Feel in the Blogg

Trots ett evigt regnande, kvalmig värme och massor av mygg är det ljuvligt att vara hemma igen. Borta bra men hemma bäst, säger ordspråket.
En resa bort gör att du uppskattar det du har hemmavid mer – så sant!

Katterna! Här ett hastigt möte utomhus i en regnpaus. Wilma smyger sig fram, Felix avvaktar och är inte road.

Inomhus – när morsan tappat ett ägg som skulle ha varit i pannkakssmeten! Smaskens för Wilma och Curry!

Att se allt som grönskar och blommar ute! Upptäcka att bigarråerna snart är klara och att det blir äpplen och plommon även i år. Hitta fullt med smultron i den lilla igenväxta örtagården!

Ta frukostkaffet på trappan.  Lyssna på den sköna tystnaden fast man befinner sig mitt i stan och kända doften av lindblom.
Läsa lokalbladet och inse att det är en väldigt liten stad man bor i när förstasidesnyheten handlar om förrymda kvigor. 🙂

Känna sig hemma och må gott. Drömma sig tillbaka till Paris men vara fullkomligt nöjd med dagen som idag är.

Sista dagen på vår resa blev en het dag på många sätt. Bloggaren hade feber och temperaturen i Paris låg runt +32-33 grader. Men vi betade av de platser vi ville besöka och det gick jättebra.

Printemps – på Boulevard Haussmann är Paris shoppingcenter nummer ett! Där inne var det skönt och svalt men alldeles för dyrt för bloggaren. Människor (rika sådana) köade invid Chanel och de olika modedesigners som finns där och bara några stycken släpptes in i taget för att få göra sina dyra inköp.

Bloggaren besökte parfymavdelningen och blev ofrivilligt sprayad med doftande eau-de-cologne av en påpasslig expedit. Det var bara trevligt först tills jag senare upptäckte hur jag såg ut…
Sonen utbrast på Metron: ”- Oj, vad du är varm – det riktigt glittrar av svettpärlor i pannan på dig! ” Visst kände jag mig varm men inte så att det rann om mig. Jag tittade i fickspegeln och upptäckte att hela ansiktet glittrade. Snart såg jag att även händer och armar hade fint, fint glitter överallt.
Expediten på Printemps hade sprutat parfymerat glitter på mig. Kändes inte alls trevligt utan tvärtom ganska fräckt!

Efter att ha tagit oss förbi rader av gatuförsäljare som ville kränga klockor, armband och pikétröjor nådde vi Metron igen och tog tåget mot Place de Vosges!

Place des Vosges är ett torg på gränsen mellan 4:e och 3:e arrondissemanget, i Maraiskvarteren i Paris. Torget som omgärdas av 36 stycken tegelhus med skiffertak och mansardfönster byggdes 1615 för att hysa de tornerspel som ägde rum för att fira Ludvig XIII:s och Anna av Österrikes bröllop.
 Vid torget, som i guideböcker brukar kallas det mest romantiska torget i Paris, har flera kända personer bott: Madame de Sévigné, kardinal Richelieu och Victor Hugo. I nummer 6 ligger idag Musée Victor Hugo.

Därefter for vi till Jardin du Luxembourg för en paus. Det var flera som tänkt så denna varma dag och många hade slagit sig ner på gräsmattorna under de lummiga träden. Det såg väldigt trevligt ut, tyckte bloggaren. Detsamma tyckte inte den franska polisen som med visselpipor och ilskna tillrop tvingade upp människorna från gräset. Visst, det fanns bänkar – men vad gjorde väl det om folk vilade en stund på gräsmattan!? Men icke i Luxembourgträdgården i Paris!

Snart var allt ett minne blott… På Stockholms Central hann verkligheten ikapp oss. Med ombokningsbara biljetter försökte vi få byta till ett tidigare tåg hem. Men köerna var så långa så det var med nöd och näppe vi kunde byta. 7 minuter hade vi tillgodo när vi släpande, stapplande rusade in på perrong 4 för resan mot Arboga. Sittplatser hade vi turen att hitta i alla fall om dock inte bredvid varandra.
 Är det inte märkligt att det ska vara så ineffektivt på SJ! Det kostar extra att köpa en ombokningsbar tågbiljett men det tar sådan tid att få boka om att jag varit med om flera gånger att det tåg man ville boka om till hunnit gå. Och då talar jag inte om  korta tidsaspekter utan om 45 minuter till 1 timma. I dessa teknikens tidevarv borde det gå väldigt lätt och enkelt att byta avgångstid själv via en dataterminal eller mobilen.

