Feel in the Blogg

Alla helgons dag idag. En dag att minnas. En dag att särskilt tänka på nära och kära som inte finns hos oss här längre.
Jag tänker på mina kära –  farmor Svea och farfar Bror från Eskilstuna, mormor Edith och morfar Edvin från Regna i Östergötland.
Jag tänker på min vänner och kollegor Olle, Gunnel, Harry och flera – som inte längre finns i livet.
Jag tänker på två små barn som fick dö alltför tidigt genom en mördares hand – Max och Saga. Och på små, små barn som aldrig riktigt blev.
Jag tänker på många, många som betytt mycket och som är värda en speciell tanke just idag.

Mina ljus här ovan har jag tänt för två små individer som betydde mycket för mig och min familj. För Sippan. En älskad katt som vi tog över från grannarna när vi flyttade till Glasblåsargården. En älskad vän som blev hela 18 år innan han en sommardag somnade in.
Ett ljus för Sippan.

Det andra ljuset tände jag för Hasse – en älskad kisse som kom till oss i september som tröst efter Sippan. En trogen vän, älskad av oss alla. Sorgen var stor när han bara blev 12 år och dog stilla annandag jul för flera år sedan.
Ett ljus för Hasse.

Jag har fler ljus att tända för älskade djur. När vi åker hem till mor och far på eftermiddagen tänder jag ljus för de hundar vi haft där Raja blev den första. En strävhårig foxterrier som kom till vårt hem på min 11-årsdag.
För katterna i mitt barndomshem – Vita, Sluggo, Sakas, Tussen – alla förolyckade påkörda av bilar…

Vi ska minnas människor denna dag – men även djur. När ljusen brinner på vår gård – ser jag katterna framför mig. Ljusen brinner på deras älsklingsplatser. Där låg de helst invid syrenbersån om sommaren.

Ljus för alla de människor jag minns tänder jag hemma ikväll då deras gravplatser är spridda både långt bort och nära. Ljusen här hemma får omfatta dem alla.

I många dödsannonser står den här texten som är väldigt fin att tänka på idag.

Sörj inte att han är död,
gläds åt att han har levat.

Alla helgons dag har namnsdagar.
Dagen infaller i år den 3 november och då ska Hubert och Hugo gratuleras!

Så här ser hon alltså ut – ”regionens ständiga kommentator” – om man får tro lokala Bärgslagsbladet/Arboga Tidning.
Med anledning av den ”utmärkelsen” går jag en match igen mot tidningen! 🙂

Att jag skriver om intressanta artiklar ur Bbl/AT, tycker jag är bra – för alla. Att jag sen med min egen kamera fotograferar det jag gillar – är väl också bra eller??
Nja, det är tydligen tveksamt från tidningens sida.” – Det är inte OK”, har jag fått veta. Jag förstår inte varför det skulle vara fel med ett sådant vinna-vinna-upplägg?
 Jag skriver om det jag tycker är intressant, snor inte foton från tidningen utan tar egna där man klart ser att det är mina foton. Jag puffar för artiklarna så att mina läsare blir intresserade av att också läsa lokalbladet.
Jag tjänar inga pengar på min blogg – däremot kan Bbl/AT göra det när jag uppmanar folk att fortsätta läsa i tidningen.

Den förbjudna bilden ovan visar en artikel från förstasidan som jag tycker är otroligt intressant! Att höftkirurgi i toppklass utförs vid vårt lilla lasarett i Köping!

Det som får mig att ändå fortsätta publicera och gå en match med tidningen är det här, också från tidningens förstasida:
”Extra i dag – Vi vågade inte utse vargen till ”Årets granne”. Hur skulle vinstmiddan ha blivit?”

På sidan 2 kan man läsa krönikan: Den handlar inledningsvis om ”regionens ständiga kommentator” och hennes skötebarn vargen! 🙂
Krönikören tycker att mitt förslag om vargen som ”Årets granne” var det friskaste av alla. Det tackar vi för, vargen och jag! Den gode Eneroth berättar sedan om tveksamheten att låta vinsten gå till vargen eftersom pristagaren och den som nominerat ska bjudas på en gemensam middag. Han oroar sig över hur den måltiden skulle arta sig, eller möjligen urarta…

