Feel in the Blogg

Lite Gyllene Ankdammsnytt  är ett måste idag när tidningens förstasida ser ut så här.

För oss som var med igår kväll på Kommunfullmäktige i Arboga så inser man några saker om journalister: Dom vet absolut inte allt – och små händelser i en liten stad blir gigantiska förstasidesstoff i bladet.

Artikelförfattare Sparv skriver så här: ”Med Centerns hjälp hade oppositionen kunnat få 20 röster vid en votering, mot kvarvarande majoritetens 20. Hade sedan en enda ledamot bytt sida efter Susanne Hennings, M, uppmaning att tänka efter en gång till, hade majoriteten fått ge vika. Men ingen votering begärdes och även motionen avslogs.”

Jag kan försäkra herr Sparv att motionen aldrig hade gått igenom. Sparven kan läsa mycket mellan raderna och att ha koll på människors kroppspråk är också en god idé.

Ett annat tips är att kolla de här bilderna och lägga ihop två och två. Den här ryska bilden om att fruar dom har man för att laga mat.

Eller den här: Från Asien.

Sen kan man titta på de här bilderna: Tänka till och inse saker och ting.
Att män faktiskt är fullt kapabla att ta hand om barn – båda sina egna och andras. Dom kan också lära sig laga mat och sköta ett hem. Vad har människor fått något annat ifrån??

Låt oss ALDRIG glömma dessa kvinnor: Jag  lovar! Tänker hålla löftet och det gäller på alla plan – även i Kommunfullmäktige i Arboga.Annat som är rena natta är gatubelysningen på Nygatan i Arboga. Tre (3) icke fungerande lampor i gatubelysningen gör det riktigt obehagligt att ta sig hem i mörkret kvällstid. Mellan Pizzeria Metropol och Nicolai Kulturhus är det mörkt. Toppen för presumtiva rånare eller överfallsbenägna typer. Även om det var lugna gatan igår kväll gjorde mörkret att man lätt drattade på ändan i det halkiga väglaget. I minst 1 veckas tid har det rått mörker på denna del av Nygatan. När ska det åter ljusna??

För övrigt knipsar kommunens folk grenar. Snyggar till träd. Och inte på ett helt vanligt sätt utan genom denna maskin: Den rödklädde mannen på bilden låter sig hissas upp i trädkronorna i Stureparken och sågar av det som tydligen ska sågas av. Jag förmodar att maskinen är ett måste med så höga träd. Arborister är nog sällsynta i lilla Arboga.

Ha en god fredag! Och glöm aldrig – saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara.

”Poor little rich girl” – ”Stackars lilla rika flicka” – heter en film från 1987 om miljonärsdottern Barbara Hutton. Jag kommer att tänka på filmens titel när jag läser att Prinsessan Madeleine får 3,5 miljoner från förlagsimperiet Klampf i Tyskland för förtal och intrång i privatlivet. Där slutar alla liknelser med filmen, hoppas jag.

Men vad ska prinsessan göra med de nyvunna fickpengarna kan man undra? Köpa sig en tofsmössa á la DN med en död räv högst upp? Hennes mor, Drottning Silvia, brukar inte ha något emot att klä sig i bloddrypande kreationer. – och här:

Eller tänker sessan skänka pengarna till de utsatta i Pakistan

eller till fattiga barn på Haiti? Eller går alla slantarna till jetselivet i heta New York? Antagligen får vi inte veta.

Jag ogillar verkligen tidningssnaskerier och tycket det är bra att de tyska tidningarna får på pumpen. Sen kan man ju bara hoppas att Madeleine visar lite ryggrad och skänker bort pengarna. Det skulle bli plus i kanten för en stackars liten rik flicka som hon.

För övrigt – klicka HÄR för att läsa mer om Barbara Huttons öde.

I söndags hade redaktör Maria Lindholm i DN Söndag en artikel under vinjetten ”Trend och folk”. (maria.lindholm@dn.se för den som vill kontakta henne).

”Mössan som sitter på halva Stockholm” var rubriken. Jag citerar ur artikeln: ”Den smög sig in i gatubilden. Plötsligt är den överallt: Den stickade mössan med pälstofs. Icke att förväxla med 80-talets slalommössor med garntofs, utan en riktig pälstofs av blåräv.”

