Feel in the Blogg

Julen är över – det är mellandagar. Då kan den där mellandagsbluesen infinna sig. Den kan yttra sig på både det ena och det andra viset.

Antingen så här: Den stora tystnaden och de

tunna plånböckernas tid är inne…

De där dagarna när luften liksom har gått ur en och det roliga är slut. När den enda medicinen tycks vara en flykt bort – helst till någon varm strand med gratis drinkar. Eller helt enkelt ligga där och deppa tills våren kommer…

ELLER – så tar man det så här: Pusta ut! Njuta av lugnet och stillheten som infinner sig!

Ligga på soffan och stirra i taket inne i sin egen privata bubbla. Bara koppla av och strunta i omvärlden.

 Bloggaren har provat på båda alternativen och funnit att det sista är bäst. Strunta i alltihop och bara vara! Ligga där hemma på soffan och bara ha det gott!

Smälta alla intryck. Njuta av julklapparna man fått – som man knappt hunnit titta på under all julstress.

Här är några som bloggaren upptäckte när hon slappnade av!

Från ”någon”! Bloggarens son tog emot den vackra blomman men visste inte vem mannen var som lämnade den till hans mor. Glömde fråga också… Vacker är den! Så TACK – whoever you are!!

Från brorsan – förstås…
Så nu kan bloggaren kräma på ännu mer rockabilly!!

Och vännerna Jacquie och Dave i England vet vad bloggaren är förtjust i! North Yorkshire-kalender och en tavla över bloggarens andra hem! 😉 The Aidensfield Arms – The Goathland Hotel!

Mer hemligt!! Det här lilla paketet kom brevbäraren med dagarna före jul: ”Från Tomten”!!
Bloggaren vet inte vem Tomten i fråga är men han har helt klart koll på vad bloggaren gillar! 🙂 Mums!
Tack Tomten!

Sen är det ju så här också!
Så sant! Julklappar i all ära men det är de verkliga klapparna som betyder något! Klapparna, kramarna, att bry sig om varandra. Att få vara tillsammans. Vara nära. Känna gemenskap.

 Julen är en hemsk tid för den som sitter ensam! Gammal eller ung
– spelar ingen roll. 
Ensamheten är lika hård.

Så bry er!  Bry er om varandra!  Dela med er!  Om så bara med en kram!

Att dela med sig, att mötas, kan förändra ditt liv, på olika sätt. Det finns en mening med att vi möts – det är bloggarens klara uppfattning.
Och det här är också riktigt:

Bloggaren kollar in julgranen och allt det där speciella julgranspyntet…

Den söta lilla hästen köpt när första barnet föddes…

Mera nostalgi! Pyntet från mors och fars tid… Barndomsminnen… Och den för KÄRLEKENS skull, inköpt förra året…
Och den för i år… Ännu fler hjärtan! Ett hjärta gjort i s k frivolitet av en gammal dam i Gävle. Inköpt på Fängelsemuseet där.

Åsså ett par favvos! Kattmamman med sin unge i famnen! Och den spralliga tjejen som kan sprätta med benen! 😀 Passar bloggaren precis! 😉

Bloggen lider mot sitt slut. Liksom året… Och detta närmar sig…

Vad har hänt?? Vad kommer att hända??     HUR kommer 2018 att bli och VAD har bloggaren för nyårslöfte!?!? Eller har hon kanske flera!!??

Vänta och se!

Tills dess! Ta det lugnt!  Var rädda om er – och om varandra!  Gör gärna det som bloggaren skulle ha gjort! Puss och kram m m

Och till ER ALLA från bloggaren:

Fyra begravningar –

inget bröllop…

Bloggaren talar om tillfällen då släkten möjligen ses. Och då menar bloggaren inte den närmaste familjen utan släkten! Ja, mer än så! Hela surven – fastrar, mostrar, kusiner och kusinbarn!

Begravningar, ja – för chansen att någon i familjen gifter sig numera är inte så stor. Det är sambos och särbos och byten hit och dit som gäller. Och om nu paret skulle sta och gifta sig så är sannolikheten inte särskilt stor att man blir bjuden. Och då menar bloggaren åter igen inte den närmaste familjen utan just de släktingar man har en bit bort, så att säga.

