Feel in the Blogg

Idag hade jag förmånen att prata i radion med utbildningsminister Jan Björklund. Det var hans tur att utfrågas i Sveriges Radios program Ring  P1. Naturligtvis handlade mina frågor om alla elevers rätt till undervisning i den svenska grundskolan. En rättighet som inte finns idag.

Jag tog upp Jan Björklunds förslag om elitsatsning bland grundskolans 13-åringar kontra det faktum att ett stort antal elever idag inte får den grundskola de har rätt till enligt lag. Att s k stökiga elever kan förväntas sig skolk inskrivet i betyget och att få mamma och pappa sitta vaktande i klassrummet – medan det ska satsas på elever som redan har det lätt för sig.

I gruppen ”stökiga elever” hamnar väldigt ofta elever med t ex ADHD och Aspergers syndrom. Barn och ungdomar som är intelligenta men som kan behöva särskilt stöd efter sina förutsättningar. När det stödet uteblir diskrimineras dessa elever svårt. Förutom den personliga tragedin för var och en – innebär det en utslagning som kan medföra stora utgifter i framtiden för samhället genom arbetslöshetsersättning, sjukbidrag och i värsta fall kostnader i samband med kriminalvård.

Den dag alla skolelever får den undervisning de har rätt till enligt lag – då först kan man satsa på s k elitelever!

Ni kan höra programmet igen ikväll, torsdag kl 20.35, då i en förkortad version. Då får ni höra vad Jan Björklund hade att komma med! Klicka HÄR för att komma till radions Ring P1

Elitklasstänkandet i Sverige visar vilken sorts land vi har fått. Åter igen är det utbildningsminister Jan Björklund (Fp) som markerar.

”Spetsutbildningar för 13-åringar” – läser jag i morgontidningarna. Satsning på elitklasser! Alltmedan en stor del av grundskoleeleverna inte får den undervisning de enligt lag har rätt till!

Istället för att se till att alla elever i Sverige får utbildning vill nuvarande regering segregera eleverna, satsa på de barn som redan har det lätt för sig – och för de som inte passar in i mallen väntar skolk i betyget och vaktande föräldrar i klassrummet!

Jag mår illa över en sådan skolpolitik! Förutom att det är en skymf mot elever visar det också en verklighetsfrämmande syn på skolutbildning versus framtida samhälle.

Vad hjälper det om vi får en klick eliter när en stor del av människorna inte fått den utbildning de borde ha haft? Hur klarar ett samhälle att ta hand om alla de som skuffats undan? Där det i ett framtida liv väntar kunskapsbrist, arbetslöshet och kanske vårdbehov eller kriminalitet.

På sätt och vis är jag tacksam att Björklund lägger korten på bordet redan nu – en månad före valet. Därmed blir jag och många fler helt på det klara med hur vi ska rösta.

Har man tre katter och gillar att fotografera då blir det snart en hel drös med bilder. Sovandes, lekandes, ätandes, bara för att kissen såg så söt ut just då o.s.v.

När man sen får höra att läsare gärna vill se just bilder på katterna bestämmer man sig för en kattkompott! Kattbilderna som samlats på mitt dataskrivbord i väntan på eventuell publicering. Here we go!!

Curry! Matfriaren! Kommer direkt när vi ska äta och hoppar gärna upp på en ledig stol för att försöka tigga till sig någon liten godbit. Och alltid ska han vara med överallt! Här – en bukett med Curry! Naturligtvis måste han lägga sig bland pappren efter blommorna som kom med bud…

Kattkram! Curry buffar alltid med huvudet mot en för att visa sin kärlek. Här mot lillehusse!

Här ute i solen med samma husse:

Att sova gillar katter – så ock Curry! Sover inne!

Och ute!

Alltid en underbar kisse!

Det fanns inte så många väntade bilder på vaktmästarkatten Felix denna gång. Här är två: Störd i sin middagsslummer!

Och här – hopp ut från köksfönstret!

Sen sötnosen Wilma! Lika vild som vacker! Busar gärna och får spel ibland när Bröderna Brothers inte är hemma när hon vill leka och brottas. Då galopperar hon fram genom rummen här hemma i vild karriär!

Sen sover hon!

I vår trapp sitter devisen ”Älskade katter märker man”. Det är Djurskyddet Sveriges uppmaning till märkning av älskade katter. Och visst märker man älskade katter! Åtminstone märker jag dom! 🙂

Avslutar med en bild på lilla rymlingen Doris! Hon som klättrade in hos grannarna på andra våningen! Vad katter kan!!

