Feel in the Blogg

På söndag är det 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Händelsen uppmärksammas bland annat genom en dokumentär i TV4. Programmet som sänds i två delar startade igår och fortsätter idag. Klicka HÄR för att komma till dokumentärens del 1.

Många minns chocken. Bloggaren blev uppringd av sin bror tidigt på morgonen den 1 mars 1986 och han sa: – Har du hört att Palme har mördats!? Vi var i chock.

 Från den dagen blev Sverige inte längre som förr. Oskulden var tagen. Vår naivitet för alltid borta. Att vår statsminister kunde skjutas ner och dödas på öppen gata! Det var oerhört.

Väldigt många från den tiden har förmodligen någon sorts relation till Olof Palme. Antingen var man hängiven sosse eller också hans motståndare. Bloggaren tillhörde den senare gruppen.

I TV4:s dokumentär får man också veta om hur relationen till politikern Palme blev personlig.
Man antingen älskade eller hatade Olof Palme. Nidbilder och hätska, obehagliga uttalanden och artiklar tilltog mot slutet av hans tid.

Man retade upp sig på Palme – om man som bloggaren var motståndare. Hans retorik och hans överlägsenhet i debatter gjorde att man blev förargad på honom och därmed också tog avstånd från hans politik.

 Bloggaren var på den tiden nybliven mor och upplevde Socialdemokraternas familjepolitik väldigt negativt. Att tvingas lämna bort sitt barn, bara dryga året, kändes fruktansvärt.

Dessutom fanns ingen daghemsplats att få! ”Ropen skalla – daghem åt alla” skanderades det men Arboga hade inte nått dit ännu…
Det betydde att man som förälder fick lov att annonsera i tidningen efter dagmamma och sen hoppas på tur…

Det kändes definitivt inte bra att lämna bort sitt lilla barn under sådana omständigheter.

Vad gjorde bloggaren då!? Självklart accepterades inte detta faktum och vem skulle man ge sig på? Jo, högsta chefen förstås – ja just det, Olof Palme! Den högst ansvarige för såväl den förda politiken i Sverige i allmänhet som föräldrapolitiken i synnerhet!

 Varje måndag, vecka efter vecka i över tre månader fick Olof Palme ett brev från bloggaren. Hon gav sig inte!

Och till slut gav Olof Palmes sekreterare med sig och hon ringde upp med meddelandet: ”– Olof Palme läser alla dina brev och han kommer att svara dig.”

Beskedet kom veckan innan han mördades… Det kändes faktiskt lite olustigt. Även om det naturligtvis inte var bloggaren som höll i vapnet så hade hon varit mycket arg och upprörd på Olof Palme.

Det kom alltså aldrig något svar från statsministern. Inte heller verkar mördarens identitet bli besvarad. Det känns märkligt, sorgligt och oacceptabelt. Hur kan någon obemärkt döda landets högste ledare och sen komma undan med det – året efter år, nu snart 30 år!

Se gärna dokumentären! Första avsnittet i TV4Play HÄR och ikväll på TV4 klockan 21.00.

”- Var du mobbad i skolan?” När mamma frågade mig som vuxen gick jag mumlande därifrån med tårar i ögonen. Det var för hårt, för svårt att prata om.

Och mamma visste men hade säkert förträngt. För pappa gick ju ibland till skolan och skällde på någon av de värsta som kallade mig ”jävla 1800-talskärring” för att jag som flicka ibland bar mitt långa hår i lång fläta på ryggen. Man skulle ju passa in! Hår i fläta stämde inte med alla andra som hade håret klippt i frisyrer eller bara tufft hängande.

Flickor tisslar, tasslar och viskar. Jag vågade till slut inte öppna munnen i skolan för att inte de värsta mobbarna hånfullt skulle härma allt jag sa. Det var svårt när jag ibland var den enda som kunde svaret på frågan magistern ställde på lektionen men valde att inte svara. Mobbarna vann.

 Jag såg andra som mobbades också. Pojkarna hade det tuffare. Där var det nävarna som gällde när mobbarna skulle sätta offret på plats!

