Feel in the Blogg

  Måndag idag och det betyder att gårdagen bl.a. kunde ägnas åt tjockatjocka DN! Massor av läsning i lugn och ro – härligt. Lite klipp från tidningen kommer som vanligt.

Vad sägs om denna trevliga nyhet!? Efter Skanör med sina gäss och Arvidsjaur med ekorrarna kommer nu Hörby med övergångsställe för änder!
Sådant gillar bloggaren! När man tar djur och natur på allvar! Inser att det är vi människor som inkräktat på naturen med våra hus, vägar, bilar och industrier och därmed bör känna respekt och ansvar för dom undanträngda – djuren. Läs HÄR i DN.

Annat som är värt att tänka till på är det här:
”Ni har lagt ett stort mörker över min pappas sista veckor i livet”, skriver sonen Kritian Petri och berättar om vanvård i livets slutskede. Vanvård, respektlöshet och brist på empati – igen! Läs reportaget genom att klicka HÄR!

”Ni bröt ner honom och skickade honom till vanvård”, skriver Kristian Petri och utan att alls ta ifrån honom och hans far den uppmärksamhet som den här hemska berättelsen ska ha – kommer jag att tänka på några andra i samhället som också utsätts för total respektlöshet.

”Ni bröt ner honom och skickade honom till vanvård” – kan också beskriva en mängd hårt arbetande människor som slitits ut. Nedbrutna av ett icke-fungerande samhällssystem där bara unga, friska, barnlösa 180 %-are gäller – kastas människor på sophögen när de inte längre orkar. Sakta men säkert bryts de ner genom förtal, diskriminering, trakasserier från de myndigheter som genom regeringen satts att ansvara för de sjukskrivna.

Vanvård av människor som mycket väl skulle kunna komma tillbaka i arbete om möjligheten fanns. Om rehabilitering och människovärde var ord som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen kände till och inte just vanvård som idag. Vanvård där specialistläkares ord väger lätt när Försäkringskassan tar beslut och ingen som helst flexibilitet eller anpassning till olika människors förutsättningar finns med i regelboken från regeringen.

Vanvård in i döden är det som gäller för det Sverige som kallar sig välfärdsland där bara unga, friska människor med rätt efternamn har ett berättigande.

En annan som ser döden i vitögat är den här mannen: Muammar Khadaffis son, den 39-årige Saif al-Islam som nu tillfångatagits. Jag har ingen som helst förbarmande över vare sig honom eller hans far men när jag ser fotot från DN undrar jag: – Vad tänker han på bilden? Fejkar han eller är det uppriktighet jag ser i hans ögon? Ser jag fasansfull rädsla? Vad känner han? Ångrar han sig? Tror han på någon framtid? Och – vad kommer att hända honom nu? Ska han skändas och dödas som sin far eller får han en rättvis rättegång? Vad tror han själv?

Över till något helt annat, som det heter.
På en topp-5-lista rankar en journalist i DN denna bok. ”Rosa den farliga färgen” av Fanny Ambjörnsson.
Boken är utgiven på Ordfronts förlag och så här står det på Ordfronts hemsida om boken:

”Färgen rosa väcker känslor, både av avsmak, obehag och avsky, men också av begär, vällust och välbehag. Rosa uppfattas sällan som helt neutralt. Förmodligen för att det är den enda färgen i färgskalen som är entydigt könskodad. Rosa har med kvinnor att göra. I de större klädkedjornas barnklädesavdelningar kan man lokalisera könsuppdelning enbart genom att leta sig fram till den rosa avdelningen.
Intressant nog är det rosa man ofta ser som symbol i olika feministiska sammanhang.  Feministiskt initiativ valde mörkrosa som sin partifärg och vissa queeraktivister använder sig av rosa som motstånd.”

Visst är det intressant!   Hur en enda färg kan vara så otroligt laddad!
Läs mer HÄR på Ordfronts förlag.