Så det är på begravningar man ses – kanske! För det är heller inte helt säkert att mer avlägsna släktingar än de närmast sörjande dyker upp.

Men ibland sker det. En älskad förälder dör och vid jordfästningen träffar man kusiner och kusinbarn, kanske fastrar och morbröder. Om man har tur – och de där äldre släktingarna fortfarande är i livet.
De där människorna som tillhör ens förflutna, ens barndom. Mostern som var tuff och glad och stod i kiosk. Farbror Tage, en lång och ståtlig polisman, som man såg upp till och som kunde berätta spännande historier.

Barndomsminnen men också länkar till en själv – släkten. Kopplingar till en själv, likheter både till utseende och till sätt. Arvsanlag, drag av varandra. Delar av ens personliga pussel.

 Och när man ses där på begravningen, kramas och tröstar, så händer det att man säger: ”- Tänk att vi bara ses på begravningar – det är för illa!” Och får kanske till svar: ”- Jaa, nu måste vi göra något åt detta! Nu måste vi ses!”

Och man menar det säkert  – då. Sen kommer så mycket annat emellan… Och ju mer tiden går, desto svårare blir det att ta den där kontakten igen.

Istället för att träffas så har vi ju nätet… Mobilen… Att prata i – att surfa med…

I alla lägen… Och när vi kommer hem så kopplar vi upp oss via datorn… Håller koll på varandra och ändå inte. Vi träffas sällan IRL!

 Istället för att vänta till död och begravning för att få träffa din närmaste släkt – gör något konkret och aktivt NU!

 Istället för chattande och surfande – ta personlig kontakt! Bestäm er för att träffas!

Kaffe för två!  Eller flera! Hela släkten!
Gör det väldigt enkelt! Ni ska ses för att ni vill prata, dela minnen, hitta likheter och olikheter, släktdrag!
Inte för att visa upp ett tjusigt hem eller bjuda på trerätters!

Det är populärt att släktforska idag. Leta i gamla kyrkböcker efter anförvanter långt bort i tiden.
Men varför inte börja med släktingarna du knappt känner men som fortfarande är i livet!

Bloggaren gjorde så! Hon har varit på begravningar och även hon har sagt: ”- Vi MÅSTE ses och inte bara vid begravningar!”

Nu var det dags! Bloggaren mötte sin kusin Anders här om veckan! Behöver jag säga att det var lyckat!? Kusinselfien talar väl sitt tydliga språk!
Vi hade så mycket att prata om och vi kom så bra överens. Tyckte lika om mycket och upptäckte egenheter som vi båda delade.

Kan det bero på att vi är släkt kanske…

Så gör som vi! Träffas inte bara när det är sorg och tårar på en kyrkogård!
Bjud in till fika!
Innan det är försent…

Tack Anders! Vi ses snart igen! Och vi kopplar på de övriga också snart
– eller hur!

Nu någonting helt annat!

När bloggaren sökte bilder på nätet dök detta upp: Ha ha ha!

Bloggaren kan ju säga att den man som ställde den frågan inte hade en chans hos henne – vare sig han ville eller inte! Bloggaren skulle nog ha gjort som Vilda Wilma när Felix försökte närma sig! Gett en rak höger! Ha ha ha!

Så där – ny blogg klar. Dags att göra något annat vettigt! Kanske som Tjuren Ferdinand – lukta på blommorna! ÄLSKAR hyacinter!!

Njae, stopp där! Inte riktigt klar än… För nu är det snart dags…Snart är klockan fem i tolv för detta år och 2017 ska summeras!
Vad var bra!? Och vad var fullkomligt öken!?

Det är dags för – YIPPIE!!!

So bevare!! Se upp alla ni där ute! Snart är timmen slagen! Bloggaren kommer att avslöja allt! Alla som gjort henne gott! Och alla som varit riktiga skithögar! Och varför bloggaren anser att dom varit det… Allt ska ut!

Oooh, dags att blir lite orolig då kanske!! Vad kommer den där galna bloggaren att skriva och vad kommer hon inte att skriva…

Ja, det kan ni ju fundera på.Ni har ju några dagar på er. 31 december är det dags:

Hiss! Eller diss!

Tills dess – försök att sköta er!! Puss godingar!