Jag kan försäkra att det vore inga som helst problem! Om vargen vågade titta fram med nosen skulle jag sitta så tyst, så tyst och bara njuta.
Ville han sen dela en måltid med mig tycker jag tidningens förslag på rökt renfilé och rotsaksgratäng är alldeles utmärkt!
Krönikören är fundersam över dryck till maten – vad kan passa oss båda? Självklart kallt vatten från en porlande bäck!
Att sen oroas över att vargen hellre skulle välja mig som middagsmål än det som tidningen serverade, kan krönikören glömma. 🙂

Nu blev det mycket om mig, men skyll på Bbl/AT!
På grund av det tar jag tjuren vid hornen och publicerar några bilder på artiklar jag tycker ni ska läsa ur dagens Bärgslagsbladet/Arboga Tidning! De här:

”Fisktrappan” i Arboga blev miljoner dyrare än beräknat! Känner vi igen matematiksvårigheterna från kommunhåll sen tidigare…?

Sen det här viktiga för Arboga: Medeltidsdagarna blir kvar samma vecka i augusti som tidigare.
Skönt, tycker bloggaren. Tråkigt dock att Siv Antonsson avgår som ordförande. Hon känner sig bakbunden, säger hon i tidningen, förmodligen med anledning av att Medeltidsföreningen fick rätta in sig i leden efter högljudda protester från flera håll mot flytt av Medeltidsdagarna till juli månad.
Kanske finns det fler orsaker – annars känns hennes uppsägningen lite märklig.

Det här är ju jätteintressant för Arbogas del, på tal om Medeltidsdagar! Läs i tidningen så förstår ni vad jag menar! Klicka bl.a. HÄR!

Sen måste jag ta med den här artikeln och förundras över hur många barn som ska ”avrätta” sina kända föräldrar via böcker och film!

Lite stillsamt undrar jag vad mitt eftermäle ska bli… Bråkig? Ständigt kommenterande? Eller kanske ”dynamo” som en av ovan nämnda tidnings reportrar kallade mig.

Jag kan försäkra att jag inte är det minsta bråkig däremot intresserad med en kreativ vilja att inte stillasittande se på det som är tokigt eller glömma bort att poängtera det som är bra.

Ärlig som jag också alltid är, kommer jag att hinta chefredaktören om dagens blogg. Vi får se vad han tycker.

Klicka HÄR för att komma till Bbl/AT på nätet!

To be or not Tobias!? TOBIAS är namnsdagsbarn idag! GRATTIS! Ha en fin dag, till råga på allt med fredagsmys involverat!

Imorgon blir det mer av blommor och blad och löv och annan bråte…

Idag vänder vi blad – ny månad. 1 november och på almanackan läser jag: ”Allhelgonadagen”.

 Det har inte alltid stått bara så i kalendrarna. 1993 – 2000 klämde man in namnen André och Andrea på den dagen också. Men nu är ordningen återställd – den som gällt sedan före år 1900.
Det känns bra för mig som fick min förstfödda son på just Allhelgonadagen och tyckte det var fint. Dagen kändes lite för högtidlig för att trängas med André och Andrea. Nu har dessa två namn flyttats till 10 juli.

 Grattis min son på födelsedagen!
Här liten, idag en vuxen man.
Gratulationer förstås till alla andra som fyller år den här fina dagen. Bland andra min barndoms vän Gittan.

Men förvecklingarna är inte slut där – för det är skillnad på Allhelgonadagen och Alla helgons dag!! Så här informerar Wikipedia:

• Alla helgons dag – Denna benämning på dagens datum infördes inom katolska kyrkan på 700-talet och skulle vara en dag, då man skulle minnas alla helgon, särskilt de, som inte hade någon egen minnesdag. I Sverige var den helgdag fram till 1772, då den blev arbetsdag, även om benämningen Alla helgons dag stod kvar. 1953 återinfördes denna helgdag i Sverige, men den blev då rörlig och förlades till lördagen, som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Då denna rörliga helgdag fick benämningen Alla helgons dag ändrades benämningen på dagens datum till Allhelgonadagen.
• Allhelgonadagen – Denna benämning på dagens datum infördes 1953, som ersättning för det tidigare Alla helgons dag, eftersom denna benämning gavs åt den rörliga helgdag, som då infördes att infalla lördagen mellan 31 oktober och 6 november.

Låter det krångligt? Allhelgonadagen idag – vanlig arbetsdag, och Alla helgons dag på lördag, röd dag/helgdag – den 3 november i år. Med andra ord två dagar att tänka på våra helgon.

