Feel in the Blogg

Söndagens blogg visar bilder från Herrgårdsgatan i Arboga och Byggnadsfirma Lundhs fastigheter som drabbades av en kraftig explosion igår kväll. Aftonbladet skriver om händelsen HÄR!

För den som tänkt sig att passera genom Arboga på Herrgårdsgatan fick tänka om. Polisen har spärrat av från norra sidan av Herrgårdsbron och över på den andra sidan. Infarterna både österut och mot väster vad gäller Storgatan är också avspärrade.

Trevåningshuset
är hårt drabbat.

Fönster utblåsta.

Byggnadsfirma Lundhs kontor ser ut så här: Man får vara oerhört tacksam över att olyckan inte inträffade en vardag då kontoret är bemannat…

Bloggaren pratade med en av polismännen som vaktar området så att obehöriga inte kommer innanför avspärrningarna. Han hänvisade till att gå runt Pingstkyrkan för att se ödeläggelsen på andra sidan huset – som är värre.

Det positiva hade extrapromenaden med sig att bloggaren upptäckte att Pingstkyrkan har en trevlig baksida!
På uteplatsen satt bland andra Byggnadsfirma Lundhs VD Conny Ivansson och bloggaren fick en pratstund med honom. Vi talade om ”änglavakt” när inga människor blev allvarligt skadade i olyckan. Hade explosionen skett en vardag hade det kunnat handla om dödsoffer…

Hörnet av huset som vetter mot Trädgårdsgatan hade också fått fönster utblåsta. (Pingstkyrkan skymtar i bakgrunden).

Förödelsen var stor på baksidan av fastigheten.

—- —- Liknar lite av en krigszon.
En motorcykel har slagits sönder bland annat.

Huset mitt emot, där Pizzeria Sicilia ligger har också drabbats. En av vakterna berättade att pizzerian fått dörren utblåst.

Enligt uppgift har de drabbade hyresgästerna evakuerats till hotell i Arboga. Conny Ivansson, VD hos Lundhs, berättar att ingen får gå in i fastigheten innan den kontrollerats och besiktigats på grund av eventuell rasrisk.
De boende på det närliggande äldreboendet Strandgården på Storgatan har lyckligtvis inte drabbats.

HÄR i P4 Västmanland kan ni läsa och höra Polisen berätta om explosionen som alltså inträffade igår kväll, lördag och HÄR berättar VD Conny Ivansson om läget idag i ett nytt radioinslag från P4.

En mycket otäck händelse som borde få många att tänka till. Var det gasoltuber som exploderade eller var det någonting annat?

Så här läser bloggaren på Gasföreningens hemsida, citat:
I flerbostadshus får man endast ha gasolbehållare som är mindre än 5 liter. Detta innebär att den blå campingbehållaren är tillåten, eftersom den har en behållarvolym på 4,8 liter.

Vidare står det, citat: ”Det är över huvud taget inte tillåtet att förvara behållare med brandfarlig gas på vinden, i källaren eller i garage för flerbostadshus. Detta gäller oavsett behållarnas storlek och antal.”

Läs mera HÄR på Gasföreningens hemsida.

Utredningarna lär visa vad det var som orsakade explosionen – gasol eller något annat – och man kan nog räkna med att den som avslöjas som ansvarig för det hela kommer att åtalas.

Det blev en promenad hem igen medan moln tillfälligt lagt sig en stund över staden. Molnigheten varade dock inte särskilt länge och sen blev det gräsmattan igen! 😀

Avslutar söndagens dramatiska blogg med något lite roligare
– denna strip ur dagens DN! 😀

Först såg den svenska sommaren ut att bli så här… Vacker bild från Arboga kanske men det saknas en sak – SOL!

Men så kom den ju i alla fall till slut! ”Välkommen
gröna granna sköna sanna sommar! Du kom så lagom, det har varit kallt!” – så som Lill-Babs presenterade det en gång i tiden. Och som ju gäller än idag! 😀

I Västerås!

I Mölndal!

Arboga!

Hemmavid! Kvällsmat light – för varmt att äta tung mat!
Och så lite svalkande på kvällskvisten! 😉

Lite tur!
Och lite otur…

Blommor och bin!! 😉 I alla fall en humla!

För lite crazy kan man bli när sommaren slår till! Det känner bloggaren helt klart!! ”Ge järnet”, ”Man lever bara en gång” – är ord som ständigt dyker upp i bloggarens skalle just nu!! Lite crazy!!  😀

 Som Nat King Cole sjöng i orignaltexten: ”Roll out those lazy, hazy, crazy days of summer – Those days of soda and pretzels and beer! Roll out those lazy, hazy, crazy days of summer – Dust off the sun and moon and sing a song of cheer!”

