Words!! Om kvinnors utsatthet och mäns undfallenhet.
Feminism och jämställdhet, Lokalt, Sverige & Världen, VIKTIGT! 1 Kommentar »
Jag är feminist. Det har jag alltid varit, ända sen jag var liten, även om ordet inte användes då.
Det handlar inte bara om kvinnors och mäns lika värde i största allmänhet – som det till synes självklara att lika lön för lika utbildning och erfarenhet oavsett kön borde gälla.
Det handlar också om att flickor, tjejer, kvinnor, tanter självklart borde kunna känna sig säkra!
Säkra i hemmet förstås men också utanför detsamma – på jobbet, på väg till och från jobbet.
Våga ta en promenad efter mörkrets inbrott, gå hem ensam efter en festkväll, våga passera en grupp män. 
När jag tittar på den här bilden – 
– går det rysningar genom kroppen av obehag. Jag skulle aldrig i livet vilja vara där, på platsen som bilden visar. Varför? Jo, för rädslan för mannen som går där framme.
Det låter inte klokt! Jag är inte feg av mig och inte heller överdrivet rädd för någonting. Men att vistas ute ensam när det är mörkt får genast varningsklockorna att ringa högljutt och det är något vi flickor, tjejer, kvinnor, tanter får lära oss sen barnsben. ”- Akta dig för fula gubbar!”
Det handlar inte i första hand om rädslan att bli rånad eller bestulen på någonting utan hotet mot kvinnokroppen. Rädslan att bli tafsad på, överfallen, våldtagen, misshandlad, kanske mördad. 
De allra flesta kvinnor vet vad jag pratar om. Väldigt, väldigt många kvinnor har blivit utsatta för kränkande ”komplimanger”, tafsade på, blottade inför och kanske värre saker. Saker som lärt oss att vara på vår vakt och skydda oss. Ska vi gå ut måste vi tänka på hur vi är klädda, att aldrig gå ensam om det är mörkt och att gå över på andra sidan gatan om det står en ensam man längre bort i mörkret och väntar.
Och det handlar inte om att flickor, tjejer, kvinnor och tanter är rädda för andra flickor, tjejer, kvinnor eller tanter – det handlar om män. Vi är rädda för män. För varje okänd man kan utgöra ett hot och det vet vi aldrig i förväg.
Men Gud förbjude att tala om detta – om alla kvinnors rädsla! Det är kränkande för de stackars männen, det får vi höra allt emellanåt.
Det är okunnigt och patetiskt att ignorera en stor grupp kvinnors i många fall klart befogade rädsla! Se till att fatta och gå ihop med oss kvinnor för att få ett slut på rädslan och hoten!
FATTA är förresten en förening som presenterar sig så här: ”FATTA är en ideell förening som kämpar mot sexuellt våld och för samtycke i praktik och lagstiftning.” Du hittar FATTA – HÄR!
FATTA MAN – ”FATTA MAN möjliggör för pojkar och män att ta ansvar och vara del av den positiva förändringen för samtycke i praktik och lagstiftning och en manlighet utan sexualiserat våld.” Du hittar FATTA MAN – HÄR! 
En som beskrivit det hela på ett väldigt bra sätt är Mimmi Lexander i Veckorevyn. 
Här återger jag hennes krönika i sin helhet, och rubriken är:
”DET FINNS INGEN TJEJ SOM INTE HÅLLIT NYCKLARNA EXTRA HÅRT I HANDEN PÅ VÄG HEM
Lisa Holm kom inte hem. Det kan inte finnas någon som läst om Lisa som inte blivit berörd. Ilskan. Sorgen. Avskyn mot den eller de som släckte ett liv. Tankarna som går till hennes familj. Och att ondskan finns så nära – vi känner det alla.
Men för att jag är tjej känner jag något annat än vad jag tror killarna i min närhet gör. En känsla utöver den uppenbara förtvivlan över att något sånt här kan hända. En känsla utöver att vara rädd för det värsta. En känsla av att vara underordnad, att behöva anpassa sig, och att vara jävligt ledsen över att det är så här.
Den känslan.
Killar blir också misshandlade och utsatta för oprovocerat våld och rån och överfall. Killar kan också känna sig otrygga och vara rädda. Men jag pratar om någonting annat, ett annat lager, en annan känsla. Känslan som alla tjejer känt, bara för att vi är just tjejer.
Jag försökte förklara för min pojkvän i helgen varför han aldrig kommer att förstå den känslan helt. Har han någonsin ens reagerat när han går av bussen och det är bara en enda man som går av samtidigt och därför funderat på att åka vidare en hållplats och ta en lite mer befolkad omväg för att han inte vågar ta risken? Har han valt bort att åka taxi för att han inte velat vara utlämnad till en man ensam i en bil? Har han någonsin stannat i tunnelbaneuppgången och väntat på folk innan han vågat gå ut för att någon gett lite för många ”komplimanger”? Har han ångrat att han inte tog på sig en längre kjol eller lägre klackar just där på hemvägen för att inte väcka så mycket uppmärksamhet? Har han kastat sig in i porten, tryckt igen dörren så hårt han kan bakom sig och andats ut med skakande andetag och tänkt att han klarade sig den här gången? Har han funderat över att det inte är hans saker någon vill åt utan hans kropp?
Nej.
Det finns inte en enda tjej som inte vänt sig ett par extra gånger om på vägen hem, som inte hållit nycklarna extra hårt i handen med den spetsigaste nyckeln utåt just in case eller vågat låta mobilen ligga kvar någonstans i väskan där man fan inte hittar den när man behöver den som mest.