Vi kom hem igen i alla fall och äventyret var slut.

Nu får man leva på minnen… Affischen från Montmartre.

Sniglarna – här i choklad!
Och turen upp i Tour Eiffel!

Alla bilder har jag ju kvar och i drömmarna är jag åter i Paris… Notre-Dame, favoriten!

Fransmännen var inte alls stroppiga och ovilliga att prata engelska såsom jag upplevde det på 70-talet. Tvärtom var det väldigt hjälpsamma. När vi virrade runt för att hitta Printemps till exempel och sen bad om hjälp – ändrade fransyskan sina egna planer och följde oss dit! 🙂

Minnen kan man vaska fram från lilla Arboga också. Just nu pågår minnesutbyten på en härlig sida på Facebook! Gruppen heter ”Du vet att du är från Arboga om….” Anslut dig gärna där och ta del av allas härliga minnen från 50-, 60-, 70-, 80-talet och framåt! Här en härlig bild jag hittat på Jan Olssons hemsida. ”Öhrman och Melander” på vänster sida och därefter ses Järnhandeln. Vänstertrafik är det så bilden är troligen från 50-talet med hänsyn också till flickornas klädsel.

Ha en fin onsdag! Vi ses igen!

27 mm regn i natt på min gård i Arboga. Ingenting mot Smålands skyfall och översvämningar. Dock får jag vatten på min kvarn (!) när jag åter ifrågasätter byggandet av bostäder vid åkanten i Arboga. Hur kan det vara rätt i tider som dessa? Och om de styrande i kommunen har belägg för att detta inte blir otroligt dyra och farliga bostäder på sikt – visa då upp en riskanalys.
Det räcker väl med att de döda är på väg ner i ån – jag talar om gravarna vid åkanten som är på väg ner i vattnet.

Glad är jag ändå idag att vi hann klippa syrenbersåer och häckar igår! Jag stötte på en riktig lönnmördare!! Här skämtar sonen till det i jakten på alla små och större lönnar som planterar sig själva överallt, till exempel mitt i en syrenberså!
Ja, jag erkänner – jag var själv en lönnmördare… Det finns gränser även för en gröngöling som jag vad gäller växtlighet.
I min lilla örtagård växer självsådd tall, björk, bok, lind och även en liten kornell ihop med självsådda vinbär. Tack för det fåglar, väder och vind. Men som sagt, det finns gränser.

Idag är jag nöjd att vi klarade av allt jobb igår och nu duschas gården ren och sval! 🙂

  Hyfsat rent möjligen men definitivt inte svalt var det i Paris den dagen vi begav oss till 18:e arrondissementet och Montmartre!
Vi skulle förstås besöka Sacré-Coeur! Montmartre är byggt på en 130 meter hög kulle och upp finns en känd bergbana byggd år 1900. Den såg vi först på väg ner…
Det var långa vindlande gator och gränder uppåt.
Och neråt!
En fastighetsägare verkade sakna gräsmatta och hade gjort så här fiffigt! Det växer gräs under glaset i trappsteget!

Men det var värt mödan av klättrande!

Sacré-Coeur.
Biktstol för den som hade något som tyngde samvetet. Bloggaren tänkte efter men avstod. Samvetet kändes rent och skönt. 🙂

Massor av turister i Montmartre och massor av försäljare förstås. Mer eller mindre självutnämnda konstnärer ville sälja sina verk.
Gallerier med affischer och bilder. Jag köpte en förstås. Även om den förmodligen finns att köpa i en butik nära mig här i Sverige eller via nätet så har jag i alla fall köpt min i Montmartre! 🙂

Det fanns macarons i Montmartre! 
En butik full av macarons!! Sonen var snäll och köpte med en hel burk full av macarons till lillasyster där hemma!