Allt detta sparade jag i mitt hjärta. När jag blev vuxen tog jag revansch! I mitt arbete med personalfrågor stod jag alltid upp för de udda, de annorlunda och de som inte vågade göra sin röst hörd. De som kämpade på, de som gjorde sitt 100 % men som inte dög i chefernas ögon.

Men det tog tid – revanschen. De där plågoåren hade satt djupa spår. Så djupa att jag länge inte ens kunde prata om mobbing och absolut inte om det jag själv utsatts för. 

Idag kan jag! Idag vågar jag! Idag inser jag att det är underbart att vara en fri själ – en ”free spirit”! Jag är mycket tacksam över det.

Hur kul är gjutna kopior?? Alla likadana – ingen som ”avviker”. 

Förutom att livet blir fruktansvärt tråkigt med alla kopior så är det förödande för utvecklingen! (Bild: Fredrik Torstensson)

Free spirit – en fri själ – vad tänker ni på då? Jag tänker på civilkurage!

På kreativitet! På att det händer saker!  

På entreprenörskap!

Hur får man världen att blomma med kopior??

Tillbaka till de hemska skoldagarna. Varför mobbades jag? Vem bestämde hur ”mallen” skulle se ut? Jag tror att föräldrar har stor del i detta. Föräldrar sätter normen för vad som är OK och inte. Vad som är oacceptabelt annorlunda och inte. Mycket små barn är fria – sen formas de…

Därefter är det skolan som ska ta vid! Fler vuxna med förstånd på plats! Som mamma besökte jag ofta mina barns skollektioner och såg mycket av mobbing. När jag påtalade det för lärarna hade de själva inte märkt någonting…

 I vuxenlivet förekommer också mobbing. Sätt stopp för det! Våga säga ifrån! Visa civilkurage! Var inte en simpel kopia!

Regler för en fri själ:
Du bestämmer reglerna! Lita på dig själv! Fråga ingen om lov! Gör allt med passion!  För ”Du var född som original – dö inte som en kopia”!

VÅGA VARA DIG SJÄLV! VÄGRA VARA EN KOPIA! LEV SOM DEN UNIKA, FANTASTISKA PERSON JUST DU ÄR!!

Jag vågar och jag struntar fullständigt i om folk tycker att jag är konstig eller för mycket! När jag gick med i ett politiskt parti i Arboga fick en av partikamraterna kommentarer om hur de kunde ta in ”den där Susanne Linde”. Jag säger inte vem det var men han är en välkänd person i Arboga.  Han är ingen vän till mig – kommer aldrig att bli, naturligtvis. Sådana klarar jag mig utan. Däremot är de udda, annorlunda och fria välkomna!

Bloggaren fortsätter med sina funderingar runt relationer. Dagens blogg handlar om att leva ihop livet ut – är det möjligt och i så fall varför skulle man!? Med följdfrågan: – Hur kul är det?

Ungt par – kärlek och lycka! Sambos eller giftermål.  Jättemysigt och underbart och härligt!!

Kärlekslyckan utvidgas – en baby!
Sen kanske flera barn! Tiden går – kärleken består, eller?
Tonårstiden kan vara nog så slitsam för föräldrar… Med sorg i hjärtat och kanske en lättnadens suck flyttar så barnen hemifrån……och vad händer då… Nu när det bara är två kvar, det där kärleksparet från förr… 

Inget att prata om längre… Ingenting gemensamt…   Till slut – skilda vägar…

Men är det så fel egentligen?? Som bloggaren i tidigare bloggar konstaterat så är vi människor också djur som alla andra. Arten ska fortleva – fortplantning ska till. Men sen då? Få djurarter lever ihop livet ut och djur blir dessutom sällan så gamla som vi människor blir. Numera, vill säga. För inte alls länge sedan var det inte ovanligt att livet slutade vid 40-50 för hårt arbetande människor. Idag är den livstiden fördubblad för väldigt många. Det betyder kanske 40 år av tillsammansskap efter det att barnen flyttat hemifrån. Hur kul är det??

Jodå, det finns riktiga lovestories där par lever ihop under 50-60 år och är hur lyckliga som helst. Men hur vanligt är det? Är det inte mycket av jämka och jämka, slentrian och en hel del tristess?