Bloggaren tycker att vi ska ta till vara sommaren – those lazy, hazy, crazy days! Hon jobbar för fullt på det för egen del! 😉

Blir man sen lite trött av all sol och allt crazy kan man göra som Wilma – chilla lite i det gröna! Vi ses!

”International Street Market” bjöd in på Sergels Torg i Stockholm 6-20 juni!
Dottern hade hintat om marknaden och bloggaren beslutade sig självklart för att åka dit! Massor av folk och massor av marknadsstånd från olika länder! Mest såldes det mat men också som på den här bilden – underbart doftande tvålar från La France!

USA! Bamsekorvar med massor av olika pålägg serverades!

Och här – Storbritannien!

4 valfria franska ostar för hundralappen!

Till lunch blev det inköp från det Australienska ståndet! Det fanns känguruburgare, krokodilburgare och kamelburgare m m. Eftersom bloggaren och dottern redan ätit kamel i Egypten gick vi på de andra smakerna!

Den vänstra är en känguruburgare och den högra en krokodilburgare!

Bloggaren valde krokodil och dottern känguru. Vi tyckte båda att kängurukött var godast – mörkt och lite grovmalet. Krokodilen smakade lite fett, som fläskkött.

Väl hemma plockades ”souvenirerna” upp! 🙂

Biscuits från UK –  – liksom de fina faten att lägga tepåsar på.

Fyra franska ostar! Jättegoda! Och så lite brittisk fudge till efterrätt! Tro inte att fudgen är små godisbitar!

En enda passade efter maten! Så här stora var de:
Det fanns hur många olika sorters fudge som helst att välja på! Kan rekommenderas!

Vill ni besöka International Street Market så är det inte försent än! HÄR hittar ni platserna som besöks i Sverige fram till 24 oktober!

International Street Market finns på Facebook – klicka HÄR!

Avslutar bloggen med mer brittiskt – två av bloggarens många kalendrar som visar juni månad!

  
Gina Ward (Tricia Penrose) liksom Vernon Scripps (Geoffrey Hughes) från TV-serien ”Tillbaka till Aidensfield” – ”Heartbeat”.

Jag är feminist. Det har jag alltid varit, ända sen jag var liten, även om ordet inte användes då.
Det handlar inte bara om kvinnors och mäns lika värde i största allmänhet – som det till synes självklara att lika lön för lika utbildning och erfarenhet oavsett kön borde gälla.
Det handlar också om att flickor, tjejer, kvinnor, tanter självklart borde kunna känna sig säkra!
Säkra i hemmet förstås men också utanför detsamma – på jobbet, på väg till och från jobbet.

Våga ta en promenad efter mörkrets inbrott, gå hem ensam efter en festkväll, våga passera en grupp män.

När jag tittar på den här bilden – – går det rysningar genom kroppen av obehag. Jag skulle aldrig i livet vilja vara där, på platsen som bilden visar. Varför? Jo, för rädslan för mannen som går där framme.

Det låter inte klokt! Jag är inte feg av mig och inte heller överdrivet rädd för någonting. Men att vistas ute ensam när det är mörkt får genast varningsklockorna att ringa högljutt och det är något vi flickor, tjejer, kvinnor, tanter får lära oss sen barnsben.  ”- Akta dig för fula gubbar!”

Det handlar inte i första hand om rädslan att bli rånad eller bestulen på någonting utan hotet mot kvinnokroppen. Rädslan att bli tafsad på, överfallen, våldtagen, misshandlad, kanske mördad.

De allra flesta kvinnor vet vad jag pratar om. Väldigt, väldigt många kvinnor har blivit utsatta för kränkande ”komplimanger”, tafsade på, blottade inför och kanske värre saker. Saker som lärt oss att vara på vår vakt och skydda oss. Ska vi gå ut måste vi tänka på hur vi är klädda, att aldrig gå ensam om det är mörkt och att gå över på andra sidan gatan om det står en ensam man längre bort i mörkret och väntar.

Och det handlar inte om att flickor, tjejer, kvinnor och tanter är rädda för andra flickor, tjejer, kvinnor eller tanter – det handlar om män. Vi är rädda för män. För varje okänd man kan utgöra ett hot och det vet vi aldrig i förväg.

Men Gud förbjude att tala om detta – om alla kvinnors rädsla! Det är kränkande för de stackars männen, det får vi höra allt emellanåt.
Det är okunnigt och patetiskt att ignorera en stor grupp kvinnors i många fall klart befogade rädsla! Se till att fatta och gå ihop med oss kvinnor för att få ett slut på rädslan och hoten!