Bokrecension – ”Denna dödens kropp” av Elizabeth George.
Dessa 700 sidor skulle man lätt ha kunnat läsa rakt av om inte behovet av sömn gjort sig påmint. Thomas Lynley är tillbaka efter sin hustrus tragiska bortgång. Det känns väldigt tryggt och bra. Oroande är däremot att en viss Isabelle Ardery dyker upp som chef på prov för mordroteln. Hon är en osympatisk bitch som dricker för mycket men som ändå får Lynley att glömma hustrun Helen för att snart gå i säng med Ardery. Han har dessutom mage att förorda Ardery för platsen som chef. Alltmedan Barbara Havers tack och lov går sina egna vägar och ser till att det minst sagt kluriga mordfallet löses. Mordgåtan sträcker sig över lång tid och den är gränslöst spännande. Elizabeth George har gjort det igen! Det enda man blir ledsen över är att boken tar slut och att man förmodligen får vänta rätt lång tid på nästa utveckling vad gäller kommissarie Lynley och hans gäng.

”Slut för idag – tack för idag”, som min gamla lärare sa i småskolan!

Så här startar ett stort antal människor sina dagar – fast utan det lilla röda hjärtat som gullar till det allvarliga. Stress och press gör folk sjuka och människor drabbas år efter år men inget händer.

Bloggaren vet! Jag har själv råkat ut för utbrändhet – och inte bara en gång. Första gången var 1997 och det var så pass nytt då (eller rättare sagt uppmärksammat) att DN genom Awiwa Keller skrev en stort reportage om mig i januari 1998. Lite från artikeln kan ni läsa genom att klicka HÄR men också  HÄR!

1997 – det är alltså över 14 år sedan – och ingenting tyder på att arbetsgivarna, fackföreningarna eller regeringen har förstått allvaret för att göra någonting åt det. Det är otroligt skrämmande! Det handlar inte bara om tragedier för enskilda människor utan om samhällsekonomi.

  och  bollar de sjuka mellan sig och bollandet är det enda som händer dessa sjuka människor! För hjälp får ingen!

Som utbränd med utmattningssyndrom handlar det just om svårigheter att tänka – när det är som värst. D v s problem att minnas, att tänka framåt, att fundera ut lösningar. Man behöver hjälp med det – men får det absolut inte. Man skickas fram och tillbaka mellan myndighetsutövare och ingen tar ansvar för den sjuke. Var finns informationen! Och var finns respekten?

När symptomen slår till blir man som utbränd förvirrad och snurrig och att själva leta information – och rätt information – kan vara mycket svårt.

Hur kan regeringen hävda ”arbetslinjen” när man samtidigt överger de som behöver stöd för att komma igen?
På Wikipedia läser jag så här om ”arbetslinjen”:  ”Arbetsförmögna måste aktivt söka avlönat arbete eller gå någon godkänd aktiveringskurs eller utbildning för att kvalificera till bidrag.”
Vidare detta: ”En grundtanke är att arbetslösa genom ”morötter och piskor” skall tvingas och lockas till lönearbete.” Läs mer på Wikipedia genom att klicka HÄR.

Detta är ett absurt och avskyvärt synsätt när man samtidigt lämnar sjuka åt sitt öde. Det är att skapa två klasser – de som arbetar och de som ”bara lever på bidrag” av vilket den sistnämnda gruppen ska förintas.

Personligen har jag alltid ställt mig positiv till försök att komma igen. Alltid trott på lösningar. Nu vet jag att lösningarna inte kommer vare sig från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Man måste klara sig själv – hur omöjligt det än är. Förutom den psykiska knäck detta innebär handlar det också om tunnare plånbok, snart tom.

RESPEKTEN! Var finns den i vårt samhälle?

Samma sak gäller gamla människor – läs: alla över 65. Åldersdiskrimineringen är påtaglig i vårt s k välfärdsland inom alla områden. Därför blir jag riktigt glad när protestaktioner uppstår! PRO (Pensionärernas Riksorganisation) protesterar genom Ulla Berndtsson i Arboga. Artikeln hittade jag i Arboga Tidning. Nättidningen finner du HÄR – men jag är osäker på om just denna artikel ligger ute.