 Bloggaren blev ofrivilligt singel för några år sedan och trots att äktenskapet blivit rätt mycket av  just slentrian och tristess kändes det som om livet tog slut.

Så var det ju inte alls – tvärtom, visade det sig.  Livet hade så mycket mer kvar att ge!
Resor, möten, nya bekantskaper, nya vänner, andra konstellationer.

Med vuxna, utflugna barn blev det en oväntad frihet som innebar stor förändring – förbättring – ett rikare liv. Det tog sina år att förstå att skilsmässan inte var slutet på livet utan tvärtom – en nystart – men sen! Dags att leva livet!

Och varför inte? Varför ska par hålla ihop livet ut? Om de nu inte är sjusärdeles lyckliga tillsammans och känner att detta är det absolut rätta för dem förstås. Men alla andra? Vi är som djur som reproducerat oss, tagit hand om vår avkomma – och sen då? Sen när det är 40 år kvar till döden!?

Bloggaren tror på idén att försöka hålla ihop när barnen är små. Kämpa på även om det är tungt – för att ge barnen en någorlunda trygg uppväxt. Sen finns det bra exempel på alternativ men det känns ändå som viktigast att sätta barnens väl och ve före sitt eget under barnens uppväxt.

Men sen då!? En skilsmässa behöver inte alls vara slutet, som sagt, utan tvärtom! Det finns så mycket mer att se, göra och uppleva!

Och i den ålder som kallas medel – halva livet kvar – så kan man strunta i konventionerna! Vem bryr sig!? Vad spelar ålder för roll när båda är vuxna och vill samma sak? Vad spelar någonting för roll? Allt är tillåtet som inte sårar någon annan eller gör någon illa, är bra ledord! 

Bloggaren förstår att alla 40-åringar och äldre inte bara kan bryta upp ur förhållanden bara för att – och känner då att hon dragit en vinstlott som drabbades av en ”ofrivillig skilsmässa”.

Att bli äldre, skilja sig – kan vara kicken du behöver! Så du som ”drabbats” –  sluta vara ledsen och bitter! Sluta leva i det förgångna utan ta för dig av ditt nya, spännande liv! LEV medan tid är!

I morse slog bloggaren på radion och hamnade i dilemma! Ja, i Mix Megapols inslag ”Dilemma” – vars rubrik i tablån idag är, citat: ”Sugen på pojkväns pappa”.

”Har du sett din vän vara otrogen med en annan vän? Ska du berätta för deras respektive eller inte? Är det okej att ha på tvn en efterlängtade fotbollsmatch under en middagsbjudning? Lyssna på Dilemma varje lördag- och söndagmorgon kl. 08.00-11.00.” är presentationen av ”Dilemma”.

Bloggaren hörde ett inslag med en fråga från en kille som undrade om han skulle göra slut eller inte. Han hade kommit att tänka på att trots att han älskade sin flickvän sen 8 år så kändes det frustrerande att aldrig mer få vara med någon annan.

Det handlar om relationer och bloggaren kom att tänka på hur hon själv känt samma sak under ett långt äktenskap.
Som trogen partner kändes ibland ett enormt sug efter någon annan. Bara för att prova. För att ha något att jämföra med kanske. Den där märkligt kvävande känslan av att aldrig mer få en annan man.

Panelen i radioprogrammet kom fram till att killen som frågade INTE skulle ta en paus i förhållandet – det är dömt på förhand – men att gå ut och festa var och en för sig. ”- Men inte gå hela vägen”, som kvinnan i panelen sa, vilket bedömdes som svårt av panelens män.
Över huvud taget blev rådet att sluta sitta hemma och kolla på Mello utan göra saker, nya saker, tillsammans men också var och en för sig inom vissa gränser.

Relationer är inte lätt. Det är inte lätt att vara människa.  Därmed kommer bloggaren osökt in på den förra bloggen om plutmunnar och ”sparrowfaces” – och konstaterar kallt när hon tänker efter: Det var inte bättre förr!