Visst låter det fint att man redan på 700-talet särskilt skulle fira de helgon som inte hade någon egen minnesdag. Så vilket helgon firar du? Här är ett helgon som jag gärna hedrar – Franciskus av Assisi, djurens beskyddare.
På målningen omgiven av fåglar. Tänk på småfåglarna nu när kylan kommer!

Nu behöver man ju inte hylla någon som särskilt är helgonförklarad. Man kan tända ljus och tänka på döda vänner och släktingar, minnas vad de betytt och kanske fortfarande betyder för en. Här en bild från kyrkogården i Arboga för några år sedan. Ungefär i mitten av bilden lyses en grav upp starkare än andra. Det är Max och Sagas grav. Frid över de små barnens minne.

Att minnas sina nära och kära som inte längre finns bland oss är fint. Viktigare ändå är att ta till vara sina ”helgon” medan de fortfarande är i livet. Hedra dom medan tid är. Jag känner många jag vill hylla och visa min uppskattning för men väljer särskilt en person idag – Britta. Här tänder Britta själv ljus vid Alla helgons dag för några år sedan.
Britta är mitt helgon, fortfarande i livet. En kvinna som betytt oerhört mycket för mig och för många andra. Tyvärr är Britta nu mycket sjuk och mina tankar går därför alldeles särskilt till henne idag.

Tänk på era egna ”helgon” idag och förbered för ljuständning även på lördag. Kyrkogårdarna brukar vara så vackra då. Fulla av ljus i den mörka novembernatten.

Jag har aldrig någonsin förstått känslan av att vilja skjuta, delta i jakt, döda något.

Det jag kan förstå är triggern, adrenalinkicken som kan uppstå när man väntar och ser ett byte närma sig. Men sen – att faktiskt skjuta och döda – nej, där går gränsen för mig.

Många jägare talar om naturupplevelsen. Det låter som ett påhitt när man vet att upplevelsen slutar med död. I min värld på en promenad i skogen finns ingen önskan om att avsluta någons liv. Älgen – vilken känsla att få se en!

Rådjur likaså. Jag står så tyst och stilla, vågar knappt andas för att inte störa och skrämma. Aldrig att min första tanke är att döda djuret jag ser!

Haren – ”räddharen” – springer så fort dess små ben orkar bära den för att komma undan. Självklart får den vara ifred, för mig.

Känslan av att ha fått se en av ”de fyra stora” i verkligheten måste vara underbar! För mig skulle det vara en näst intill religiös upplevelse.

Ändå läser jag i Magazin24 att 40 lodjur ska skjutas inom det s k mellersta förvaltningsområdet dit Västmanland tillhör. 40 lodjur!? Varför då?
Skulle jag någonsin få chansen att se ett av dessa mycket skygga djur i naturen skulle jag absolut inte skjuta – bara njuta.

Ingen ska komma och snacka med mig om viltvård och ”skyddsjakt”! De flesta jägare utövar jakten som rent nöje.
En gång i tiden var det nödvändigt för att klara livhanken, få mat på bordet – så är icke fallet idag.

Nej, vill ni ha kicken av att döda – använd datorspel! Där fås adrenalinkickar i övermått om så önskas och utan att verkliga liv går till spillo.

Sen kan man ju fundera över viljan att döda – egentligen. Var kommer den ifrån? Kan någon sitta på pass och döda ett djur – varför inte också en människa? ”Medal of Honor” finns i flera dataspelsversioner och i ett av spelen ska spelaren skjuta talibaner i Afghanistan… För sin insats – döda människor – får spelaren en ”medal of honor” – hedersmedalj, den finaste utmärkelsen en amerikan kan få i krig…

Ja, var kommer vår önskan om att döda och förgöra ifrån? Bör man inte stävja en sådan känsla istället för att uppmuntra den?

Så känner i alla fall jag. På min gård, i min lilla värld, råder frid och fred. Katterna använder tyvärr sin medfödda instinkt emellanåt och kommer in med någon liten mus eller fågel som jag strax försöker rädda och det lyckas för det mesta.
Nej, det är främst vila och slöa som gäller för mina katter…

Att vid frukostbordet titta på småfåglarna som kalasar på talgbollar och frön är mysigt och får mig inte alls att vilja utrota varenda fågel.