Disrespekt – som för övrigt inte verkar finns som svenskt ord fast man på engelska säger ”disrespect” som motsats till respekt – kan väl också handla om att hota andra människor. Min dotter ringde nyss från tåget på väg mot Stockholm och berättade att en man med pistol hotat spränga tåget hon satt på. En skrämmande händelse som avlöpte väl denna gång då polisen snabbt omhändertog mannen. Läs HÄR! Expressen skriver om det (efter tips från bloggaren!)

Ja, farliga människor finns det tyvärr en hel del och ändå bör vi alla mest vara rädda för VARGEN – eller?? 

Farliga människor beskrivs i deckare och kriminalromaner och många är de människor som hävdar att de är deckarförfattare. ”Många äro kallde men få utvalda” säger Bibeln och det håller jag verkligen med om.

Jag har just läst klart Elizabeth Georges senaste kriminalroman och jag säger bara: – Camilla Läckberg släng dig i väggen!
Det finns deckare och så finns det Deckare. Det finns välskrivna, gastkramande kriminalromaner som får läsaren att aldrig vilja lägga ifrån sig boken och så finns det kiosklitteratur!
Vill du läsa en troligt spännande Deckare – köp ”Denna dödens kropp”! Klicka HÄR för att komma till Adlibris eller köp den hos en bokhandel nära dig! Kan blir en bra julklapp kanske?

Respekt visar mina katter för varandra! Felix står faktiskt ut med Wilma fast han inte tål henne. Curry och Wilma är riktigt goda vänner och visar alltid respekt för varandra.

Så VISA RESPEKT!  Bloggen avslutas med ännu en kattpuss! 🙂

I torsdags kväll kom Annika Östberg till Arboga för att berätta om sitt liv.

Om nu inte någon vet vem Annika Östberg är så berättar Wikipedia så här, citat:

Annika Maria Östberg (tidigare gift Deasy), född 6 januari 1954 i Stockholm, är en svensk kvinna som dömdes för dubbelmord (first degree murder, 25 år till livstid) på en restaurangägare och en polis i USA 1981.Efter att ha avtjänat 28 år av sitt straff i Kalifornien, USA överfördes hon den 8 april 2009 till Sverige och transporterades till kvinnofängelset Hinseberg. Örebro tingsrätt meddelade den 16 november 2009 att Östberg fått sitt straff tidsbestämt till 45 år och att hon därmed kunde bli en fri kvinna i maj 2011 (efter 2/3 av strafftiden).Östberg förbereddes fortsatt för ett liv i frihet på Basta Arbetskooperativ i Nykvarn där hon planerade att bo kvar även som frisläppt.Östberg släpptes sedan, helt enligt riktlinjerna, fri den 2 maj 2011. 

När jag har berättat att jag självklart ville gå till ABF:s lokal i Arboga för att lyssna på Annika Östberg – har jag mötts av förakt från några. Fördömanden och intolerans – en hårdhet som fick mig att häpna men också att bli heligt förbannad!

Förlåtelse – att be om och att ge – är något mycket viktigt. Att acceptera – men också att tro på förändring, förbättring – på att människor kan och vill ändra sig, att det finns hopp. Att våga tro på människor!
Hur skulle världen se ut om vi inte gav förlåtelse? Och – hur mycket bättre skulle inte livet bli om många fler, alla, levde efter den möjligheten. Att få en ny chans! Att ge andra möjligheten att ändra sig, göra bättring. Hur mycket starkare och rikare skulle vi alla då inte bli!?

Den här torsdagskvällen i oktober var vacker i Arboga. Nygatan lyste när jag begav mig till ABF:s lokal längre bort på gatan. En speciell kväll.

En speciell kväll – som de flesta kvällar nu måste vara för Annika Östberg. Varje kväll numera – en kväll i frihet! Utan lås, stängsel och vakter.

Alla i Arboga vände inte Annika ryggen – tvärtom! Redan kvart över sex var lokalen proppfull! Och mer folk blev det! Många, många ville lyssna till Annikas berättelse.

Så välkomnades Annika Östberg av ABF:s representant. Och Annika började berätta.

