Feel in the Blogg

När man har gått sönder och skrivandet är ens terapi… Den där bilden fanns i bloggen igår.

För så här var det…
När allt plötsligt blir för mycket… När den där droppen kommer så bägaren rinner över… Som får hjärnan att explodera…
Då blir allt så här sen: Och det känns så här… Tomt!
Hjärnan känns tom! Det går inte att tänka för det finns inga tankar.

Som utbränd vet bloggaren vad det är frågan om. Hon har varit med om det tidigare.

Första gången det hände var både otäck och skön. Otäckt för att man inte längre hade kontroll över sig själv. Otäckt för att du inte själv väljer det och du kan heller inte göra någonting åt det.
Skönt för det var ljuvligt skönt att bli avstängd. Skönt att inte behöva oroa sig mera. Inte behöva ängslas och kämpa. Bara vara – helt avstängd.

Hjärnan förstår och tar över. Fattar att nu har det gått för långt! Blivit för mycket. Nu klarar hon det inte längre!

Plötsligt stänger hjärnan av och man får bara finna sig i det.

DET är att BRÄNNA UT SIG!

När man har varit med om det förr blir man inte så rädd när det händer igen. Det är bara att lägga ner allt – och vänta in tiden.
Vänta tills hjärnan orkar ta emot fler intryck igen.

När man nått så här djupt så är det ändå inte till botten. För botten har bloggaren också besökt ett par fruktansvärda gånger i sitt liv.
 När man faller ner i det svarta avgrundsdjupa hålet utan att kunna göra någonting åt det.  Man får ge upp allt. Bara ligga djupt där nere på botten och verkligen plågas. Plågas av depression, panikångest och dödsskräck – men också av dödslängtan ibland. Dödslängtan för det här tillståndet är så fruktansvärt att man inte tror sig klara av det.
Bara att skriva om det svarta hålet får håret att resa sig på bloggaren och hon känner skräcken ligga på lur. SÅ fruktansvärt är detta avgrundshål.

Men det går att klara sig ur det svarta – i alla fall ett par gånger. I alla fall om det inte händer alltför ofta…

Man måste vänta in tiden och det tar plågsamt lång tid…men så småningom kan man känna ett spirande hopp.

Förnimma en utväg. Det finns en väg att ta sig upp. Det finns hjälpande händer.

 För bloggaren har skrivandet alltid varit en terapi. Ilska, sorg, glädje – att ”skriva av sig” när hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv har lindrat, hjälpt och utvecklat bloggaren.

 MEN när hjärnan stänger av och man hamnar i felsäkert läge – då fungerar inte skrivandet.
Då kan man bara klottra så här: ”När skrivandet är din terapi – men pennan inte fungerar för hjärnan stängts av….”

Då får man lugnt vänta på allt som bara måste skrivas om! Det blir inget ”Skittrött på feminsm” idag och heller inget om kvinnan som i DN berättar om sin tröstlösa längtan efter ett barn. Hur hon gett upp men blev gravid vid 47 års ålder.

Om lyckan att få barn… Men bloggaren ska sluta skriva strax för nu kom ”farliga tankar” upp igen. Om sorg över barn som försvinner från en
– fast de fortfarande är i livet…

 Att inte kunna skriva för bloggaren är alltså inte  att drabbas av vanlig skrivkramp. Det finns hur mycket som helst som vill ut och ner på pappret eller hamras fram på ett tangentbord.

Det finns helt enkelt ingen ork.

Men snart så! Snart kommer bloggaren igen! Vänta bara så ska ni få se!! 😀

 Till dess kan lite lycka vara doften av ljuvlig fruktsoppa som på mammas vis.
Och känslan som finns för den man håller av.

Jag behöver ditt lugn
– för att stävja min oro.
Jag behöver din famn
– för att värma min själ.
Jag behöver din klokskap
– för att inte gå vilse.
Jag behöver din sorg
– för att förstå min.
Jag behöver dig.

 Puss och kram till HONOM! Han som vet precis vad det är frågan om och som betyder så mycket. Vi ses.