SLUTA SKJUTA – BÖRJA NJUTA!

Idag har VIOLA namnsdag! Namnet Viola kommer från latinet och betyder viol, enligt Wikipedia. Men viola är också ett instrument! Wikipedia kallar den ”stråkfamiljens altmedlem” – alltså en altviolin.
Den som så önskar och kan – spel upp en trudelutt på violan för Viola idag! Grattis!

Njut av naturen denna måndag!
Om det så bara är några småfåglar! 🙂

Gårdagen blev rätt omtumlande för bloggaren. Många hörde av sig, kom fram när jag var ute, eller ringde och tyckte att artikeln i tidningen var bra.
Mest rörd blev jag när en invandrarkvinna ringde och på knagglig svenska och med tårar i rösten tackade och sa:” – Du är mycket modig.”

 Men gårdagen fick mig också att inse hur trygghet simuleras. Får oss att tro att vi lever i en lugn liten småstad.
När brott mörkas och kriminella handlingar aldrig avrapporteras får vi Arbogabor uppfattningen att det är ett gott samhälle, ett samhälle där vi kan känna oss säkra. Så är inte fallet av de samtal jag fick ta del av igår!

Människor som förföljs och trakasseras i åratal utan att Polisen gör någonting. Det hjälper inte att ringa – de kommer ändå aldrig, var en del av det jag fick höra.

 1995 genomfördes den så kallade Psykiatrireformen. Tanken var att psykiskt sjuka personer i högre grad skulle integreras med resten av samhället. Reformen har fått mycket kritik och innebär, som till exempel här i Arboga, att sjuka människor far illa och  i värsta fall kan drabba andra genom sin sjukdom. Ringer man Polisen hänvisar de till Socialtjänsten som i sin tur hänvisar tillbaka till Polisen. Och allt får fortsätta som tidigare.

 Överfall som vi aldrig får reda på.
Jag har fått information om överfall denna vecka på några av de asylsökande i Arboga. Flyktingarna ska ha blivit mycket rädda och tagit sin tillflykt till en skola.

Varför nås inte allmänheten av den nyheten? Eller är det så att flyktingarna inte tas på allvar? Kanske till och med så att de inte kan göra sig förstådda, än mindre vet hur de anmäler händelsen till Polisen? Kanske de inte ens törs anmäla – för att situationen här i Arboga då blir ännu värre för dom…
Och vad blir kontentan av det? Jo, att överfallen bara drabbar ”vanliga Arbogabor”.

En av de personer som kontaktade mig igår för att berätta om omskakande händelser jag inte hade en aning om – nämnde  nästan som i förbifarten hur en grannhund  blivit ihjälbiten av en hund på gården där han bor. Den gamle mannen konstaterade att ingenting hände efter det. ”- Men hade det varit en varg som bitit ihjäl den lilla hunden då hade gården varit full av polisbilar”, sa han.

Jag har hört om många fler händelser. Människors osäkerhet blir till rädsla och kan så småningom ta sig andra former av uttryck. Några känner sig manade att ”ta lagen i egna händer” medan andra låser in sig och vågar inte gå ut.

Det jag fick veta igår gör mig upprörd och besviken. Men jag känner också en stark vilja att få till förändring.
Jag hade hoppats på ett kraftfullt initiativ från politikerhåll efter den senaste tidens alla händelser men så verkar inte bli fallet.
Jag anser nämligen att de personer vi genom val har bestämt ska styra vår stad också har det ansvaret. Att kraftfullt markera – nu får det vara nog! Gå i bräschen för ett motstånd mot allt det negativa som svärtar ner vår stad och visa att här tar vi saker och ting på allvar! Och att göra det direkt! Det här kan inte vänta!

Istället är det allmänheten som får dra upp kampen och vi får hoppas att det inte blir i form av medborgargarden eller liknande.
När inte de styrande initierat någonting kommer jag självklart att stötta systrarna Deublers ljusmanifestation på söndag kl 19 utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Arboga. Det är många som hört av sig till mig om olika initiativ till upprop och kamp – man kan bara hoppas att alla dessa grupper strålar samman som en stark och positiv enhet på söndag kväll.

Låt Arboga bli den där trygga staden som den gamla farbrorn som ringde mig hoppades på då han flyttade hit.

Ljus på Arboga!

LJUS FÖR ARBOGA!!

Tore och Tor har namnsdag idag. Grattis!