomsord.

Och så försöker man igen.
Denna fjärde advent.

Livet är inte så farligt ändå…

Bloggaren har en massa gosedjur. Ja, några har fått flytta upp på vinden på grund av platsbrist. Men gosedjur har alltid betytt mycket – något mjukt, tryggt – någon att krama…

Så det lilla lodjuret ovan var en av flera gosedjur som mötte bloggarens blick imorse. Denna morgon som kändes totalt onödig. Varför gå upp??

En sådan där morgon när man känner total meningslöshet. 
En massa krav som man inte orkar leva upp till. Så varför inte hoppa över denna dag och gömma sig för världen.
Och inte bara den här dagen, utan kanske även nästa och nästa och nästa…

När man tappar lusten, tappar greppet och faller igen.

Faller handlöst och oväntat – eller kanske inte helt oväntat då…

Hur man är LIVRÄDD för att hamna i det djupa svarta hålet!!

Det där hemska, vidriga, förgörande hålet som är så svårt att ta sig ur…

Hur är det möjligt att klara detta??

Men så händer något! Tankarna vandrar iväg och det slår en att det faktiskt finns en hel del att kliva ur sängen för!
En del anledningar att ta sig upp för stegen igen! För det finns människor som vill dig väl!
Människor som vill räcka dig en hjälpande hand!

Tillsammans kan du ta dig upp igen!

Ett lyckoskutt när man ligger där i sängen och kommer på att det finns en hel del att orka vidare för.
Tillsammans kan vi klara det.

Det kan också vara så att du behöver falla för att upptäcka dig själv och vart du hamnat i livet.
Precis som bilden säger: Ibland kanske du faller ner för att det är meningen att du ska hitta något där nere i det mörka. Dig själv. Vem du är. Vad du blivit. Hur du vill ha det. Dags att välja. En nystart! En ny chans!

Ge aldrig upp! Det finns någon därute som älskar dig!

Avslutar med ABBA:s ”I do, I do, I do”.

2014 hade Arboga högst antal anmälda hatbrott i hela Sverige. Siffran låg alltså högre än t ex  för Stockholm.
Som boendes i Arboga upptäcker man snart att väldigt många här håller sig med åsikter som ”jag är inte rasist men…”. Staden verkar vara full av Sverigedemokrater och smygrasister, sociala medier fylls av protester mot flyktingar som flyr för sina liv.

Man undrar varför? Vad är folk så rädda för? Varför blir man hatisk och empatilös? Och varför inte min bror jag? Jag och min bror är födda och uppvuxna här i Arboga och jag bor fortfarande kvar här.

Varför tillhör jag den klick av Arbogas befolkning som har medkänsla och vill värna, öppna upp och ta emot? Som reagerar starkt mot allt främlingshat och som vill stå upp för motsatsen.

Min mormor och morfar var bönder på landet i Östergötland. Lite djur, några åkrar, morfar var snickare också. De bodde i en liten by där alla kände alla.
 Mina farföräldrar – fattiga i 20-talets Eskilstuna. De fick snåla och spara för maten på bordet. Bilden är tagen vid mina föräldrars bröllop.

Mamma och pappa i början av 50-talet. Pappa var socialdemokrat då och mamma hade som ung flicka varit med i SLU – Svensk lantbrukarungdom. Det var svåra tider men det skulle komma att bli bättre för dem.

Varför blev deras två barn inte rädda och främlingsfientliga. Varför inte min bror och jag?

Sådant kan jag gå och fundera på när jag blir ledsen och arg över Sverigedemokraternas lögner och hetspropaganda 
– och över svansen.

Kan det vara så att det sociala ger mer öppenhet och empati. Min farmor Svea blev så småningom en ung kvinna och mor. Pappa har berättat hur grannar och vänner gärna samlades hemma hos dem. Hur alla var välkomna dit.

Min mormor Edit skulle nog idag ha kallats ”bitch”. Hon vågade och hon styrde och ställde. Ett exempel är när djur där på landet for illa – då tog mormor tag i det.
Mamma har berättat om hur mormor förställde rösten och ringde till en djurägare som misskötte sin häst. Hon låtsades vara från en myndighet och påtalade att hästen måste få omvårdnad. Mormor lyckades och hästen fick det bra!
Mormor vågade – kan det vara sådant som förts vidare till mig och lillebror?

Pappa var väldigt samhällsengagerad och han sa alltid till mig: – Vill du förändra saker och ting så måste du jobba politiskt! Var det hans engagemang som fick oss barn att hänga med och tänka till?

Mamma var öppen och social. Fick lätt vänner och hade stor medkänsla med andra. Under hennes sista tid i livet fick hon många vänner bland hemtjänstens personal. Särskilt invandrarkvinnor fick förtroende för henne.

Är det för att mina föräldrar och förfäder engagerade sig – som vi blev som vi blev, min bror och jag? Är det för deras öppenhet och sociala sidor som de kände värme och inte främlingskap med andra – och som sen blev så självklart också för oss barn?

Eftersom jag bor kvar i Arboga – denna lilla stad med så mycket hatbrott – och ändå inte dragits in i rädslor och främlingsfientlighet – så funderar jag kring det här.
Mina tre egna barn är starka motståndare till SD och allt vad rasism heter. De engagerar sig och reagerar. Det sociala arvet har förts vidare.

Då inställer sig ju nästa fråga: – Hur förändra de som är rädda och empatilösa? Vad i deras historia har gjort dem sådana och vad kan de göra åt det?

Hur tänker ni som läser detta? Vad tror ni?

Till sist vill jag puffa för en tidning som jag gärna köper om jag kan! Situation Stockholm är mycket bra och gör mycket gott!

Många intressanta reportage och artiklar.

Så här kan man läsa om Situation Sthlm i tidningen:
”Situation Sthlm är mest känt som tidningen som säljs av hemlösa människor i Stockholm. Men vi är mer än bara en tidning. Med tidningsförsäljningen som bas driver Situation Sthlm också en social verksamhet som på flera sätt försöker stödja försäljarnas väg tillbaka till samhället.” Läs mera HÄR!

50 kr kostar tidningen och jag köpte min i Västerås.

Det finns hopp!

Ljus i mörkret!