Det blev en resa i tiden. Från Annikas trygga liv som liten i Sverige. I hemmet i Stockholm, hos släktingar i södra delen av landet, samvaron med mormor – en lycklig barndom. Som av en slump förändrades när Annika var 11 år. Mamma som var flygvärdinna gjorde ett extra pass åt en sjuk arbetskamrat och träffade då mannen som hon kom att gifta sig med. Mannen från USA som tog med henne liksom Annika till ett helt nytt liv i Amerika. Slumpen, tillfälligheter – ögonblick som förändrar livet.

Annika Östberg, livstidsfånge som suttit inlåst i tjugoåtta (28!) år, stod där i lilla Arboga – rak i ryggen och berättade! 
Det var en mycket stark föreläsning. Då och då hördes snyftningar från  publiken och jag själv fick torka tårarna både en och flera gånger. När Annika berättade om sin älskade son Sven, om kampen, om förödande missbruk, om den brutala tillvaron i ett amerikanskt fängelse. Det gick en rysning genom hela min kropp av stark rörelse när Annika beskrev dagen då hon slutligen fick brevet som äntligen gav henne möjligheten att  återvända till Sverige.

Annika beskrev också glädjen över den värme hon fått från människor i Sverige. Tackade alla som kämpat för henne. Hon berättade att hon först hade svårt att ta emot all kärlek, alla kramar, all värme. Hon var inte van vid sådant…
Hon berättade också om alla älskade hundar hon tränat i fängelset i USA – från liten valp till vuxen hund – och sorgen att alltid, varje gång, slutligen få lov att lämna över kopplet och hunden till någon annan när träningen var klar. Nu har hon en egen Golden Retriever som hon aldrig någonsin lämnar ifrån sig!  (Fotot föreställer inte Annikas valp utan är tagen från en annan blogg på Internet).

Förlåtelse talade Annika om! Hur svårt hon hade haft att tro att hon någonsin skulle kunna bli förlåten. Hur prästen Leif Eliasson om och om igen bad henne att försöka, att våga be om förlåtelse. Och hur det till slut lyckades. Annika gav sig själv möjligheten att bli förlåten.

Så måste vi alla göra. Ge förlåtelse. Förlåta och ge människor chansen att börja om.
För slumpen, ödets nycker, tillfälligheter i livet kan göra att vi tar fel beslut, begår misstag, ödelägger våra liv. Men det måste alltid finnas hopp. Det måste alltid finnas en möjlighet till förlåtelse.

”Ögonblick som förändrar livet” heter Annika Östbergs bok. Köp den i närmaste bokhandel eller på nätet! Läs om hur livet kan förändras på ett ögonblick och läs om kampen för förlåtelse.

Är Fredrik Reinfeldt trollkarl? Eller jultomten!?

Kanske kan han som Jesus – uppväcka döda och hela sjuka och lama!?

Ja, något skumt är det med den killen för den 1 juli i år försvann alla sjuka över en natt! Från helt sjukskrivna med 100 % sjukersättning – till en plats på Arbetsförmedlingen!! Snacka om stordåd!  Här talar vi UNDER!!

För inte kan det väl vara så att det bara är en lek med siffror och ord? Frisering av statistik?  Flytta pengar mellan olika kassor och försöka komma undan så mycket stålar som möjligt!? Göra rika rikare och fattiga så mycket fattigare – ovanpå sjukdomen då – som ju är borttrollad… ??

Nej, jag litar inte alls på den karln! Inte på resten av regeringen heller! Den vill oss inte väl! Inte mig och mina gelikar i alla fall. Spott och spe får man – men ingen hjälp och inga pengar heller. 🙁

Om trollkarlen varit framme i Köping låter jag vara osagt men katten Gizmo kom hem i alla fall efter 23 dagar! Jag vet hur det är att sakna sin kisse! Imorse när jag vaknade tog jag min runda för att kolla var mina tre katter höll hus. Jag visste ungefär var jag skulle hitta dom – och jag hade rätt! Wilma på dotterns stol i sovrummet. Hennes favoritplats! Där väntar och väntar hon tills dottern ska komma hem.