OBS! Ni som är oroliga eller vill gottgöra kan antingen skriva en kommentar – titta högst upp till höger!
ELLER skicka ett mail till bloggarens adjutant på följande adress: linde@telia.com så får vi se vad vi eventuellt kan göra åt saken.

+ Idag blir det två bloggar i en, kanske man kan säga. Men dom hör ihop – väldigt mycket ihop.

Den ena kom först till blogggaren – och sen kom den andra – men nummer två publiceras som nummer ett… Svårt att hänga med? Det ger sig!

Bloggaren kom plötsligt att tänka på sin mamma. Det är väl i och för sig inte speciellt märkligt eftersom mamman var och fortfarande är – väldigt älskad, och saknad.
Men bloggaren kom att tänka på mamman ur ett feministiskt perspektiv. Så här:

Vad blev det av den där lilla tjejen från Regna socken, långt ute på landet i norra Östergötland? Hur gick hennes tankar – och hur kunde tankarna och drömmarna bli verklighet för en liten tös född på 1920-talet i Sverige? Fanns det tankar om att hon skulle bli ”hemmaflicka” och ta hand om sina föräldrar den dagen de inte orkade längre? För någon bror hade hon inte och kvinnor kunde inte ta över lantbruk på den tiden…
Hon tänkte och hon drömde och hon vågade! För en dag efter att ha arbetat några år i Perssons affär, den enda affären i byn, löste hon en enkel biljett till Undersåker i Jämtland. En resa på nästan 70 mil hemifrån.
Hon vågade leva sin dröm! Undersåker byttes så småningom mot Eskilstuna och Västerås där hon jobbade i affär och på kontor och senare avancerade.
Den unga kvinnan var mycket omtyckt och hon berättade en gång att i Undersåker hade hon tre (3!) julgranar att välja på den julen. Alla ville se till att den glada flickan söderifrån fick en underbar jul.

Hur gick det sen? Flicka möter pojke – som ju så ofta sker. Kärlek uppstod och den unga nygifta kvinnan hamnade i Arboga där maken fått jobb.
Och med kärlek följer lika ofta barn. Den unga kvinnan, numera hemmafru, fick en dotter. Bloggaren kom till världen och ett par år senare föddes ett gossebarn.

Allt det där är välbekant för bloggaren men de nya tankar som plötsligt dök upp var: – Hur gick det för den glada, duktiga flickan från Regna som så modigt sökte sig ut i världen? Som gjorde verklighet av sina drömmar, blev så omtyckt, fick många nya vänner och blev en kraft som många företag ville anställa?

Hur kändes det för en så positiv och glad ung kvinna att plötsligt bli ”instängd hemma”, i en ny stad utan jobb och utan vänner? Hon älskade självklart sin man och sina barn. Tyckte om att pyssla där hemma, sköta hushållet, dona i trädgården – men hur gick det med drömmarna?

Blev livet som den lilla flickan från Regna i Östergötland hade hoppats på? Var det så konstigt att hon stundom blev lite ”svag i nerverna” och grät under äppelträdet på gården?

Mamma läste vidare sen på ”gamla dar” och hon älskade att gå i skolan. Hon fick jobb igen, även det på gamla dar, som vakt och receptionist på ett stort företag i Arboga. Man kan nog säga att mamman tog igen lite då.

Mamma! Bloggaren tänker på hennes liv. På hennes intressen, hennes förmågor, hennes positiva och milda sätt som gav henne vänner både bland människor och djur.
Blev hon nöjd med sitt liv? Skulle hon ha velat något annat? Togs den hon var tillvara på bästa sätt? Den där glada flickan från Regna socken i Östergötland…

Generationsselfie – EU-valet 2014. Märkt av sjukdom ville mamman ändå absolut rösta i valet.
Och här – sista gången bloggaren fick lussa för mamman. Blind sitter hon där och ler. Mindre än ett halvår senare är hon borta. Den glada flickan från Regna socken i Östergötland.

 Allt det där tänker bloggaren på. Hur det blev – hur det blir. Hur historien kan upprepa sig eller inte. För henne själv.

Här kommer nästa berättelse – om ”Det dumma jaget och den kloka hjärnan”.

Bloggaren själv – dotter till mamman. En liten flicka –  – växer upp med tankar och drömmar.  Blev det som hon hade tänkt? Lever hon det liv hon drömde om? Vad hade hon egentligen för drömmar och är det kanske så att de har förändrats över tid?

