Feel in the Blogg

Ni blir kanske lite trötta på mig när jag ofta visar bilder på blommor och träd.

Så ock idag…

Men jag vill så gärna dela med mig av det vackra jag ser!

När jag kom ut imorse fick jag nästan lite höstkänsla.

Luften var så mycket svalare än tidigare (skönt!) och det blåste lite.

Alla katterna skulle förstås ut samtidigt som jag…
Wilma längst bort i solskenet, sen Curry och så halva Felix längst fram 🙂

Gården är verkligen frodigt grön nu!

En bukett Schersmin på trappan! De blev kvar när jag klippte ner några grenar igår som hängde ut på grusgången.
I närbild är blomman verkligen vacker.

Vi har Schersmin som växer för fullt på baksidan av vårt hus! Den doften är väl helt underbar!

Men det finns fler härliga dofter. Kaprifolen som jag älskar!

Och Akvileja! Akvilejan sägs inte dofta men just den här gula sorten som finns på vår gård har en svag, svag mild doft.

Fina utan doft är Spireans rosa blommor!

Och visst kan väl en liten maskros också vara vacker!

Nu börjar hallonen mogna också!

Smultron finns det redan massor! Så söta och goda! Härligt att äta dom solvarma!

Vi har flera körsbärsträd också!

Ja, jag älskar verkligen huset och gården – och sommaren! 🙂

På tal om något annat – så läser jag i DN om Johan Palms sommarlov! Johan Palm är min favorit! Jag ser inte Idol men råkade av en händelse titta vid ett tillfälle – långt innan finalen. Direkt jag upplevde Johan Palm förstod jag – detta blir tjejernas favorit! Oavsett vilken placering han får i Idol! Och så rätt jag fick!

(Foto från dagens DN!)

Njut nu av sommar och sommarlov och semester och söndag! Själv ska jag tillfälligt lämna mitt lilla paradis och åka över till en god vän! Det är också en njutning – att ha goda vänner! Kram på er!

Lykke, en god vän till mig, har berättat om en händelse på sin arbetsplats.

Hon mötte en kvinna i hissen på väg till sin avdelning på jobbet. Kvinnan hade en rejäl blåtira och det fick både Lykke och hennes arbetskamrat att haja till. De tittade antagligen väldigt förskräckt på kvinnan – som omedelbart hasplade ur sig: ”Ja, tänk så jag ser ut. Jag snubblade över staketet när jag skulle hem i helgen och ramlade”. Lykke och kamraten sa ingenting.

Senare fick Lykke veta av en väninna att Lis, kvinnan i hissen, blir slagen av sin sambo. Det var en kompis till en kompis som berättade det. Sambon är otroligt svartsjuk vilket gör att Lis sällan går ut med sina vänner än mindre går på någon fest.

Lis har berättat att bara hon nämner ordet fest så får hon ett helvete. Sambon är sjukligt misstänksam och kontrollerar Lis vart hon än går.

Själv går sambon gärna ut och festar. Han dricker mycket, slåss gärna och bryr sig inte om i vilken säng han hamnar på natten. För honom är allt lovligt och fritt. Tjejer tar han om han vill.
När han sen kommer hemraglande på lördagsnatten rycker han upp Lis ur sängen, sätter igång förhör med henne och det slutar oftast, läs: alltid, med att han pucklar på henne.

Lykke tittade på mig undrande och sa: ”Varför lämnar inte Lis den där hemska killen?”

Ja, varför? Vad tror ni som läser? Har ni några råd att ge!?

Så skönt att vakna till lite svalare väder! Som vanligt tog jag mig en cykeltur för att köpa jordgubbar till barnen. När jag handlat de fina bären intill Konsumhuset kom jag att tänka på två andra små barn som säkert också vill ha jordgubbar. Eller i alla fall hade velat ha…

Så jag cyklade till Kyrkogården. ”Välkommen in” tycktes grinden säga.

Oavsett vad man har för planer med sin cykelfärd eller promenad

så kan en tur genom Arbogas gamla kyrkogård rekommenderas.