Vidare in i vardagsrummet. Jag kikade upp mot bokhyllans topp – och mycket riktigt! Där tronade Curry på sin älsklingsplats högt över alla andra!

Felix då? Ja, honom förväntade jag mig inte att finna inomhus – och så rätt jag hade! En titt ut genom fönstret gav detta: Jag öppnade porten och glatt kom han springande in! Inget trolleri med det alls!

Men lite av en trollkarl upplevde jag nog mig själv igår. Eller kanske mer som ”Pojken med guldbyxorna”!

Jag tyckte jag såg en ”tjuga” sticka upp i köksskåpet – och visst var det en tjugokronorssedel! Häpen grävde jag vidare där bakom skålarna, faten och elvispen! Fler!

Och ännu fler!! En riktig guldgruva där i skåpet!! 😀 Det fanns annat också: Choklad! Men den gick i kompostpåsen! Datumet på godsakerna hade passerat med flera år! Förmodligen hade jag sparat undan såväl pengar som godis ”for a rainy day”. 🙂

Guldgruvan är nu tömd och jag tror inte fler trollerier sker där i köksskåpet så eventuella tjuvaktiga göre sig ej besvär!

 ”Save it for a rainy day”, ja! Nu kommer snart regndagarna när hösten är här. Fast idag lyser solen och så här vackert kan ett daggvått blad från lupinen te sig en tidig morgon!

Först detta – förstås! Om att kvinnor verkligen kan! Och de kan ännu mer om de får möjlighet! Om kvinnor tillåts! Om kvinnor får uppmärksamhet! Om kvinnor får del av de mänskliga rättigheter de bara ska ha! Om kvinnor får finnas till…

Nobels fredspris går till dessa tre kvinnor:Tawakkul Karman,  Ellen Johnson-Sirleaf och  Meymah Gbowee ! 

Ellen Johnson-Sirleaf är Liberias president. Hon blev historisk 2005 då hon blev Afrikas första, demokratiskt valda kvinnliga president.Hon blev känd i världen för sin förmåga att leda Liberia till försoning efter 14 års mycket grymma och blodiga inbördeskrig.Hon har bland annat varit med om att driva fram en FN-resolution om skydd för kvinnor mot våld och sexuellt våld

Meymah Gbowee, traumaterapeut som under många år arbetat inom fredsrörelsen i Liberia. 2002 var hon med och grundade rörelsen Women of Liberia Mass Action for Peace, som ofta brukar få äran för att inbördeskriget kunde avslutas 2003.

Tawakkul Karman  är journalist, människorättsaktivist och medlem av islamistpartiet Islah i Jemen. När hon greps i januari efter att ha lett två demonstrationer på universitetet i Sanaa bidrog det till att dra igång de landsomfattande protesterna mot landets president Ali Abdullah Saleh.

Annat som bör uppmärksammas är arbetet i Rwanda. I tidningen Miljömagasinet hittar jag det här: Rwanda fick förra veckan motta 2011 års Future Policy Award för sitt arbete med att stoppa skogsskövlingen och ökenspridningen. Landets skogsareal har ökat med 37 % sedan 1990! I motiveringen till priset står också detta:  ”Rwanda har strävat efter att inte bara göra skogen till en nationell prioritet, utan har också använt den som en plattform för att helt förändra attityden kring kvinnors rättigheter och miljöfrågor.”

