Feel in the Blogg

2 euro till i myntinkastet betyder ytterligare 15 minuters surfande pa Internet!

Jag vill passa pa att halsa till mina vanner och till alla lasare! Jag vill ocksa skicka en speciell halsning till Emma Jangestig.
San Agustin ar verkligen ”sola och bada med Piña Colada”!! Rusiga av bade stekande sol och paraplydrinkar fordriver vi tiden har pa en av Kanarieoarna. Underbart ar bara fornamnet! Solskenet flodar!

Men det finns svarta moln ocksa…Imorgon ar det arsdagen av morden pa tva sma barn Max och Saga. En sorgens dag over en fruktansvard tragedi men ocksa en dag att tanka pa just de tva sma barnen, minnas dem och gladjas at de avtryck de gjort under sin korta levnad. Men framfor allt tanka pa de som blev lamnade kvar – mamma Emma, pappa Nicklas, mormor, morfar, farmor,farfar, bonusforaldrar och ovriga slaktningar och vanner.
Vi hade velat delta i minnesceremonin imorgon kvall – men kan inte eftersom vi befinner oss utomlands. Pa detta vis vill vi visa att vi deltar anda. Vi tander ljus imorgon kvall har i San Agustin for Max och Saga.

Livet gar vidare. Det ar ett uttryck som ingen kan forneka. Galler for alla andra och ocksa for mig och min lilla familj har pa Gran Canaria.

Livet gar vidare. Sorg ibland, lycka ibland, vardag dessemellan. Ta till vara dagarna!

Titta på Emma Jangestig i programmet ”När himmelriket rasar” på SVT, kanal 2, ikväll.

Gör det för att hedra minnet av Max och Saga, två små barn som fick dö innan de hade börjat leva. Max och Saga mördades i sitt hem i Arboga den 17 mars 2008.

Gör det också för att dela sorgen med Emma men också glädjen över två små barn som hann skänka sin mamma så mycket lycka på den korta tid deras liv varade.

Klicka HÄR för att komma till SVT:s hemsida om programmet!

Foto: SVT

Läs i Svenska Dagbladet idag om Emma Jangestig inför 2-årsdagen snart av morden på hennes två små barn Max och Saga. Klicka HÄR för att komma till intervjun!

Oj, vilket strålande vinterväder vi fick idag! 3-4 minus och solsken! Det kändes bara helt självklart att ta sig en promenad!

Efter att ha följt dottern till tåget tog jag en av mina tidigare rundor som inkluderar ett besök hos Max och Saga. Här inne bor två små barn numera. Det var enormt mycket snö överallt. Gravstenarna  syntes knappt och det var svårt att ta sig fram  till gravplatserna – med ett och annat undantag… En ny väg var upptrampad fram till småbarnens grav. Snön ligger djup och min favoritljuslykta – lusthuset – var begravd i snö. Därför placerade jag mina två små värmeljus framför fotot av barnen. Trots att det är fruktansvärt tragiskt att tänka på det som hänt och se fotografiet – så infinner sig alltid en känsla av lugn och frid när jag besöker Max och Saga. Och även denna dag busade dom med mig i fantasin. När jag sagt hej-då och var på väg ut så var det några småttingar som slängde lätta snöbollar från trädtopparna. Jag tittade upp och visst skymtade jag barnen och hörde deras skratt!
Himlen är nära.

Sen fortsatte jag min promenad och många arbogabor  hade följt mitt exempel. Så härligt väder och sådana fina bilder man kan få med kameran! Här Arbogaån från Strömsnäsbron.

Ån från Labron, västerut:

och här Labron mot ån österöver.

Jag gick längs med ån.  Alltid lika vackert – vinter- som sommartid. Tyvärr hade jag glömt att ta med bröd men änderna verkade mätta och belåtna redan. Här solar sig fyra av dom på ett isflak.  Ån är nästan helg frusen denna vinter. Det är lite uppseendeväckande. Här är fotot taget invid Herrgårdsbron.

Väl hemma igen. Wilma rullar runt i solskenet från fönstret. Även hon uppskattar solen även om hon helst stannar inomhus.

Här är ingången till kyrkogården i Arboga.

Den kyrkogård som ligger i den centrala delen av staden.

Hit brukar jag promenera ibland.

Det är så stilla och vackert på kyrkogården.

Min fantasi hinner ifatt mig när jag vandrar där bland gravstenar och kors.

För här inne finns två små barn. Och fast dom sägs vara döda så finns dom för alltid levande hos alla vi som tänker på dom. Vägen till barnen är lätt att hitta. Max och Saga – bor så fint här. På vackraste platsen invid ån.

Stigen är upptrampad. Många vill gå och hälsa på barnen.

Så också jag denna iskalla januaridag 2010. Gravplatsen är så fin om än full av snö denna dag. Den hjärtformade gravstenen utmärker sig bland alla andra. Och så många dekorationer och saker. Ett halsband hänger där, några frusna blommor, lyktor. Jag tänder två små värmeljus i det lilla lusthuset. Värmeljusen värmer mig ihop med barnens glada skratt.

Ja, för nu börjar fantasin flöda och jag både hör och ser verkligen Max och Saga. Fotot är inbäddat i snö och is men barnen är levande ändå. Saga skrattar så gott när hon leker där i snön med sin storebror. Så glada och sorglösa. De visar mig ett nytt gömställe! Under en enbuske! Ja, härinne kan man verkligen gömma sig eller ha som hemlig koja! Det står t o m ett ljus därinne. Jag vill också krypa i där tillsammans med barnen!

Dagen är så kall och bister men när jag lämnar kyrkogården är jag alldeles varm. Varm i hjärtat och varm i hela kroppen. Barnen verkade så lyckliga och obekymrade. Och ändå fast jag vet att det bara är mina fantasier så gör det mig gott. Att två små barn kan ge så mycket även fast de för alltid kommer att vara knappt 2 och 4 år. Även fast deras liv här ibland oss levande så grymt avslutades för snart två år sedan. Deras väsen lever kvar, de finns mitt ibland oss när vi tänker och minns.