Skaparen HPI of Sweden som är skaparna har gjort ”pälsaccessoarer” i 75 år – och de senaste 25 åren bl.a. till NK säger via VD Åke Hellström, citat: ”Det har varit brist hela tiden hur många vi än har levererat” och konstaterar att efterfrågan ”exploderat”.

Vidare i texten, citat Maria Lindholm: ”Det är inget suversivt mode i framkant, men det är tecken i tiden både att päls numera är avdramatiserat för så många – och att det inte krävs reklambudget för att starta en jättetrend.”

BU för Maria Lindholm och BU för DN som skriver sådan smörja! Pälsen ska självklart sitta kvar på djuret och vad är det för idiottrend att offra blåräv för en tofs på skallen!!??

Päls är absolut inte ”avdramatiserat” och DN borde hålla sig för god att uppmuntra denna moderiktning!

På Internet hittar jag dessa bilder från en rävfarm i Österbotten:

Och denna Skandalöst! Märkligt hur personen som har bilderna på sin blogg inte själv reagerar över djurens belägenhet. Tvärtom har hon gjort en utflykt till rävfarmen med sin lilla dotter. Hennes blogg hittar ni genom att klicka HÄR!

Här en äldre bild då pälsfarmer av någon anledning var mer accepterade:

Fruktansvärda bilder av plågade djur som lever under hemska förhållanden bara för att bli en tofs på en mössa som Maria Lindholm på DN, med blod på händerna, vill göra reklam för! Skärpning DN!

Blårävar ska ha pälsen kvar och leva fritt i naturen! Tofs till mössan kan du sticka själv!

Självklart tänker jag kontakta DN och klaga! Gör det du också! Maria Lindholms mailadress ser du ovan!

Ibland händer det otroliga – att jag inte orkar skriva. Det är verkligen ovanligt för skrivandet ger mig energi och glädje och att skriva har alltid legat för mig.

Men ibland – tar orken plötsligt slut – ganska sällan, tack och lov. Det beror oftast på en form av psykiskt trötthet. För många tankar, för många problem som måste lösas, för mycket att göra och för lite kraft. Då kommer jag plötsligt på anledningen till att jag faktiskt är sjukskriven. Orsaken till min utbrändhet. Att vilja för mycket med för få krafter…

Så idag ska jag försöka göra så lite som möjligt – och det blir ändå en hel del ”måsten”. Jag ska vila i det goda. Vila och njuta av de underbara nyheter jag fick från Tarja på Kattjouren i Köping om hur de redan älskar katten Gunnar.

Glädjas åt att trots gråväder och isande kalla vindar idag så drabbar det inte hemlösa katten Gunnar längre. Han är inte hemlös längre!

Njuta av mina egna tre fina katter. Vila och njuta och tänka helande tankar.
Kram på er.

Felix bland tulpaner!

Wilma framför kattluckan! 

Curry vid matbordet!

Att en liten katt kan göra så stort intryck så få dagar. Jag talar förstås om Gunnar!

Liten katt förresten – Gunnar är verkligen ingen liten katt! Gunnar är en stor och stilig kisse och dessutom så otroligt snäll.

Men Cirkus Gunnar blev det i alla fall. I fredags ringde en förtvivlad kvinna och berättade om en hemlös katt. Katten sprang runt i hennes kvarter och eftersom den var okastrerad blev det en hel del små visitkort här och där, inte så väldoftande sådana. Grannarna hade nämligen en liten honkatt och det var förmodligen den Gunnar trånade efter på hankatters vis.

Katarina, som kvinnan heter, var orolig över Gunnar. Någon mindre nogräknad person i grannskapet hade föreslagit att göra processen kort med katten och det ville hon sätta stopp för. Hennes flickor hade funnit en kär lekkamrat i kissen – men eftersom Katarinas familj har hund kunde Gunnar inte få någon frist hos henne. Så vad göra? Katarina ringde mig.

Så Kattpatrullen ryckte ut i lördags kväll. Patrullen bestod endast av bloggaren själv så nog blev det lite cirkus sen alltid.