Kanske borde man köpa ett överfallslarm, ett pepparsprej, kanske till och med ett vapen. Kanske borde man aldrig mer gå utanför dörren över huvud taget efter att mörkret fallit. Ja, det är så vi tjejer känner just nu. Väger om det är värt att göra något en kväll bara för att vi inte kan veta att vi kommer hem säkert. Eller veta säkert att vi ens kommer hem, för den delen.
Det luktar syrén, nyklippt gräs, grillat och sommar ute. Det är början på den bästa tiden på året. Men det är också början på en säsong av sexualbrott, våldtäkter och mord på oskyldiga tjejer som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt.
Det går kanske att berätta och försöka förklara, men det går inte att få en man att förstå den känslan fullt ut, för han har aldrig känt den. Känslan som handlar om risken för att varje tjejs värsta mardröm ska hända, som är så outhärdlig att tänka på att det vänder sig i magen.
Vi vet fortfarande inte vad som hände Lisa Holm. Men det vi vet är att Lisa aldrig kom hem.
Och känslan, den där känslan jag pratar om, blir mer påtaglig än någonsin.
När någonting sånt här händer är det inte bara rädslan över att bli förföljd, alltså den paralyserande rädslan eller kanske den adrenalinstinna rädslan där hela kroppen är redo för försvar, som blir extra tydlig. Det är också maktlösheten och det ojämställda i att ha andra fysiska förutsättningar – att man ska behöva anpassa sitt liv för att man inte föddes med kuk.
Jag vill inte behöva få fler män i min omgivning att förstå den känslan.
Jag önskar att jag aldrig någonsin igen hade anledning att försöka.”
Ni hittar Mimmi Lexanders krönika HÄR!
Någon som vet vad växten heter? Bloggaren har läst om den tidigare men minns inte namnet nu.
Bloggaren fick syn på något som rörde sig lite längre bort, när hon väntade på tåget i Västerås.
Syns det dåligt? Vi skärmar av lite då: 
En hare!
Funderade sen på om hon skulle slänga den eller om panten gäller även i Sverige? 
Här i Strandparken längs med Arbogaån. Men vad är det för märkvärdigt med den här bilden då? Jo, de här: 
Belysning!! 
Efterlängtat! Nu törs man gå där i skymning och mörker också – förutom hur vackert det kommer att lysa längs med ån när mörkret faller på!
Underbart doftande rosor av sorten Rosa hugonis, kinesisk gulros. 
Läs mera om rosen på Wikipedia – 
De här nyponrosorna växer vilt lite överallt på gården! 
Så vackra men se upp för de vassa taggarna!
What’s up!?
Bara det går fort!
Lite upplockat blir det i söndagens predikan. Upplockade nyheter.
”- Fia och Calle gängade sig!” Eller hellre – Sofia Hellqvist och prins Carl Philip gifte sig igår.
Och tycka vad man vill om monarki eller inte så finns det vissa människor som har en tendens att gå för långt. 🙁
”Fan vad man hoppas att allt går åt helvete för prinsessan Sofias vidriga överklass-charity”, twittrar självdiagnostiserade Filip Hammar enligt 
Lisa Holm, 17-åringen från Skövde som aldrig någonsin kommer att få uppleva sitt eget bröllop, inte ens årets sommarlov. 
Så sorgligt att tårarna trillar många, många mil från Kinnekulle och Västergötland. 
DN skriver om EKO-hotell i söndagens tidning! 
Bloggaren har dock väldigt svårt att tro att David Lagercrantz kan göra det Stieg Larsson gjorde en gång. Men nog kan man kalla det hett boksläpp alltid – och vågat…
Kanske inte lika skinande i lacken men å andra sidan har den barhäng bak! 
I natt drömde jag om Lisa Holm
Lisa Holm är funnen död och två män har anhållits. En kvinna har tagits till förvar på grund av skyddande av brottsling.
Det kunde ha varit den här flickan – Svea i Eskilstuna i början av 1900-talet. Men så blev det tack och lov inte. Svea kom att bli min farmor.
Flickan som blev stoppad på en skogsväg när hon var liten och lockad med godis in i skogen… Hjördis följde inte med och hennes mamma höll på att slå mannen fördärvad när hon fick veta.
Det kunde ha varit jag. Jag som mötte en äldre man vid kiosken när jag var 5-6 år. Han log och lockade mig att följa med på hans cykel. Sitta på pakethållaren och få den stora påsen med vindruvor han just köpt. Jag följde inte med, tänkte på vad mamma alltid sagt och skyndade mig hem.
17 år – precis som Lisa Holm. Jag fick leva.
Så här ser det ut lite då och då hos bloggaren som flitigt källsorterar sina sopor hemma. Det blir en hel del i olika kassar – papper, kartong, plast, metall, glas och batterier. Om man gör det lite oftare blir det inte så besvärligt…
Containrarna för kartong vid Vilstahallen var proppfulla! 
Joggingskor inköpta för endast ett år sedan! 
Använda en sommar och en höst, förra året – och så nu då… 
Inte kan man gå tillbaka och klaga heller. Skorna är köpta på Bissens i Köping som har slagit igen.
Information kommer så småningom om vad som händer.
*** 
Arboga kommun tycker att det är en helt OK parkering. Frågan går nu vidare till farbror Polisen. 
Som började redan på morgonen.
Frukost ute! 
Senaste kommentarer