Var rädda om er nu! Imorgon är en annan dag. Kanske finns det ork och kraft då för en riktigt explosiv blogg igen! 😉

Har du drabbats av en ”pain in the ass”!?
Eller är du möjligen själv en sådan!?

Bloggaren menar alltså inte hemorrojder eller andra fysiska smärtor i arslet!  Hon menar dom där riktigt djävulska människorna som vigt sitt liv åt att plåga andra!

Bloggaren har åsikter och drar sig inte för att säga dom! Hon är också en person som ”lägger sig i” om det handlar om människor eller djur som far illa. Hon vägrar att bara titta på eller vända bort huvudet!

Bloggaren agerar – och då kan det ibland kännas så här: Men bloggaren är en snäll person – men en person som hatar orättvisor och elakheter – och som inte drar sig för att försöka göra något åt saker och ting! Så egentligen är hon bara en liten smekning i baken och inte alls någon ”pain”!

När bloggaren tänker på dom där verkligt djävulska människorna som förstör och förgör andra så finns det ett par som dyker upp från förr – som etsat sig fast.
General Franco statschef i Spanien – 1939 – 1975. Citat från Wikipedia:

”Under det Spanska inbördeskriget och de inledande åren av Francos regim förföljdes och dödades ett stort antal politiska motståndare, däribland kommunister, socialister, protestanter, intellektuella, frimurare samt katalanska och baskiska separatister. Det råder oenighet om hur många som föll offer för Francos förföljelser, och uppskattningarna av hur många som dödades varierar mellan 58 000–400 000.”

Augusto Pinochet. President i Chile 1973 – 1990. Hans  specialitet var utrensningar av regimkritiker genom tortyr, mord och plötsliga försvinnanden…

Fruktansvärda personer utan samvete och som för egen vinning ödelägger andra människors liv.Bloggaren förstår att väldigt många människor i Spanien och Chile innerligt längtade efter dessa diktatorers död.

 – Det vore bättre om han var död! Så sas det säkert – och så sägs det än idag om personer som samvetslöst förstör andra människors tillvaro genom sin makt och ställning.

– Det vore bättre om han var död! Så händer det ibland att vi vräker ur oss när någon beter sig väldigt illa mot oss och kanske under väldigt lång tid. – Det vore bättre om hon var död!

Vilka önskar vi då livet ur?

 Som liten, ensam och mobbad i skolan går nog tankarna då och då åt mobbarnas plötsliga frånfälle…

Likadant med en iskall och oförstående lärare som glömt allt vad pedagogik heter och som aldrig haft vare sig medkänsla eller empati. – Det vore bättre om hon var död!

Ut i arbetslivet sen. Hur man än gör så är chefen på och hackar! Gör varje morgon till en plåga när väckarklockan ringer och det är dags att bege sig till jobbet… Kanske önskar man livet ur chefen när allt känns tungt.

Som om inte det vore nog så träffar man på fel kvinna… Hon som verkade så timid och god visade sig vara en riktig ”pain in the ass”!

Eller så faller man för fel man… Till en början änglalikt snäll…tills hornen börjar titta fram!

De där människorna som gör att ”må bra” blir till – ”idag mår jag mindre dåligt” – och lyckokänsla är – ”just nu känner jag mig mindre ledsen”.
När ”mindre dåligt” är det ”må bra” du får. Eller när ”mindre ledsen” är den lycka du tillåts uppleva. 
Bara för att andra har tagit över ditt liv! För att du råkat ut för en riktig ”pain in the ass”!

Bloggaren funderar på varför en del människor kvalificerar sig för titeln ”pain in the ass”? Nu talar bloggaren om folk i allmänhet – vanligt folk – inte generaler och presidenter.

VARFÖR blir vissa människor en ”pain in the ass”? HUR blir dom det? Och VET DOM OM att dom är en riktig plåga? Att folk helst undviker kontakt med dom och det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna?Att dom där ”painen” är så ruskiga att en och annan önskar livet ur dom? HUR kan man tillåta sig att vara någon som andra önskar vore död!?