Nu i dessa sommartider är det så lugnt och svalt här inne.

Fridfullt och rofyllt.

Grönare än grönt och så alla doftande lindblommor.

Så kom jag då fram  Max och Sagas gravplats är så vacker. Och när jag närmade mig hörde jag alla fåglar igen.

Jag tror att fåglarna är speciella vänner till barnen numera.
De sjunger och kvittrar. Finns där – för barnen, så känns det.

Jordgubbar till Max och Saga! Två små ljus tände jag också. Men de fina lyktorna var borta, även ”lusthuset” som var min favorit. Jag undrar om gravskändaren tog dom också…

De vita duvorna är borta från stenen
Bara hålen finns kvar där de var fästade… Så sorgligt.

Jag hade ju cykeln med mig. När jag tog den för att cykla hemåt – kom den där fantasin över mig igen. Två små barn ville förstås åka med på pakethållaren! De fick plats båda två! Sen cyklade vi!

Hej, vad det gick!! Jag log för mig själv för jag hörde barnen skratta bakom mig och jag kände två små barnaarmar runt min midja. Jag tror det var Max. Saga satt framför honom för att inte trilla av men Max höll armarna så att hon var skyddad och samtidigt kunde han hålla i mig. Det var så härligt att cykla genom parken och höra de lyckliga skratten.

Tack och lov för fantasin. Den kan göra under. Ett besök bland de döda på kyrkogården kan ge glädje och förtröstan iställe för vemod och tårar. Jag önskar att alla kunde drömma sig iväg och låt fantasin göra små mirakel. Och vem vet vad som väntar oss efter döden… Kanske ligger fantasi och drömmar nära det okända som väntar efter livets slut…

Om en kort tid förs den tyska kvinnan Christine Schürrer till fängelse i Tyskland uppger bl.a. Aftonbladet. Där kommer hon att få avtjäna ett straff på ungefär 25 år!

Jag kommer inte att sakna henne…

Tyvärr ger varken 25 eller 125 års fängelse livet tillbaka till de små barnen Max och Saga. Det är ändå tacksamt att hon förvaras instängd där hon inte kan göra mer ont.

Michale Jacksons död – en tragedi.
Än mer tragiskt är de tre efterlevande barnen. Michael Jackson efterlämnar två barn med Debbie Rowe och det yngsta, med en okänd surrogatmamma. Dessa barn har flitigt förekommit i pressen under Michael Jacksons levnad. Gömda och maskerade har spaltmeter skrivits om vilken sorts barndom dessa tre barn egentligen haft. Deras livsöden fortsätter att framkalla vågor av känslor.

Enligt Jacksons testamente önskar han att hans 79-åriga mor Katherine får vårdanden. Vid hennes frånvälle ska sångerskan Diana Ross, idag 65 år, träda in. Det var Michael Jacksons vilja.

Nu begär också den biologiska modern till de två äldsta barnen – Debbie Rowe, 50 år, vårdnaden.

Striden har börjat om tre barns framtid!
Hur har deras liv sett ut hittills? Hur kan en 79-årig kvinna ta över ansvaret – och hur länge i så fall? Vilka kvalifikationer har Diana Ross – och ännu viktigare – har hon någon närmare relation till barnen? Och Debbie Rowe då – denna tragiska kvinna som upplät sin livmoder för Michael Jacksons önskan om barn?
Som mor kan jag förstå känslan av att vilja ha sina egna barn – men hur ska hennes två barn, idag 12 resp 11 år, kunna knyta an till en mor efter så lång tid? Och kan Debbie Rowe verkligen axla ansvaret? Vad händer i så fall med den yngsta, idag 7 år? Har Debbie Rowe ”ärliga avsikter” eller är det pengar som lockar?? Många frågor – inga svar.

Som alltid är det barnen som är de stora förlorarna.

Barn som föds av en slump. Barn som blev till av misstag. Barn som föds som statussymboler. Barn som ska axla familjetraditioner. Barn som blir måsten för de som inte kan få egna barn. Barn som kommer till som ”kronan på verket” – en lyx man vill unna sig. Barn.