Feel in the Blogg

Idag infaller Vårdagjämningen!

Det betyder att natt och dag är lika långa OCH att det fr o m nu bara blir ljusare och ljusare!

Härligt!

Denna marsdag begav jag mig ut på gården för att kolla upp hur långt VÅREN har kommit!

Så här ser det ut!

Gullvivorna är små – men på gång! Scilla!
Även om knoppen är väldigt liten – visst ser man att det lyser lite blått!

Det såg inte så hoppfullt ut först – men ju mer jag tittade ju fler tecken på vår såg jag!

Rätt mycket grönt faktiskt! Och mängder av lökar på väg upp och knoppiga skott på träden!

Syren! Japanska körsbärsträdet!

Och Forsythia i min hand! Det dröjer inte länge förrän de bruna grenarna täcks av gula blommor!

Inne är det fart på pelargonsticklingarna! Imorgon ska jag plantera dom!

Våren tar på krafterna, tycks det. Våra tre katter har slöat precis hela dagen!

Slöa tänkte inte jag göra 21 april i alla fall! Då åker jag på Kay Pollaks föreläsning i Västerås! Imorse såg jag en annons i lokalbladet som gjorde mig jätteglad! ”Att växa genom möten och välja glädje” heter föreläsningen. Har man läst någon av Pollaks böcker så vill man nog som jag – höra och uppleva honom ”live” också!
Gå gärna in på länken HÄR för att boka biljetter du också!

Växte och blev glad genom möte – hände mig faktiskt redan idag när jag träffade dessa två solstrålar utanför gården jag bor på!Tomas och Pelle avslutar bloggen idag! Ett gott skratt förlänger livet, heter det. Då tror jag att Tomas kommer att leva väldigt länge och även alla i hans omgivning! Tack för glädjen Tomas.

När en av sönerna var liten sa han ibland när livet tycktes svårt: ”Jag skulle vilja vara en katt”. Han såg det enkla livet en katt lever. Äta när man är hungrig, leka lite ibland när man får lust och sova  närhelst andan faller på.

Kanske borde vi leva lite mer som katter. Ta livet lite mer som det kommer. Inte oroa oss så mycket. Inte jaga efter prylar och saker. Sluta stressa.
Det känns som en rätt sund idé, tycker jag.

Nu börjar våren anlända och då vill Wilma använda mitt sovrumsfönster som port på morgonen! Igår såg det ut så här utanför fönstret när jag drog upp persiennerna!

Hyperaktiva Wilma snor runt ute på fönsterblecket! Det är dags att öppna fönstret! Här tränger hon sig in! Mycket nöjd och glad över att få ta sig in den här vägen! 🙂

De andra katterna undrar förvånat vart hon kom ifrån – när jag öppnar sovrumsdörren och går ut med vilda Wilma svischande förbi!

När jag vill koppla av ser jag på ”Tillbaka till Aidensfield”! Eller ”Heartbeat” som serien heter på engelska. TV4 Guld sänder alla avsnitt nu, två varje dag. Det är verkligen GULD för mig.

Serien utspelar sig på 1960-talet med tidsenlig musik (underbart!) och lagom trevlig handling.

Lite brottslighet som traktens lokala poliskår alltid ordnar upp. Lite kärlek utan sedvanligt såpastuk. Vackra naturbilder från Yorkshire i England och sammanhållning och vänskap med den lokala puben Aidensfield Arms som träffpunkt.

Precis så som man skulle vilja att livet var. Enkelt. Ja, nästan som en katts liv!

Mia är en pärla! Hon har sänt mig melodin ”Våga tro” av Susanne Cronstaaf via mail. Den visan spelades upp på minnesgudstjänsten för Max och Saga i tisdags.

Om jag klarade tekniken skulle jag ha lagt in en länk här för att ni alla skulle få lyssna på sången. Det funkade inte… Kanske Mia har tips till mig hur man gör…

Tänk på livet. Våga tro. Och lev det lite enklare – på en katts vis.

Jag tillhör den skara som tycker Melodifestivalen blivit SÅÅÅ trist! Så avslöjande kommersiellt och jobbigt att jag inte har den minsta lust att kolla alla trista delfinaler med mediokra artister som framför knappt trallvänlig schlager.

Men min nyfikenhet på vad Ryssland hade för synpunkter på ett inslag i den svenska finalen fick mig att titta på just det framförandet via webbtv. Och jag kan bara säga: Ryssland har helt rätt i sina reaktioner!

Vad är det för trams svensk television framför!! ”Tingeling goes Russia” var ett så smaklöst framförande att man får skämmas över att vara svensk!
OM man nu inte vet att Melodifestivalen just har en bottenlåg nivå och det INTE är någonting alls att fästa sig vid när det gäller vad som framförs i det programmet!

Men ett värdland som får sådana tarvligt simpla påhopp från ett annat land gör helt rätt i att reagera! Det måste vara oerhört generande att komma från Sverige till Eurovision Song Contest i Moskva nu. Tror ni att vi är välkomna??