 Bloggaren tror att det är dom små människorna som blir plågoandar.  Små, osäkra människor som ger sig på andra för att slippa råka illa ut själva. Bäst-att-slå-först-innan-man-själv-blir-slagen-principen…

 Rädda människor som härskar genom att söndra. Som skaffar sig ett hov av likasinnade för att klara sig  – genom att idka förtal och mobbing.
Genom att förstöra andras liv känns deras eget inte lika förstört…

Som gör skolgången till ett helvete för några utvalda och som längre upp i ålder gör arbetsplatsen till en plåga. Dessa små människor försöker hävda sig själva genom att trycka ner andra. HUR kan man falla så lågt? SÅ sorgligt tragiskt.

 Samma sak i förhållanden –
dom där ljuva kvinnorna – med horn och svans gömda…   Mannen – i början snäll och beskedlig men som snart visar sig vara djävulen själv!

 Än värre – förhållanden som tagit slut men där de galet besatta kvinnorna och männen fortsätter att trakassera sina ex!

HUR kan man falla så lågt? HUR kan man självmant visa upp för en allmänhet att man inte klarar ett liv utan den före detta mannen eller kvinnan?
Och HUR kan man tillåta sig att styra någon annans liv när relationen för länge sedan är över?
HUR kan man hänga sig på någon som inte vill ha en!?

Det är då sådana här skämt kommer till:

Jaha, och vad kan man då göra åt sådana här situationer bland s k vanliga människor. Det är inte lätt – men ett råd som bloggaren vill ge är – Översatt till svenska, ungefär så här: ”En riktig vän säger inte bara vad du vill höra – utan vad du behöver höra! Även om det skulle innebära en spark i baken!”

Så har du en vän eller bekant som är en otäck ”pain in the ass” – var en riktig vän och ge personen en rejäl spark där bak!

SLUTA alltså!
Innan karma tar över. 

Jaha, nu var bastonerna avklarade! En del tycker nog att det bloggaren har skrivit är bra. Andra vill kanske göra som katterna här hemma! Visa sitt missnöje genom att pissa på skiten!

Ni gör som ni vill och har ni kommit så här långt så är det ju kört om ni vill slippa bloggarens åsikter för dagen!

Och på tal om katterna här hemma så har bloggaren och husdjuren tagit en paushelg i väntan på våren.
Utanför fönstret se det nämligen så här ”kul”ut…

  Vem orkar med sånt!?

Nej, ner med persiennerna och in i bubblan bara!
Avstängt och utestängt!

Det skrivs lite. Det vilas mycket!
Det njuts mycket också!
Och i detta med njutning ingår att unna sig det man vill ha! En smarrig parisare och en Mariestads!

Eller vakna mitt i natten och ta en kopp te och en macka med marmelad, och en med pepparrotsost på sängkanten!

Något bra på TV, mycket musik – soft eller rockabilly – åsså lite sånt här: När andan faller på och när som helst. Gärna mitt i natten om man känner för det!

BARA VARA! MYCKET VILA! De egna batterier på laddning! 🙂

Så där ja, dagens blogg avklarad! SLUTA VARA EN PAIN IN THE ASS!!

Även om bloggaren ”bara” har sjukbidrag så får den här skylten gälla även för henne! Lite grann i alla fall.  Självkritik har hon minsann.

Var så goda!

Men kom ihåg! Bloggaren är en snäll person som bara vill väl. Lite, lite ”pain in the ass ”är helt OK, tycker hon. Om man vill väl och om man påtalar saker som är helt fel och bara försöker ställa tillrätta!
En liten smekning där bak bara! No pain!

Var rädda om er! Huka er undan era plågoandar men försök samtidigt att bli av med dom!
Och ni som trakasserar andra på grund av det egna dåliga självförtroendet – snälla, sluta med det! Ta hjälp om det behövs!

