Feel in the Blogg

Liv och död – och en tunn gräns däremellan. Ibland är tråden stark, hur orubblig som helst – ibland kan nästan en vindpust blåsa ut livets ljus. Stundom händer sådant som man helst aldrig vill utsättas för – att tvingas välja mellan liv och död.
I människors värld finns sällan möjligheten att lagligt välja att avsluta sitt liv. S k dödskliniker finns bl.a. i Schweiz, ett faktum som ibland ifrågasätts också av Schweizarna själva.
Där kan djur ha fördelar – om rätten att välja döden tas på ett ansvarsfullt och genomtänkt sätt. En älskad hund eller katt slipper plågas till döds i en sjukdom eller genom en olyckshändelse. Slipper att bli liggande som människor måste göra till det oundvikliga slutet. Djur kan få ett fridfullt avslut innan plågorna alltför mycket tar överhanden.

På tal om älskade djur som dör vill jag här citera en blogg från 26 mars 2009:

”Visst är hon otroligt vacker! Vem kan ana att hon föddes i en husvagn hos en kattsamlare i Köping för så där 5 år sen. En husvagn där de drällde av mer eller mindre förvildade katter både inne och utanför.
Polisen gjorde så småningom en räd och samlade in alla katter varav många fick avlivas direkt. Men dom missade lilla Tova, här ovan! Hon hittades pipande utanför husvagnen. En person kom till min väninna med det lilla pyret och bad henne ta hand om den lilla kattungen som då inte ens var 6 veckor gammal. Det kunde veterinären så småningom konstatera. För det blev många, många veterinärbesök för lilla Tova innan hon blev frisk från alla sjukdomar hon hade. Att hon överlevde är ett under och det kan hon tacka min väninna för.
Nu är hon inte alls så liten och ynklig! En stor, vacker, välmående kisse!”

Tova heter katten här ovan. Tova hette katten här ovan. Tova är död nu. Hennes liv avslutades genom att matte och husse tog ett beslut att Tova inte skulle plågas mera. Tova fick en sjukdom som kom smygande. Hennes ägare försökte under lång tid att hantera sjukdomen och vad den innebar. Dom gjorde det bra! Dom gav Tova en fantastisk tid.

Som ni kan läsa här ovan så gav Kajsa och Stefan, som ägarna heter, Tova livet en gång. Som uträknad hittekatt, räddad från en kattsamlare boendes i en husvagn, tog de hand om henne som en liten, ynklig kisse på bara 6 veckor. Med stor omsorg och mycket kämpande blev Tova en frisk, vacker, levande katt!

När Tova så blev sjuk och i veckan som gick – mycket sämre – gjorde Kajsa och Stefan en sista god gärning för Tova. Dom lät henne slippa plågas mera. När besvären blev för stora, när livet som katt blev svårt, fick lilla Tova somna in. En sista kärleksfull tjänst för en mycket älskad kisse.

Kajsa gråter, Stefan är ledsen, familjen saknar sin katt. Men de bör ta till sig att de gjorde det bästa för Tova. De gav henne livet en gång och de gav henne också ett värdigt slut. Tova blev 6 år.

Tänk så stor plats en liten hittekatt kan ta i människors liv.

Mina tankar går till Kajsa och hennes familj.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med rädsla för kyrkogårdar. Vad är det som är så skrämmande? En viloplats för avlidna. Oftast är det väldigt vackert och parkliknande på en kyrkogård – som gjort för en vilsam promenad. Så ock i Arboga. Tidig morgon på väg in på Arbogas centrala kyrkogård.

Nästan längst bort ser man hur det lyser. En gravplats lyser upp de övriga. Det har alltid brunnit ljus på denna grav varje gång jag gått hit. Själv tände jag förstås också ljus för de små barnen.

Inte bara ljusen, deras leenden lyser upp hela kyrkogården!

Så glad man blir när man ser deras små ansikten – och så fruktansvärt ledsen… Max och Saga ska inte ligga här – de ska finnas levande hos sina föräldrar!

Men de finns ju ändå alltid levande mitt ibland oss. För oss som minns och tänker på dom.

Den här dagen var som alltid i barnens närhet magisk. På vägen hit låg plötsligt en kvist Kärleksört framför mina fötter. Jag tog upp den och la den på barnens grav.
Efter en stund på kyrkogården kom en helvit katt gående. ”-En lekkamrat till barnen”, tänkte jag direkt. Och visst kunde jag se och höra storebror och lillasyster igen. Visst fanns dom där – och överallt.

Så sorgligt men ändå trösterikt att ha en plats att gå till. För att minnas. Där man får ”träffa” barnen igen.

Jag tog Västerlånggatan hemåt. Gick längs med den vackra Arbogaån.

Ja, visst var det en magisk morgon…

Imorse gick jag åter en skön promenad. Bestämde mig för att INTE ta så många bilder men vad hjälpte det… När mina ögon tog in allt det vackra åkte kameran fram och jag plåtade!

Allt detta vackra! Så enkelt, så anspråkslöst men så vackert.

Änderna var oroliga idag. De känner att vintern närmar sig. Kanske är det dags att börja mata även dom. Jag har börjat mata småfåglarna runt vår gård och dom är verkligen glupska nu.