Det var +32 den här dagen och kvalmigt svettigt. Lägg sen till att bloggaren hade feber och dunderförkylning på gång då kan ni tänka er. Men med Ipren i kroppen och svalkande caféer gick allt bra. Visst ser han ut precis som en riktig fransman ska – vår kypare! 😉
Och svalkande glass hade han att bjuda på!
En trevlig amerikan erbjöd sig att fotografera!

Utsikten ner över Paris var fantastisk! Och det var lättare att vandra nedåt än uppåt.

Metron hem igen. Trötta men glada över besöket i det romantiskt mytomspunna Montmartre.

Kvalmigt som Paris var lilla Arboga igår men idag strilar regnet skönt ner och gör det lätt att andas! Och nu är det klippt – oss lönnmördare emellan! 🙂

 Är det fler än jag som upptäckt Arboga Tidnings förkärlek för Omsorgspartiets Carl-Erik Almskoug? Var och varannan dag dyker han upp i lokaltidningen.
 Ankdammsnytt på gång här, med andra ord! 😀

Media brukar ibland redovisa hur mycket och ofta olika toppolitiker ”syns” i tidningarna. Nu har ju inte jag räknat Almskougs nuna varje gång den dykt upp men jag tror säkert att han kommer upp i samma liga som styrande Olle!

Man kan undra vad det beror på? Jag har inget emot den ordentlige och timide Almskoug men man kan väl inte säga att han är den populäraste politikern lokalt. Inte om man ser till antalet röster i förra valet i alla fall. Omsorgspartiet ras var stort och det slutade med ett enda mandat.
Dock fick Almskoug och OPA en topplacering vad gäller nämnder – ordförande i Tekniska – och det var väl som ett tack för att han och lilla OPA i sista sekund räddade sossarna från det första nederlaget på hundra år – eller hur många år det nu är de suttit ohotade i Arboga. Centern hoppar ju  lite hit och dit och tack vare löfte om guld och gröna skogar till fladdrande C kunde Socialdemokraterna trygga valsegern ännu en gång 2010.

Så går det till i Ankdammen och kanske har de lokala skribenterna någon odefinierbar koppling till Almskoug eller så råkar han bara finnas på rätt plats vid rätt tillfälle – vad vet jag? Bloggaren undrar också lite hur Mats, Anders, Sandra och Christian, de förlorande politiska lagen, tar vänstervridningen i bladet?

Över till något helt annat! Mat i Paris!
Frukosten serverad! Och till croissanten en härlig bit Camembert!

Efter alla sevärdheter som bockas av dagtid är man hungrig på kvällen. Vi var på jakt efter sniglar! Och vad passar väl bättre då än att hoppa in på restaurangen ”A L’escargot d’or” på 8 boulevard Hôpital. Namnet betyder – ”Hos guldsnigeln!” Tyvärr visade det sig att där fanns inga sniglar att hämta namnet till trots…

Vi tog Metron till Place Monge istället! Här känner jag mig hemma!  Från det lilla torget har man utsikt mot målet:
Min favoritgata i Paris! Till höger om restaurangen La Fontaine syns ett litet smalt hotell – Comfort Inn. På det hotellet har jag bott två gånger och jag kan verkligen rekommendera det!

Så mysigt fransk omgivning! Och på den här restaurangen fann vi våra sniglar! Verkligt goda var dom! Och vi vann ett vad vi slagit! 🙂 Bakom mig uppträder några akrobater –
och till maten spelades franskt dragspel. Kan det bli bättre!?

Maten ja, sniglarna var ju bara förrätten! För bloggaren blev det sen en Sallad Nicoise – ska det vara franskt så ska det! Efterrätten var självklar! Creme Brulée! Precis den efterrätt som ”Amelie från Montmartre” älskar!

Paris är varmt i juni. Temperaturen steg över 30 grader och även kvällarna var varma. Då var det gott att svalka sig med en öl på kvällskvisten i vår franska våning . Gallia – ett utmärkt franskt öl! För den som föredrag alkoholfritt fanns ett bra alternativ: Champomme – jättegott! Mycket godare än Pommac hemma!

Avslutar dagens franska resa med en stol! De här stolarna fanns i vår lya. Funktionell och ovanligt vacker – eller hur!