Puss och kram till er alla och en särskild uppmaning till Älsklingen  – för njutningens skull denna paushelg:

 Idag handlar bloggen om den tickande klockan. Om tid!
Tid som vi tror vi har obegränsat av – vilket inte är sant.
När vi är unga tror vi att vi är odödliga men ju mer tiden går och vi måste uppleva hur far- och morföräldrar dör, hur de egna föräldrarna lämnar jordelivet och även vänner och bekanta går bort – så börjar det slå en:

Allt har ett slut!

För några månader sedan mötte bloggaren en gammal vän helt apropå. Hon är i bloggarens egen ålder, kanske några år yngre och vi har haft mycket roligt tillsammans förr i världen. Nu hade vi inte setts på ett tag. Det som först slog bloggaren var hur tärd och blek vännen såg ut. ”Dödsmärkt” – for det genom bloggarens huvud.

Det vännen berättade gjorde bloggaren stum. Kvinnan levde på ”lånad tid”. En svår och obotlig sjukdom gör att hennes liv här på jorden väldigt snart är till ända.

Massor av tankar for genom bloggarens huvud. Sorg och förtvivlan men också frustration. En oro över att inte hinna med allt. Inte hinna säga allt man vill ha sagt och inte hinna göra allt man vill ha gjort.

Här nedan följer lite av den frustration som satte an bloggaren!

Klockan tickar på – tiden går. HUR VÅGAR DU ta risker den dag som idag är – och som kan vara din sista?

 HUR VÅGAR DU riskera att göra någon illa denna dag? Vad vet du om vad som väntar runt hörnet?

 HUR VÅGAR DU låta bli att kontakta, be om förlåtelse, för det där du gjorde och som grämer dig? Hur vet du om du någonsin får chansen igen?

HUR VÅGAR DU låta bli att vara vänlig och positiv mot människor du möter?
Vad vet du om deras liv och vad som väntar?

 HUR VÅGAR DU att låta bli att ringa dina nära och kära bara för att säga: JAG ÄLSKAR DIG. En dag – kanske redan imorgon –
är allt du velat säga försent…

HUR VÅGAR DU…
tro att du får en chans också imorgon…

Mötet med vännen vars liv hastigt går mot sitt slut fick bloggaren åter att tänka till. Snart är det över – och vi vet inte när…

 Snart har sista tåget gått…

Men IDAG lever du! IDAG kan du ställa tillrätta!

Fokusera på det som är bra! Släpp det där andra! Tänk positiva tankar och låt inte negativa händelser förstöra och förgöra ditt liv!
DU HAR INTE TID att låta skitsnack, hämndbehov och elakheter ta över de dagar du fått!
SLÖSA INTE TID PÅ DÅLIGA SAKER!

För så här är det:

Så ta tillvara den tid du har IDAG! Du vet inte om du får morgondagen. Du vet inte hur många ytterligare dagar i ditt liv som du har att spela med.
Om vi tänker oss att detta är din sista dag –
LEV LIVET!

KRAMAS! Medan du har möjlighet… En varm kram gör underverk – både för dig och för den du kramar!

VISA KÄRLEK!

Om vi tänker oss att du bara får en enda dag till… Var rädd om den dagen.

 En särskild hälsning till Emma Jangestig idag, till Nicklas, Togge och övriga anhöriga till två små barn – Max och Saga.
Älskade barn som fick alldeles för få dagar av livet…

 KRAM från bloggaren till er alla!
Och som vanligt – en särskilt varm kram till en särskild man som för alltid finns i bloggarens hjärta.

Imorgon lördag den 17 mars är det 10 år sedan livet avslutades brutalt för dessa två små barn. På lördag är det 10 år sedan Max och Saga mördades i sitt hem i Arboga.

10 år. Ofattbart. Är det så länge sen? Bloggaren minns dagen som igår. Hon hörde på radion att det varit ett överfall i Arboga. Att två små barn mördats och att deras mamma var mycket svårt skadad. Det var osäkert om hon skulle överleva.

Bloggaren visste adressen men inte vilka det gällde. Hon hade två vita tulpaner och ett ljus med sig när hon gick till Verktygsgatan. Platsen var avspärrad men hon frågade polisen om hon fick tända ljuset och lägga blommorna på platsen. Det fick hon.