Skolan blev en mardröm trots att hon var intresserad och duktig. Som mobbad törs man till sist inte säga ett ord i klassrummet. Men hon studerade vidare, fick jobb och avancerade.

Hon träffade mannen i sitt liv men blev inte hemmafru utan kombinerade barnafödande med jobb. En omöjlig ekvation som till slut inte gick ihop.   Den älskade mannen lämnade henne för en annan.

Hur gick det sen då? En svår tid. Många sorger och hon började förstå det där med att gråta under äppelträdet som hennes mamma hade gjort ibland.

Men livet har en förmåga att gå vidare – oavsett hur tufft det är. Det kom fler Luciadagar som fick firas utan de älskade föräldrarna. Det kom kraft tillbaka, det kom nytänkande.  Det kom en ring på fingret från barnen istället för vigselringen och hon kunde till och med fira sin nyfunna frihet.

Den kom en annan man in i hennes liv, en som vände upp och ner på allt.

Det visade sig att det fanns glädje och lycka igen.

MEN – inte bara glädje och lycka för evigt – för sådant är inte livet. Det kom upp nya sorger, nya problem, ny oro. Det kom svackor och dalgångar och mörker – igen.

 Det visade sig också att med utbrändhet som ”merit” kvalificerar man sig snabbare för de där svarta stunderna i livet. Hjärnspökena dyker upp!  Obefogade orostankar mal nätterna igenom och ger en ingen ro!

Bloggaren har varit med om det förr, många gånger – och nu igen. Vad gör man? Vad kan man göra??

En morgon efter en natt när det hade malts alldeles särskilt illa och mycket – med helt frånvarande sömn – hände något! Hjärnan tog över! Den goda hjärna tog över från det dumma jaget! D.v.s. bloggaren slutade oroa sig och våndas – för den goda hjärnan hade bestämt att ”- NU FÅR DET VARA NOG! Nu går det inte längre. Den där korkade bruden kör helt slut på sig – så nu går jag in och tar över! ”

Sagt och gjort! Bloggaren kunde inget annat göra än att lyda!

Och det var då hon kom på det! Den rätta taktiken! ATT LYSSNA PÅ KROPPENS SIGNALER!  Kör iväg dom där idiotiska hjärnspökena och följ den kloka hjärnan istället för det korkade jaget!

Låter det förvirrat? Det är det säkert också. Huvudsaken är att bloggaren åter kommit på banan. Att hjärnan åter gått in och sagt ifrån – något som har hänt ett antal gånger, det måste bloggaren erkänna…

Sen hoppas bloggaren förstås kunna fatta lite snabbare nästa gång vad som pågår inombords och därmed se till att stoppa i tid. Men optimist som hon är så tror hon stenhårt på att det blir så!

Sen hoppas bloggaren också att denna historia – eller båda två förstås – kan ge er som läser någonting.  Tänka till, stanna upp, förändra lite. ”Hur blev det? Var är vi? Vart ska vi? Hur gör vi?”
Vill jag ha det som jag har det? Vill jag något annat? LEVA LIVET lite mera – och må bra, bättre, bäst!

På banan igen!!

Slutligen lite vinter, lite jul, lite galen kisse! Kärleksörten blommar på trappan och en liten pensé trotsar Kung Bore! Åsså Vilda Wilma som ska vara med och slå in julklappar! Här sitter hon bara helt lugnt på en kartongpåse på golvet. Men snart ska hon upp och riva bland papper och snören på bordet! Välta en hyacint och sen jaga tejprullen ner inunder bordet!  😀

Var rädda om er och om varandra – och glöm inte något väldigt viktigt: VAR SNÄLL MOT DIG SJÄLV! DET ÄR DU VÄRD!

Bloggen idag tillägnas den glada flickan från Regna socken…

Lite av en sperma-blogg blir det idag!  Håll till godo!

 Alltså – nu tycker bloggaren åter igen att det blir liiiite för mycket märkliga tänk kring #Metoo.

För många konstiga inlägg när en del kvinnor får morgonluft och plötsligt ska spy all sin galla över män, oproportionerligt utan motstycke. Som det här: Att p-piller mestadels skulle vara männens stora lycka!!