FATTA  är förresten en förening som presenterar sig så här: ”FATTA är en ideell förening som kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i praktik och lagstiftning.” Du hittar FATTA – HÄR!
FATTA MAN – ”FATTA MAN möjliggör för pojkar och män att ta ansvar och vara del av den positiva förändringen för samtycke i praktik och lagstiftning och en manlighet utan sexualiserat våld.” Du hittar FATTA MAN – HÄR!

En som beskrivit det hela på ett väldigt bra sätt är Mimmi Lexander i Veckorevyn.

Här återger jag hennes krönika i sin helhet, och rubriken är:

”DET FINNS INGEN TJEJ SOM INTE HÅLLIT NYCKLARNA EXTRA HÅRT I HANDEN PÅ VÄG HEM

Lisa Holm kom inte hem. Det kan inte finnas någon som läst om Lisa som inte blivit berörd. Ilskan. Sorgen. Avskyn mot den eller de som släckte ett liv. Tankarna som går till hennes familj. Och att ondskan finns så nära – vi känner det alla.

Men för att jag är tjej känner jag något annat än vad jag tror killarna i min närhet gör. En känsla utöver den uppenbara förtvivlan över att något sånt här kan hända. En känsla utöver att vara rädd för det värsta. En känsla av att vara underordnad, att behöva anpassa sig, och att vara jävligt ledsen över att det är så här.

Den känslan.

Killar blir också misshandlade och utsatta för oprovocerat våld och rån och överfall. Killar kan också känna sig otrygga och vara rädda. Men jag pratar om någonting annat, ett annat lager, en annan känsla. Känslan som alla tjejer känt, bara för att vi är just tjejer.

Jag försökte förklara för min pojkvän i helgen varför han aldrig kommer att förstå den känslan helt. Har han någonsin ens reagerat när han går av bussen och det är bara en enda man som går av samtidigt och därför funderat på att åka vidare en hållplats och ta en lite mer befolkad omväg för att han inte vågar ta risken? Har han valt bort att åka taxi för att han inte velat vara utlämnad till en man ensam i en bil? Har han någonsin stannat i tunnelbaneuppgången och väntat på folk innan han vågat gå ut för att någon gett lite för många ”komplimanger”? Har han ångrat att han inte tog på sig en längre kjol eller lägre klackar just där på hemvägen för att inte väcka så mycket uppmärksamhet? Har han kastat sig in i porten, tryckt igen dörren så hårt han kan bakom sig och andats ut med skakande andetag och tänkt att han klarade sig den här gången? Har han funderat över att det inte är hans saker någon vill åt utan hans kropp?

Nej.

Det finns inte en enda tjej som inte vänt sig ett par extra gånger om på vägen hem, som inte hållit nycklarna extra hårt i handen med den spetsigaste nyckeln utåt just in case eller vågat låta mobilen ligga kvar någonstans i väskan där man fan inte hittar den när man behöver den som mest.

Kanske borde man köpa ett överfallslarm, ett pepparsprej, kanske till och med ett vapen. Kanske borde man aldrig mer gå utanför dörren över huvud taget efter att mörkret fallit. Ja, det är så vi tjejer känner just nu. Väger om det är värt att göra något en kväll bara för att vi inte kan veta att vi kommer hem säkert. Eller veta säkert att vi ens kommer hem, för den delen.

Det luktar syrén, nyklippt gräs, grillat och sommar ute. Det är början på den bästa tiden på året. Men det är också början på en säsong av sexualbrott, våldtäkter och mord på oskyldiga tjejer som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Det går kanske att berätta och försöka förklara, men det går inte att få en man att förstå den känslan fullt ut, för han har aldrig känt den. Känslan som handlar om risken för att varje tjejs värsta mardröm ska hända, som är så outhärdlig att tänka på att det vänder sig i magen.

Vi vet fortfarande inte vad som hände Lisa Holm. Men det vi vet är att Lisa aldrig kom hem.

Och känslan, den där känslan jag pratar om, blir mer påtaglig än någonsin.

När någonting sånt här händer är det inte bara rädslan över att bli förföljd, alltså den paralyserande rädslan eller kanske den adrenalinstinna rädslan där hela kroppen är redo för försvar, som blir extra tydlig. Det är också maktlösheten och det ojämställda i att ha andra fysiska förutsättningar – att man ska behöva anpassa sitt liv för att man inte föddes med kuk.

Jag vill inte behöva få fler män i min omgivning att förstå den känslan.

Jag önskar att jag aldrig någonsin igen hade anledning att försöka.”

Ni hittar Mimmi Lexanders krönika HÄR!