Så småningom kom fler människor med fler ljus och blommor. På hemväg fick bloggaren ett telefonsamtal från sin äldste son. Han berättade förskräckt vem mamman var. Det var Emma Jangestig, en skolkamrat till sonen. Det var hennes barn som mördats – Max 3, nästan 4 år och Saga som skulle fylla 2 år i maj. Det var oklart om Emma skulle överleva.

Bloggaren var chockad.

Men Emma överlevde. Svårt skadad tog hon sig tillbaka till livet med den svåra uppgiften att försöka förstå att hennes älskade barn inte längre levde.

Bloggaren tänkte mycket på Max och Saga men också på deras föräldrar. Hon startade en insamling och hon fick företag att skänka möbler och kläder till Emma som inte längre kunde bo kvar i sitt hem. Hemmet var numera en brottsplats och Emma skulle förmodligen heller aldrig ha valt att stanna kvar i ett hus där hennes barn blivit mördade. Även en insamling till barnens far gjordes. Människor över hela Sverige, även utomlands, kände med barnen och deras närmaste och ville bidra.

Bloggaren följde förhandlingar på plats i tingsrätten i Köping. Det var det sista brottmålet som hölls i tingsrätten där.  Verksamheten flyttades till Västerås där också målet avslutades och domen föll.

Det var ruskigt att lyssna till den så kallade ”tyskan” och att se hennes totala iskyla men även hennes nonchalans. Christine Schürrer dömdes så småningom för dubbelmord och mordförsök till livstids fängelse och livstids utvisning. Hon avtjänar sitt straff i Tyskland.

Många är promenaderna som bloggaren gjort till de små barnens grav. Många bloggar har det blivit. Ibland som små sagor nästan – när bloggaren vandrat runt i stillheten på kyrkogården och plötsligt tyckts sig höra två små barn leka där…
Vill ni läsa så sök på barnens namn i sökrutan uppe till höger.

Graven innan stenen fanns på plats.

Och senare när den vackra gravstenen kommit.

Om våren… När de två barnen har sina födelsedagar…
I sommartid… När hösten är på väg… Och när frosten tagit greppet.

När vintern kommit.

Alla vackra blommor. 
Allt kärleksfullt pynt.

 Imorgon är det 10 år sedan dessa små barn blev änglabarn.

Bloggarens tankar går till mamma Emma och till pappa Nicklas – men självklart till alla andra anhöriga. Imorgon kan den som vill delta i gemenskapen med dem. Emma skriver så här på sin Facebooksida:

”Den 17 Mars är det 10år sen våra änglar togs ifrån oss.
Vi kommer att uppmärksamma detta genom att träffas på mekens fotbollsplan kl 19.00.

Vi kommer att sända upp rislyktor precis på klockslaget 19.07 för att hedra deras sista minuter i livet.
Då det tyvärr gått hela 10år nu så ville jag göra denna stund ännu mer magisk än den tidigare vart.
Jag kommer därför köpa in lite extra risballonger, tända lite mer machaller och möjligtvis kommer det att spelas någon musik i bakgrunden.

För Max och Saga.”

Bloggaren kommer att delta – om hon inte har möjlighet på plats – så i tanken.

Vila i frid små änglabarn. Nej förresten, lek och stoja uppe i himlen! Titta med glädje ner till alla som vill skänka er tankar och omsorg imorgon.
Viska kärleksfullt i mamma Emmas öra, torka pappa Nicklas tårar och ge en varm kram till Togge. Var riktigt nära mormor och morfar, farmor och farfar och alla andra av släkt och vänner som sörjer och saknar er.
Vi är nära er – Max och Saga.

Sitter du fast djupt nere i skiten?  Har du fått NEJ överallt? Försökt med ”allt” men gått på pumpen igen och igen och igen?