I gårdagens Dagens Nyheter fanns detta inlägg av ledarskribent Lisa Magnusson: Rubriken säger: ”P-pillret är framför allt en sexuell revolution för män”.

Inledningsvis beskriver Lisa Magnusson om alla problem kvinnor kan få genom att använda p-piller. Först en bit in i texten kommer, så småningom, detta med att slippa bli gravid.
Citat längre in i texten: ”P-piller sägs vara en välgörare mot allt möjligt: mensvärk, oregelbunden mens och pms. Och så är det ju så smidigt att man slipper bli med barn.”

Som slutkläm dristar sig Lisa Magnusson att skriva: ”För på det stora hela framstår p-pillret faktiskt mest som en sexuell revolution för män som vill kunna få orgasm under vaginalt samlag utan att ta ansvar för följderna”.

 Bloggaren tror knappt att det är sant det hon läser! SÅ långt har alltså #Metoodrevet gått nu! Att P-piller är enbart till godo för män som vill ha sex right-on så att säga.

Lisa Magnusson glömde kanske bort kvinnorna från förr i tiden! De kvinnor som födde barn på barn på barn – varav kanske 8-10 levde till vuxen ålder.
Det som var förr i Sverige och som är vardag för väldigt många kvinnor överallt i världen IDAG!

Och varför skulle p-pillret vara en sexuell revolution enbart för män?? Hur många kvinnor har inte äntligen fått njuta av sex utan att behöva oroa sig för att bli gravida? Både inom ett förhållande men också de kvinnor som njuter av sex kanske lite när andan faller på och kanske med fler än en! Är inte det en kvinnlig sexuell revolution så säg!

Den här bilden är tagen från en artikel om ”Pappaupproret”. Pappor som gått samman i kampen om att få träffa sina barn men som förvägras det av sina ex – mammorna till barnen. Skötsamma, ordentliga män som bara vill ha kontakt med barnen.
För nu kommer bloggaren raskt in på något annat – p-pillret makt i en kvinnas hand!  Att använda p-piller är att ha makt! Att ta makten över att bli gravid eller inte.
Är man överens som par eller som bara sexpartners att det är enbart njutningen det handlar om och inte barnalstrande så är ju allt okey och p-pillret väldigt bra för alla inblandade.
MEN – hur många kvinnor har inte ”gjort sig med barn” genom att lura män!? Som avsiktligt sagt att de använder p-piller men inte gör det!? Som slutat med pillret för att bli gravid oavsett vad mannen, den blivande pappan, haft för åsikt.
Och hur många män skulle kunna ställa sig bakom ”Pappaupproret” – de män som bara är förälder på pappret men aldrig får träffa sin avkomma!

Sen kan vi förstås dra detta vidare – detta om mäns rätt till sina spermier! För när det sen har blivit ett barn djupt där inne  – med eller mot mannens vilja – så har kvinnan också nu makten i sin hand: Ska barnet få födas eller inte? Ska mannen få bli pappa eller inte?

Det är kvinnan som syvende och sist avgör – ska hon göra abort eller ska två personer bli föräldrar?

Så att p-pillret bara skulle vara till lycka endast för män ter sig i det närmaste skrattretande! Sluta med dessa avarter till #Metoo!

Ni galet arga kvinnor – ta och tagga ner lite,va! #Metoo är viktigt och bra – men inom vettiga, rimliga gränser. Sådana här utspel som bland annat Lisa Magnussons inlägg om p-piller tar bara udden av rörelsens budskap. Det kan till och med bli en backlash när de mest skötsamma, fina män till slut inte vet på vilket sätt det ska bete sig för att vara till lags! 
Hur mycket ska män krypa? Är att kasta skit, tillintetgöra – jämställdhet?  Är det så vi når alla människors lika värde?

Självklart inte! Sluta med dumheterna och börja prata på riktigt!

Vill du läsa Lisa Magnussons idéer om p-piller – klicka HÄR och kom till DN.

Lite annat ur DN – gårdagen till ära – den här mannen: Alfred Nobel. Det var Nobeldagen igår, söndag.
En fantastiskt inlägg om Alfred Nobel och hans verk. För oss svenskar känns Nobelpriset och Nobeldagen kanske mest som en baluns med tjusig middag och finklädda prominenter i Blå Salen. Vi har kanske inte ens reflekterat över människan Alfred och hur det där fantastiska nobelpriset faktiskt kom till!