Doris är nu återbördad till sina ägare!

Kattkompotten slut för denna gång! Välkommen åter!

En flitig konstnärshand har slutat måla – i alla fall i denna värld. Läser i lokaltidningen att Elin Höglund, konstnären, har avlidit i en ålder av 96 år. Elin Höglund var välkänd bland Arbogabor och under många år donerade hon en målning till Lucia-lotteriet här i stan.

Så här kan man läsa om Elin Höglund på Konstnärslexikonett Amanda på Internet:

”Bildkonstnär, född 1914 i Lillkyrka, Örebro län. Hon studerade vid Tekniska skolan i Stockholm, Otte Skölds målarskola och Konstakademin. 1936-1938. Hon målar naturalistiskt, landskap, blommor och stilleben.
Utställning 2007 Arboga kommun. Galleri Fårtallen, Götlunda.
Representerad: Eskilstuna konstmuseum, Örebroläns museum, Östermalms läroverk i Stockholm och Solbacka läroverk, Södermanland. Arboga Lions Club 2007. Studiefrämjandet i Örebro.”

Frid över hennes minne.

”Blommande fruktträd”
Olja av Elin Höglund

Igår reste äldste sonen tillbaka till det han kallar sitt hem. Jag tycker att ”hemma” för honom är här – hos mig. Hans resa innebar slutet på nästan en hel veckas samvaro med alla tre barnen. Dagar som varit fantastiska. Så mycket kärlek och värme, så mycket gemenskap. Idag är saknaden så stor och tårar grumlar mina ögon.

Det får mig att minnas min mormor Edit i Regna. Om somrarna var vi där då jag var barn – hela familjen. Och när hösten kom och allt tog slut minns jag hur mormor stod på ladugårdsbacken och grät. Torkade sig med blusärmen och vinkade medan tårarna rann. Morfar Edvin stod lite tafatt bredvid, höjde handen till avsked. Vi barn vinkade glatt tillbaka. Tyckte nog det var synd om mormor som var ledsen men tänkte inte mer på det sen. Livet gick vidare och för barn går det fort vidare. Man glömmer lätt och tar heller kanske inte in innebörden av saker som händer på samma sätt som en vuxen.

När jag såg tåget rulla iväg mot Stockholm igår och tårarna rann tänkte jag på mormor. Samma känsla. Samma gråt. Tårar av saknad och längtan.

För mormor innebar nog vår avresa så mycket mer. På den tiden fanns det inte samma möjligheter att ha kontakt. Mormor och morfar hade lantbruk med mjölkkor och de kunde sällan eller aldrig vara lediga. De bodde i en liten by i Östergötland där det inte fanns grannar på nära håll som i stan. Att umgås med sina barn och barnbarn måste ha varit något mycket stort och viktigt för mina morföräldrar och kanske mest för mormor. Morfar var snickare också och for iväg med mopeden på olika snickerijobb för att dryga ut kassan. På så sätt fick han mer kontakt med omvärlden och nya bekantskaper. Mormor, liksom kvinnor sedan urminnes tider, stannade hemma och tog hand om det som skulle göras där.

Sorgen kanske är mer kvinnornas. Smärtan och saknaden efter sina barn. Kvinnor var i alla fall förr de som mest tog hand om barnen, skötte den sociala biten utöver det. Bjöd till kalas, träffade granntanternaoch delade glädje och bekymmer.
Rent genetiskt tvivlas det på att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Dock vill många göra gällande att kvinnors hjärnor står för känslomässig  omsorg – tröst och kramar medan männen är mer stenåldersmän inriktade på jakt och försvar – mer materiell omsorg.

När jag gråter över tiden som tog slut – barnatiden och tänker på hur också mormor grät så går mina tankar till länder i krig. Hur det ska vara för en mamma att se sin son ge sig iväg. Den där pojken hon fött och sett växa upp. Han som hon vet har så många fina sidor, är så känslig för olika saker. Som kanske vill verka tuff och manlig men som för mamma kan visa sin ängslan och rädsla. Honom måste hon släppa iväg att möta krigets fasor.

Sorgen är kvinnornas. I alla fall känner jag det så idag. Avslutar med en bild av en gråtande kvinna i Tjetjenien.