Katarina väntade på Trädgårdsgatan och hennes flickor höll Gunnar i famnen i trapphuset. Lätt som en plätt fick vi in honom i kattburen jag hade med och sen for jag hemåt med Gunnar!

Väl hemma började cirkusen. Med tre egna katter blev det tvunget att hålla Gunnar lite åtskild. När jag klev ur garaget med Gunnar i buren – smet katten Curry in.
Jag sprang till bakdörren på vårt hus, ställde in Gunnar i buren där och sen ut igen. Ropade och skrek efter Curry bland alla bilar i garaget – men inte ville han komma ut inte.
Det ville däremot katten Felix som nu kom promenerande på garageplanen.
Snabbt stängde jag garageporten för att inte få in ytterligare en katt i garaget, lockade med mig Felix och släppte in honom genom vanliga dörren. Sen ut igen!
Upp med garageporten och nu ville Curry komma ut. När jag skulle släppa in honom den vanlig vägen – sprang han istället uppför trapporna till övervåningen. Efter springande och jagande kunde jag sen släppa in Curry dit han hörde hemma. Wilma höll sig som tur var i skinnet och stannade inne hela tiden.

Ut igen och in genom bakdörren till Gunnar. När jag öppnade kattbursdörren for han ut och in under min säng. Där låg han sen i drygt 24 timmar orörlig. Åt inget, drack inget och gick inte heller på lådan jag ställt fram.
Ibland undrade jag om han levde över huvud taget men jag kollade honom med jämna mellanrum och han andades men var mycket rädd.

På natten sov jag lugnt med en knäpptyst Gunnar under sängen. När jag tittade till honom på morgonen sov han i alla fall lite mer avslappnat än tidigare.

Under söndagen försökte jag på olika sätt få tag i Kattjouren i Köping – d v s Kattvännerna i KAK som tillhör Djurskyddet Sverige. Kattjouren var hoppet för mig och för Gunnar. Jag grät lite i min oro för om Kattjouren i Köping inte hade möjlighet att ta emot Gunnar – vad skulle jag göra då??

På söndagskvällen ringde så Sari från Kattjouren och sa att Gunnar var välkommen dit! Jag blev så lycklig så nu grät jag en skvätt för det.

Jag trodde natten skulle bli lika tyst och lugn som den förra men icke! Nu hade Gunnar vilat upp sig och mitt i natten vaknade jag av ett litet jamande. När jag visade att jag var vaken så blev det full rulle. Gunnar visste inte till sig av glädje och kanske lite tacksamhet också. Han gosade, buffade med huvudet och t o m slickade mig gång på gång på handen. Var jag än var skulle han också vara. En så fin och go kisse!

Idag på förmiddagen begav vi oss iväg – Gunnar och jag. Pappa Göte blev räddaren i nöden när Gunnar inte hade lust att åka kattbur mera.

Gunnars nya hem i Köping!

Tillsammans med en semmeltårta klev jag och Gunnar in på Kattjouren! Tårtan var det minsta jag kunde ge den underbara personalen av tacksamhet.
Vi blev väl mottagna och jag vet att Gunnar kommer att få det bra här. Han kommer att få träffa en veterinär som kollar upp hur han har klarat av sin långa utevistelse. Han kommer också att vaccineras och kastreras. Sen när såren har läkt kommer Gunnar så sakteliga att få bekanta sig med alla de andra, nästan 50 (!), katterna på Kattjouren i Köping. Så småningom hoppas jag att Gunnar ska få ett riktigt hem hos en familj som förstår att uppskatta den underbara kisse han är!

Garaget är INTE katternas hem! Katterna bor i två fina lägenheter i huset invid garaget!

TACK KATTJOUREN/KATTVÄNNERNA I KAK!

Det kostade mig ingenting att lämna Gunnar i Kattvännernas goda vård. Men jag kommer att sätta in en slant på Kattvännernas plusgirokonto. De behöver allt stöd de kan få! Vad gjorde vi om dom inte fanns!?

Sätt in en slant du också! Kattvännernas plusgirokonto är 39 15 48 – 5

Klicka HÄR för att komma till Kattvännernas hemsida!

Tack även till Katarina och hennes flickor som larmade mig! Gunnar och alla andra hemlösa katter är värda ett bättre liv!