Ett lite magstarkt hopp över till kvinnor som borde kunna lite bättre kanske. Jag pratar om kvinnliga författare i allmänhet (hint: deckargenren!) men om Marie Hermanson i synnerhet – just idag när jag läst ut hennes bok ”Himmelsdalen”. En mycket märklig historia om en plats i närheten av Schweiz dit man skickar mer eller mindre psykiskt störda personer. Eftersom jag en gång gillat en bok av Marie Hermanson gav jag den här boken en chans. Det var dumt gjort.
Början kändes lite småspännande med den vinkling Marie Hermanson lagt upp. Psykopatisk man placerad på sluten anstalt i en dal någonstans mellan Alperna skickar efter tvillingbroder för att få hjälp.
Sen blir det värre – läs: sämre. När man kommit till halva boken (boken är på 387 sidor) vill man ge upp. Samtidig kommer man på sig med att vilja veta hur Marie Hermanson egentligen tänkt klara ut den här bisarra historien. Förmodligen inte den anledningen som Hermanson tänkt skulle driva en att läsa hennes bok.
Nå, hur gick det då? Fixade Marie Hermanson ihop det hela? Nej! Det blev nästan lite pinsamt när tråcklandet mot en happy-end skulle ordnas till. Marie Hermanson snodde ihop lite förinspelade mobilmeddelanden, ett digert ”kontaktnät” bland fullkomligt galna läkare, ett bergras och en gravid kvinna och sen skulle vi köpa slutet. Jag gjorde det inte!

Köp inte boken! Vill du prova en bra bok (den enda?) av Marie Hermanson – läs ”Musselstranden”. Den finns på Adlibris för 42 kr i pocketformat. Eller spara hellre dom slantarna och köp en bok av Tomas Tranströmer! ”Dikter och prosa 1954-2004” är slut i lager, meddelar Adlibris, men är värd att vänta på. 198 kr kostar den där.

  Ankdammen då! Jo, något som retar bloggaren otroligt mycket är idén om att bilar ska få köra över torget intill Konsum och ICA, centralt i Arboga. Vad är det för påhitt!!?? Det finns gott om utrymme att backa och vända – på båda parkeringsplatserna! D v s hittar man inte en ledig parkeringsplats kan man köra ut och runt via Centrumleden till nästa P-infart.
Men nej, i Arboga är det bilarna som regerar och då får fotgängare och cyklister passa sig! Här några bilder från igår: Genom bakrutan på Volvon ser ni en personbil passera över torget.
Taxibilar gör förstås likadant. Här ännu en bil som kör över: Den syns genom bakrutan på den röda bilen.

Gående ska alltså dels hålla koll på bilar som kör på ”Filosoftorget” men sen också ha koll på övergångsstället när man passerar Centrumleden mot Järnvägsstationen: Arboga – bilarnas stad! Ja, så måste det vara när det finns krafter som också vill öppna upp Nygatan igen för biltrafik, d v s skippa gågatan  – men även släppa in trafik från öster vid gamla Posten! Där är planerna att det ska gå att köra både ut och in så småningom! Vilken trafiksnurra det skulle bli där då! Och vilka möjligheter till trafikolyckor! Bara för att bilar ska få köra i innerstan i lilla, lilla Arboga. Som dessutom har gott om P-platser utanför stadskärnan. Jag bara skakar på huvudet… Dags för en motion igen kanske.

Kattrams då! Ja, det blev mycket annat idag så tramset får bli det lilla denna gång.
Vilda Wilma var igång imorse. Hon var såååå ensam och jamade, jamade, jamade till morsan gick upp! Sen skulle hon lägga beslag på mig – vilket hör till ovanligheterna med den tuffingen. Jo, hon skulle gosa och kela så det stod härliga till. Detta gillades INTE av den här herrn: Felix tål inte Wilma i vanliga fall och när hon stör hans morgonrutiner då blir han lack! Han blängde surt på henne – men höll sig lugn. När lilla virrpannan Wilma hoppat ner lockade jag på Felix. Ha! Inte en chans! -Man har väl sin stolthet, tänkte Felix och ignorerade allt kärleksfullt lockipockande och inviter från mattes sida. Men sen fick sig Wilma en smäll! Hon råkade trippa förbi lite för nära och då blev det en smocka från Felix. Wilma blev sur och jag lyckades stoppa bråket i sin linda, som så många gånger förr. Katter!!
Sen fick var och en sin egen mysstund med matte! Även Curry som slinker iväg så fort han kan när det drar ihop sig till bråk.

Nu ska jag snabbt avsluta bloggandet för Vilda Wilma har börjat krafsa runt bland alla papper på mitt kontor. Det är olyckbådande! Wilma har nämligen som vapen att kissa på papper om hon inte får tillräckligt med uppmärksamhet!! Katter – som sagt…