Och när bloggaren läste det här – – tänkte hon direkt: – Den mannen hade ADHD! 🙂 Mycket intelligent och lite utöver det vanliga!
Bloggaren ville veta mer och till sin förtjusning hittade hon detta på slutet av artikeln: Den kommande boken paxar bloggaren för!!

Läs Ingrid Carlbergs intressanta inlägg HÄR i DN!

😉 Lite kulor – ja, och lite krut – så har bloggen blivit idag och till slut detta.

”BARA JAG” handlar inte om någon sorts egotrippande inställning – jo, kanske lite. Bloggaren kommer framöver att tänka ”BARA JAG” – det vill säga bara på sig själv. Sätta sig själv i fokus för en gångs skull.
Bloggaren höll på att gå sönder, igen – och sätter därför ner foten. Det är BARA JAG som gäller nu – för att senare orka tänka på andra.

Gårdagen var mycket mörk och imorse upptäckte bloggaren visdomsorden i kalendern för förra veckan:
Edith Södergrans kloka ord: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.”

De kloka orden tar bloggaren till sig – och hoppas att alla andra som känner sig nere, som tappat all ork och kraft – kan finna tröst i dem.

För sen är det ju så här också! Dagens ord! ”STARKA TILLSAMMANS”!
”Snöflingor är bräckliga på egenhand. Men se bara vad de kan åstadkomma när de håller ihop”.

Så sant! Men för att orka hålla ihop med andra så måste man hålla ihop själv. BARA JAG – nu.

På tal om snöflingor så får sista bilderna i bloggen bli utsikten från bloggarens fönster precis just nu.
Det snöar för fullt i Arboga.

Var mycket rädda om er – för att också kunna vara rädda om varandra.

BARA JAG!  Kram

Då var det dags för bloggen om fängelset. Närmare bestämt Sveriges Fängelsemuseum som ligger i Gävle!

Här har vi Hotell Hamilton – så kallades fängelset i folkmun – det ligger på Hamiltongatan i Gävle.

Fängelset, gamla Gävleanstalten, byggdes år 1847 som ett av landets första cellfängelser. Den kom att användas i 139 år, fram till sommaren 1986 då den ersattes av en nybyggd lokalanstalt i utkanten av Gävle.

Fotot överst visar cellfängelset och intill ligger slottshäktet:
I Slottshäktet visar museet hur fångarna bestraffades på 1700-talet men där finns också en underjordisk fånghåla från 1553 – det allra första fängelset på platsen!

Cellfängelset för oss framåt i tiden.
”En av de största reformerna på 1800-talet, var beslutet att bygga cellfängelser och sluta upp med de hemska skam- och kroppsstraffen. Tanken var att ett frihetsberövade straff var tillräckligt hårt för den som dömdes.
Straffet var liktydigt med isolering dygnet runt, under total tystnad i upp till två år. Detta ansågs då vara lösningen på all kriminalitet och att den skulle vara utrotad omkring hundra år senare. Det vill säga någon gång i mitten på 1900-talet.” (Citat från Fängelsemuseets hemsida.)

Vi börjar i slottshäktet och så här står det om häktets permanenta utställning på fängelsemuseets hemsida, citat:

 ”I slottshäktet från 1732 har vi en utställning där du får uppleva den tid i Sverige innan vi hade uppfunnit straffet att isolera de dömda en och en i cell. Då hade vi istället offentligt verkställda skam- och kroppsstraff.”

Utställningen visar på hemska förhållanden för fångarna liksom än värre bestraffningar.
Bland annat stegling:

Bloggaren fick snurra på hjulet för att få sitt straff… Hjulet säger: ”Du stjäl för fjärde gången år 1779 och som kvinna döms du till livstid på tukthus”!

Fångarna hölls många i samma rum på 1700-talet – både kvinnor och män – med en enda gemensam tunna på golvet för att uträtta sina behov.

 Den här kvinnan är dömd till döden för mord. Hon blev gravid utan att vara gift vilket var en stor synd på den tiden. Hon vägrade dessutom att gifta sig med en man som ”ställde upp” utan valde att få till en abort.