Tja, ryssarna fattar nog att den som satt ihop det pinsamt dåliga och löjeväckande inslaget ”Tingeling” har huvudet under armen.
Den eller dom som totat ihop det hela jobbar i den lägre divisionen vad gäller humor och tror antagligen att det uppfattas som jättekul att chikanera det ryska folket och dess land. Lite kiss och bajs över det hela. Och ”hurra vad vi svenskar är bra och vågade jämfört med er retarderade ryssar”.
Man mår illa… 🙁

Men Svt ber inte om ursäkt, läser man i tidningen. Nej, vem hade trott det!?

Jag hoppas innerligt att Ryssland har en riktig tjotablängare på gång åt det svenska Melodifestivalgänget när de dyker upp i Moskva! För skrattar bäst som skrattar sist.

Tänk vad Melodifestivalen är rolig och seriös… 🙁

Se inslaget längst ner på Svenskans hemsida genom att klicka HÄR!

Datumet 17 mars är för alltid inristat i våra hjärnor och våra hjärtan. Det gäller för mig och det gäller för väldigt många andra människor.

Gårdagens Minnesgudstjänst för Max och Saga var så fin.

Lokaltidningen berättar förstås om den idag.

Följande bilder finns i Arboga Tidning:

Emma när hon håller sitt mycket gripande tal till sina älskade små barn. Intill henne står prästen Eva Winlöv.

Anders Pommer deltog i minnesstunden. Han var polisens utredare i samband med morden i Arboga. För honom var det självklart att delta, sa han. Han har kommit familjen väldigt nära.

Han deltog också i fackeltåget som ni ser en bild från nedan.

(Alla foton från tidningen är tagna av Conny Sillén)

Själv hade jag svårt att somna igår kväll där jag låg i min säng. Så många tankar trängdes i min hjärna. Jag tänkte på något som Emma sagt i tidningen igår. Att hon så gärna ville få krama barnen en enda gång till.
De orden kan få mig att börja gråta när som helst.
Jag förstår precis känslan hon har. Det oåterkalleliga. Omöjligheten att någonsin mer få känna sina barns små varma kroppar mot sig. Aldrig få säga hur oerhört mycket de är älskade. Man vill de så innerligt. Bara en enda gång till!
Smärtan är så svår.
Jag hade en väninna en gång som berättade samma sak när hennes mamma hastigt avlidit. Hon sa: ”Jag kan inte ens få drömma om henne. Får inte ens se henne levande i en dröm.”

Sorgen förlamar och blockerar. Minnen man så gärna vill plocka fram glider undan och gömmer sig. Men den dag kommer då låsningarna släpper. Den natt ska komma då Emma åter får se sina älskade barn i drömmen. Det blir en kort stund av otrolig lycka. Jag vet för jag har varit med om liknande. Min älskade farmor dog för 15 år sedan. Här om natten kom hon till mig i en dröm och det var så underbart att få se henne och få krama om henne. Även om det bara var en dröm.

Och vem vet vad som väntar efter döden?
Jag tror att vi möter våra kära igen. Jag vill tro så. Det är skönt med sådana tankar.

***

Morgonen skimrade kall med rodnande gryning.

Från vardagsrummet såg jag detta.

Inte en bild på hus…

utan LJUSET!

Ser ni hur morgonsolen lyser upp en del av väggen!

Genom dotterns fönster såg jag detta. Inte bara hus och en bil – utan SOLSKENET! Ser ni ljuset som lyser på gatan och solen som är på väg upp!

Och från kyrkan lyser ett stråk av ljus fram över vår gård!

Ljuset kommer!

Kommer åter!

Det finns hopp!

Och i min hand två små snödroppar. Två små blommor på veka stänglar. Trots mörker och iskall vinter kommer de tillbaka, precis som ljuset. Föds igen på nytt.

Så vill jag tro att det är för oss alla. Ljuset och livet återvänder. Det finns ett hopp.

En väldigt fin minnesgudstjänst på årsdagen för morden på Max och Saga hölls ikväll i kyrkan i Arboga. Sång och musik. Tröstens ord från prästerna. Representanter dels från HPN-föreningen och dels från Rädda Barnen berättade tacksamt om till vilka ändamål pengarna från Max och Sagas Minnesfond går.

Kyrkan var fullsatt och det var en mycket dämpad samling människor. Näsdukarna åkte fram med jämna mellanrum och det tillfälle då tårarna strömmade mest var när Emma höll ett litet tal till sina barn.

Känslosamt var det också att se en stolt pappa Nicklas bära in sin 2 veckor gamla lilla dotter i famnen. Den lilla flickan ska heta Miirali Saga.
Livet går vidare.

Som prästen Bo Senter sa: ”Jag tror inte alls att det är någon mening med allt som sker! Däremot kan det växa något gott ur det som händer.”

Efter minnesstunden i kyrkan slingrade sig ett fackeltåg av människor mot kyrkogården.

Det var många människor som deltog i tåget. Framme vid graven tändes ljus och lades ner blommor.

En mycket stämningsfull men sorgsen kväll i Arboga. Ett Arboga som aldrig mer blir sig riktigt likt.