Igår kväll drack jag åter en kopp chai-te och det här lilla visdomsordet satt på tepåsen. ”Live and let live” – ”Lev och låt leva”. Ord som jag många gånger tänker och även skrivit om här på bloggen.

De orden passade särskilt bra igår när vi sett en dokumentär på TV4Fakta. Så här beskrivs programmet:
”Amerikansk dokumentär från 2010. Om flygplanskraschen i Anderna fredag den 13 oktober 1972. Planet störtade med 45 rugbyspelare ombord och omvärlden trodde under 72 dagar att alla omkommit. Men den starka driften att överleva tvingade dem till kannibalism och genom det överlevde 16 av dem. Nando Parrado, en av de överlevande, berättar om den fruktansvärda upplevelsen.”

Så här såg planet ut som kraschade på sin väg över bergskedjan Anderna från Argentina mot Chile. Hur dessa människor klarade sig och överlevde är en otrolig och fantastisk historia.

Hur hopplöshet och katastrof kan förbytas i kamp, i längtan att leva. Att leva vidare trots att vänner och anhöriga dör omkring en. Att leva vidare utan mat och tvingas att till slut äta sina vänner. Att inte mista förståndet utan fortsätta kampen för livet.

De två som gjorde den långa vandringen mot hjälp såg till slut en herde nere i en dal när de passerat höga, svårforcerade bergsmassiv. En bred flod emellan dem gjorde att de inte kunde kommunicera. Herden kastade över en påse med papper och penna med hjälp av en sten. Här är brevet som de två skrev och kastade tillbaka till herden: Den engelska översättningen lyder:”“I come from a plane that crashed in the mountains. I am Uruguayan. We have been walking for ten days. I have a wounded friend up there. In the plane there are still fourteen injured people. We have to get out of here quickly and we don’t know how. We don’t have any food. We are weak. When are you going to come to fetch us? Please. We cannot walk. Where are we? SOS.”

16 personer överlevde kraschen! Här firar de med anhöriga.
De valde länge innan de godkände skrivandet av en bok om händelsen. Mest för att de var rädda för hur det skulle framställas att de åt människokött. Vem som helst borde kunna förstå att de överlevande stod inför ett mycket svårt och drastiskt beslut – att äta sina kamrater eller inte? Nöden har ingen lag, heter det – och det stämmer i detta unika fall.

Läs mera HÄR! Eller HÄR!

En bok blev det och den finns att köpa bland annat på Adlibris förlag – klicka HÄR! För 39 kronor får du en pocketbok som är andlöst spännande om människors kamp för att överleva.
Vill du se dokumentären och läser detta i tid – gå in på TV4Fakta idag! Kl. 13.00 sänds programmet igen! Se mera HÄR!

Min resa så.
Överlevare fanns det också i Paris. Så här kan ett hem se ut för en uteliggare i den franska storstaden… En kundvagn med de få ägodelar som mannen hade. Av hänsyn till mannen tog jag fotot när han inte såg. Han satt bakom pelaren och tiggde tillsammans med sin lilla hundvalp.

Har man jobb och sköter det överlever man lättare. Här tvättas trottoaren ren på rue Buffon i Paris – gatan vi bodde på.

Några bilder från en kyrka i Paris passar denna söndag
– den vackra Sainte Chapelle:

Mörka bilder när man inte får använda blixten. Tyvärr för oss höll man på att restaurera kyrkan så vi såg inte allt i sin helhet. Men jag lyckades placera mig och kameran så att man får en liten uppfattning om det vackra ändå:
Här ännu en bild av de fantastiska fönstren:

För att komma in i Sainte Chapelle blev vi grundligt visiterade och jag undrade varför. Jo,kapellet når man vi justitiedepartement – Palace de justice!  Ännu en vacker byggnad i Paris! Se bara på utebelysningen! Den skulle man ha här hemma på Glasblåsargården! 🙂 

Hemma var här i Paris: Den mysiga lilla våningen med två franska balkonger i Quartier Latin.

.

Genom Paris boulevarder följde oss doften från de enorma akaciaträden hem… Imorgon visar jag min favoritgata i Paris:

Vi ses igen imorgon om ni vill.
Lev och låt leva!