Kyrkan i bakgrunden. Milda, fina höstfärger. Husen skimrar av guld i morgonsolen.

Natten har varit kall. Vattnet i vattenkannan har frusit till is!

Liksom katternas vatten… Dags att ställa in pytsar och kannor. Cykeln parkerade jag i förrådet imorse.

Så gick det med mitt eget ”fotoförbud”. Ha en skön lördag!

S – partiet som gör som det vill är egentligen fel rubrik. Det borde stå: S – partiet där dess förtroendevalda gör som dom vill!

Thomas Bodström lämnar riksdagen – kan vi läsa via tidningarnas morgonnyheter. Jag citerar Svenska Dagbladet: ”Bodström säger till tidningen att han skulle ångra sig resten av sitt liv om han inte gjorde det här för sina barn.”

Bodström säger vidare, enligt tidningen: ”Jag har pratat med min fru och jag tänker inte utsätta mina barn för att ge upp den här drömmen. Vi har planerat det här under så lång tid, säger han till Aftonbladet.”

Det låter fint. Drömmen om Amerika. Prioritera sina barn – äntligen efter alla år…

En annan tänkbar partiledare inom Socialdemokratin lever också ut sina drömmar – Margot Wallström.  För henne handlar drömmen om makt inom EU och den bekväma tillvaro det för med sig. Förmodligen lite mer flashigt än slitet som partiledare. Så någon statsministerpost ingick inte i Margot Wallströms drömmar. Det framkom klart och tydligt när Göran Persson skulle dra sig tillbaka och Anna Lindh så tragiskt försvann som hans ersättare.

”Alla ska med” är slagord från Socialdemokraterna. Alla – men inte de viktigaste. Inte de som backats upp av partiet, fått sin karriär via politiken. ”När partiet kallar då ställer man upp” – en annan socialdemokratiskt paroll. Inte heller det råder när det verkligen gäller. Då glömmer man sammanhållning och solidaritet.

S har kommit att stå för själviskhet. Socialdemokraterna – partiet som är van att ha makten – en vana som fått partiet att slöa in i någon sorts självgod egenvärld där man inte klart uppfattar vad som händer runt omkring. Där man tror sig kunna leva på gamla lagrar och där lojalitet blivit ett tröttsamt ord skrivet i något gammalt dokument någonstans.

Mitt i detta egotrippade mischmasch står Mona Sahlin i sviterna efter Toblerone, kontokortsskulder och drivor av obetalda P-böter.   Begabbad och mobbad av pressen försökte hon genomleva en valrörelse som var avgjord på förhand.

S – partiet som gör som det vill – gäller naturligtvis landet runt, inte bara på riksnivå.
S-toppar som agerar självsvåldigt, kommuner styrda så länge av Socialdemokrater att de tappat känslan. Känslan för solidaritet, kamratanda och det viktigaste av allt: Varför de sitter där! De har glömt uppdraget –  förtroendet, valda av de människor som röstat fram dom!

S – Synd och Skam! Har ni glömt var ni kom ifrån! 

Minns någon August Palm?

Rättning i ledet! Eller känn er blåsta på framtida segrar. Det finns ju redan ett nytt arbetarparti.

Bild från demonstration -”grofarbetares fackförening”

Den lokala Arboga Tidning har idag följande rubrik på sin förstasida: ”FP kan tänka sig ta SD-mandat” och sidan 4 ser ut så här: Den övre artikeln handlar om hur Folkpartiets Anders Cargerman och Göran Edlund resonerar kring det faktum att en FP-kandidat skrivits in på en valsedel för Sverigedemokraterna till Arbogas kommunfullmäktige. FP kan tänka sig att ta SD-mandatet och därmed få ytterligare en plats i fullmäktige för en folkpartist.

I artikeln under säger sig Marie Edenhager, distriktsordförande för SD i Dalarna-Västmanland, vara ”chockad”. Jag citerar hennes ord i tidningen: ”- Jag tycker att det känns omoraliskt att göra så. Jag blir chockad när jag hör det här. Man vill inte samarbeta eller föra samtal med oss men är beredd att sälja sin själ och sjunka så här lågt för att ta ett mandat”.

Det är verkligen magstarkt av SD:s distriktsordförande att tala om moral i sammanhanget. Någon av deras anhängare har skrivit in en person tillhörande Folkpartiet på SD:s valsedel. Folkpartisten själv var ovetande tills den dag  då personrösterna kontrollerades. Vari ligger moralen där?

SD bör ”uppfostra” sina sympatisörer i konsekvenserna att skriva in ”vem som helst” på valsedlarna. Enligt obekräftad uppgift tror Folkpartisten i Arboga att någon gjort det på ren jävelskap.

”Sälja sin själ” är ett uttryck som jag mer skulle förknippa med Sverigedemokraterna än med Folkpartiet. Men det är min, högst personliga åsikt.
Lek med tanke om det omvända: Någon skriver in en Sverigedemokrat på ett annat partis valsedel och den personrösten ger utdelning. Jag tror inte SD skulle avstå en plats med hänvisning till etik och moral. Men – också det är en åsikt som bara står för mig.