Utställningen i slottshäktet dramatiseras och berättas även genom hörlurar man får låna. Det var mycket intressant och mycket skrämmande.

På väg nu till cellfängelset och framåt i tiden. På väggen uppför trappan står att läsa: ”Fostran, Kontroll, Disciplin, Övervakning”.

Innanför celldörrarna får vi berättat för oss om olika brott och bestraffningar från 1800-talet och fram till våra dagar.

I den här cellen 1847 sitter Carin Olsdotter med sin son Petrus. Petrus är ett s k oäkta barn och Carin Olsdotter blir moraliskt fördömd som ogift och gravid – och lämnar sin hemby. Hon döms senare för fylleri och stöld. Under tiden hon sitter häktad föder hon en dotter.

Carin Olsdotters straff blir 28 dagars fängelse på vatten och bröd. Båda barnen sänds iväg när Carin ska påbörja sitt straff.
Hur det gick för barnen är okänt men Carin Olsdotter hittar vi två år senare på Norrmalms kvinnofängelse i Stockholm – åter dömd för stöld. I fångförteckningen finns ett litet kors vid hennes namn. Carin Olsdotter blev 35 år gammal.

Här finns berättelser om ohyggliga isoleringsstraff där den som då drabbas av ångest får tvångströja eller sätts i spännbälte…

  Ansiktsmasker användes på fångarna för att skydda deras identitet.

Här beskrivs vetenskapliga experiment på kvinnliga fångar…

Giljotin. Bila för avrättning:

Till vänster ser vi ”Svarta familjen”– en far och hans tre söner. Familjen sköt ihjäl två polismän. Till höger ses en av sönerna – Per Johan Pettersson, även kallad ”Alftamördaren”. Han ansågs som den pådrivande kraften vid polismorden och dömdes till döden. HÄR kan du läsa på Wikipedia om Per Johan Pettersson.

Den 17 mars 1893 halshöggs Per Johan Pettersson i Gävle, av skarprättaren Anders Gustaf Dahlman – Sveriges sista bödel. HÄR står mer om Anders Gustaf Dahlman.
Dahlmans första avrättning var den av Anna Månsdotter 1890, Yngsjömörderskan. ”Skarprättare Dahlman är mannen längst till vänster. Han gömmer bödelsyxan bakom ryggen.”

På fängelsegården precis där björken nu står skedde avrättningen av Per Johan Pettersson 1893.

Modern tid med egen cell och TV.

Konstnärligt skapande i fängelserna. ”Årummet i Gävle” – konstnär Leopold P 1914.

Lillemor ”Hinsehäxan” Östlins målning från 2005 –”Självporträtt”:

 ”Allmänt och individuellt preventivmedel” – kallar Janne Bergquist sin tavla från 70-talet.

Isaac Grünewald målade detta på Långholmen 1926: ”Utsikt och självporträtt”.

Uppfinningsrikedomen var stor bland de intagna. Den här cellen visar olika trick man tagit till för att försöka ta sig ut ur fängelset.
De här skorna har ”inbyggd gaffel och kniv” för att fången lättare skulle kunna klättra ut. Det fungerade – men inte fullt ut…

En alldeles särskild cell…

Att prova på… Som tur var stod dörren på glänt och bloggaren slapp ut!

Om julen på fängelset berättar fängelseprästen Henrik Ekman 1952.

STORT TACK till de jättetrevliga guiderna på Sveriges Fängelsemuseum i Gävle!
Tyvärr fick jag bara med den ena på bild!

Lite shopping blev det också! Såväl nyckelringar som örhängen i form av handklovar! 
Ett paraply också!
Stort, svart och bra!  Och med följande text: 

”Idag sitter jag hellre inne”! Det passar dagens väder som ju började så bra. Snö och fint på gården – men sen blev det bara småregnigt och slask! Som gjort för att sitta inne! 😉

Lite fint blev det inne också. Syns knappt att det hänger en fin mistel i portalen – men så här ser den ut: Misteln är inköpt på Röda Korset i Västerås! Vem ska pussar därunder tro!? 🙂

Besök gärna fängelsemuseet i Gävle! Det är verkligen värt en resa till Gästrikland! Dessutom är det ju så vackert i Gävle!

Klicka HÄR för att läsa allt om Sveriges Fängelsemuseum!