Intalar dig själv att det är rätt skönt att ligga där nere på botten. Du klarar inte mer elände. Orkar inte få ett nej till. Orkar inte gå på pumpen igen. Alla smällar sänker en – och ligger man redan där nere så kan man inte komma djupare – inget kan bli värre.
Att försöka igen – ta sig upp en bit – kan ju generera att man kastas tillbaka igen i smeten. Då ligger man hellre kvar där ner. Ger upp. Accepterar.Gnäller lite ibland men försöker aldrig mer.

Du tror kanske att det är helt kört för dig?

Glöm det! Ingenting är omöjligt! Det omöjliga tar bara lite längre tid, som Gunde Svan sa! Så GE ALDRIG UPP! Kämpa på och kravla dig upp igen!

Bloggaren vet vad hon talar om. Mobboffer och dåligt självförtroende – så såg barndomen ut! Men det gav inte djupdyk i lermassorna för gott – tvärtom. Det blev till jävlar-anamma och aldrig någonsin ge upp!

För DET FINNS LÖSNINGAR PÅ ALLT! Några exempel från bloggarens egen värld.
Mannen som bloggaren var gift med vill bli läkare.  Han sökte in till utbildningen igen och igen och igen – men kom aldrig in. – Jag er upp nu, sa han. – ALDRIG, sa bloggaren! Ett antal år och ett antal ansökningar senare kom han in! Idag är han en omtyckt och kunnig läkare!

En av sönerna hade problem i skolan. Fast han var inte ju problemet – utan skolan… Skolan var nämligen totalt okunnig om ADD och när sonen slutade 9:an puttade skolan iväg honom till ”Individuella programmet” – slaskprogrammet för elever som inte klarade skolan (läs: för elever som inte skolan förstod sig på!). – ALDRIG, sa mamman!

Ingen visste var det fanns en skola för elever med ADD och ADHD – inte ens Skolverket i Stockholm! MEN – mamman hittade skolan på egen hand och den låg i Örebro! Sonen jobbar idag på Sahlgrenska i Göteborg som biomedicinsk analytiker! ALDRIG GE UPP!!

Något liknande hände med dottern.  Hon klarade inte godkänt i matematik och när hon slutade 9:an ville hon fortsätta på Estetiska programmet – konstnärlig som hon är.  – Nähä, sa skolan – det blir individuella programmet!
– ALDRIG, sa mamman! När höstterminen började klev dottern in i klassrummet på Estetiska i Köping! ALDRIG GE UPP!!

Gå aldrig på den lätta: Tro på dig själv! Bestäm dig för vad du vill ha! Och: Acceptera ALDRIG ETT NEJ om du vet vad du vill! Ingenting är omöjligt!

Bestäm dig – och GO FOR IT! 

Det som är skrivet ovan ska inte uppfattas som självhävdelse eller skryt – om nu någon får för sig det. Det är skrivet för att visa att just INGENTING ÄR OMÖJLIGT! Från liten, rädd och mobbad så har bloggaren idag den inställningen och är så tacksam över det.

Sen tar vi det där med åldrar igen! Om att ”lika barn leka bäst” också avser ålder. FEL, FEL, FEL!
Bloggaren har vänner mellan 0 och 100, ja nästan i alla fall. Om hon börjar fundera på hur gamla/unga vännerna är (vilket hon aldrig gör) så är nog dessa mellan 20 och 90 för att kanske vara lite mer exakt.   Intressen förenar! Som här – Linedance!

Erfarenheter på olika sätt och av olika slag kompletterar – och förenar därmed. Tänk vad olikheter kan vara berikande!

Vänskap förenar!  Och vänskap har ingenting med ålder att göra!

Kärlek! Visst är det konstigt hur den där Amor kan slå till!  Bloggaren såg en film nyligen där det sas så här: ”Förälskelse kan man inte försvara sig emot. Antingen vänder man sig bort ifrån den – eller uppslukas helt av den.”

Bloggaren tror på det sistnämnda! Att uppslukas helt av den!

Sköt om er nu! Pussar och kramar i mängd till er alla MEN som vanligt får HAN största och maffigaste pussen och varmaste kramen!