Bloggaren minns hur det var att vara ung på 70-talet när de s k flicktidningarna dikterade villkoren för unga tjejer…  ”Vi bjuder på tjejernas hetaste sex-brev” – FIB Aktuellt.
Och dessa sexbrev berättade bland annat om hur många killar som tjejerna legat med…
Bloggaren minns att i en korkad tonårshjärna antecknades det egna antalet flitigt… Det blev en tävling…Sjukt! Bloggaren ber om ursäkt men kommer upprört att tänka på att en blogg skulle kunna handla om ”de äckligaste kukar jag träffat på”. Förlåt det obscena – det kommer naturligtvis aldrig att inträffa…

”Full poäng i Mjölby” och det handlar då inte om några högskolepoäng i språk…

”De skönaste flickorna i Luleå”.

”De vackraste flickorna i Småland. 14 sköna sidor i färg”.

Tidningen utsåg regelbundet ”Veckans skönaste flicka”.

Bloggaren känner sig tacksam över att hon överlevde tonårslivet och tänker att dagens plutmunnar och visade klyftor känns rätt harmlöst i sammanhanget.
Bloggaren uthärdade troget även äktenskapet. Det blev ett slut på detsamma och så småningom en underbar början på det där andra… Suget, känslan, passionen – igen!
Men DET kommer bloggaren inte att berätta mera om.
Någon måtta får det allt vara!

Intet nytt under solen alltså. Bara hoppas att förnuft och känsla får råda – då som nu. Ha en fin lördag och sköt er!

Facebook svämmar över av fjortisars duckface-bilder… Ja, de förekommer också bland dom över 20…

Bloggaren tänker nu analysera lite under begreppet ”Det är inte lätt att vara människa” och kommer säkert att få en hel del skit för det! Bloggaren tänker nämligen ta män i försvar – oerhört eller hur, av en feminist!

Bloggaren undrar nämligen vad budskapet är med att lägga ut en sådan här bild på sociala medier? Är det att säga: – Hej, jag är en juste tjej som är duktig på språk!” eller ”Kontakta mig så får ni veta allt om hästar som är mitt favoritintresse!” Alternativt – ”- Ska vi ta en fika på onsdag, du och jag?”
Eller är det inte anspelningar på sex? ”- Kom och ta mig!”

Därmed kommer bloggaren naturligtvis in på män! Dreglande män! Män som blir upphetsade av de här bilderna och där en del av dem läser in just budskapet om sex.

Nästa steg är att fundera på vad som händer när de mer hämningslösa männen ger sig ut på jakt s.a.s. De där grabbarna och gubbarna som inte fattar det där med de dubbla budskapen.
De som inte förstår att sexiga tjejen  inte alls vill bli påsatt i nästa gathörn – utan bara lägger ut sexiga duckfacebilder av andra anledningar. Vilka då??
Och då kommer vi in på den superheta kommentaren som man bara inte får uttala:
”- Dom får skylla sig själva!” Tjejerna, kvinnorna – alltså. Är det så? Naturligtvis inte.

Det här knepiga spelet är inte lätt att förstå. Förmodligen är det mest en form av konkurrens tjejer och kvinnor emellan att lägga ut bilderna. ”- Fin du är sötis!” och svaret ”- Du är!!” och bla bla bla…
Och duckfaceläppar är INTE snyggt!!  Seriöst – hur kan någon tycka det??

Går man back to basic och funderar runt att vi människor bara är djur som alla andra och det är reproduktion som gäller. Parning, fortplantning för att arten ska överleva.
 Tuppar som burrar upp sig för hönorna!  Katthonorna som rullar runt på gården när marssolen skiner och skriker för att locka till sig hanen.

Men djuret människa har fått en hjärna! En hjärna som bör slås på och användas även när reproduktionsgenerna gör sig gällande.
Här kommer vi in på svårigheterna att hantera information! Vad är budskapet? Vad vill tjejerna/kvinnorna med bilderna på Facebook? Vem lägger de ut bilderna för? För männen eller för de ”konkurrerande honorna”??

Vettiga män klarar ofta den här balansgången men det finns en hel del undantag.

Det är inte lätt att vara människa! Bloggaren känner att hon inte blivit särskilt mycket klokare av det här inlägget. Har ni? Det kändes bara så skönt att få lägga ut det. Orka duckface!!