Feel in the Blogg

Att blogga är för mig att leva. Att överleva ibland.  Enda sen jag var liten har jag älskat att skriva. Jag minns att jag vann en skrivartävling för barn i DN när jag bara var 7-8 år. Det kändes härligt att som litet blygt barn få en sådan uppskattning.

Sen har det fortsatt. Insändare blev nästan mitt signum eftersom jag också är en person som inte bara reagerar på saker och ting – utan också agerar. Det skrivna ordet blev mitt vapen i min personliga kamp mot orättvisor. Samtidigt har jag alltid också velat uppmärksamma människor och företeelser som gör gott. M a o inte bara klaga utan även berömma.
Det har hänt många gånger i min lilla stad att människor kommit fram och diskuterat mina insändare men också undrat när jag ska skriva härnäst om det gått för långt mellan varven.

Internet och bloggande känns ju nästan som gudasänt för mig. Att kunna få göra det man älskar – skriva – och samtidigt veta att man når ut till människor. Och inte bara det – få igång diskussioner. Få ris och ros för sitt skrivande – delta i livet på något vis. Att sen få veta ibland att mina bloggar uppskattas och att några människor väntar på min nästa blogg – är helt fantastiskt. Gör faktiskt livet lite lättare att leva för en sådan som jag.

Mycket om mig och mitt skrivande. Men att skriva kan jag inte försörja mig på och inte heller finns den tid jag skulle vilja för att ägna mig åt mer skrivande. Vardagssysslor tar överhanden.

Som idag. Upptäckte på morgonkvisten att en ansenlig mängd snö rasat ner från himlen. Det vara bara att dra på långkallingarna och oöm klädsel och ge sig ut. Snöslungan var bångstyrig och ville inte äta sig igenom all snö som dessutom höll på att bli till kramvarianten. Tösnö ärr omöjlig att forcera med denna slunga. Jag slet och jobbade med halvdant resultat men folk kommer fram nu i alla fall till garage och på trottoar.

Väl inne igen skulle räkningar betalas och tack och lov för din lilla bärbara när den stationära tackat för sig. Då ville liten katt vara med. Inte för att hjälpa till men för mattegos.

Och vem kan motstå sådana ömhetsbetygelser!?

Inte jag! Curry är världens keligaste!

Så försvann förmiddagen och efter lunchen har jag  nu satt mig ner för mitt livselixir en stund – skrivandet, bloggen. Och att få skriva och samtidigt få lyssna på senaste cd-skivorna är ren njutning!

Om drygt en timma ska jag bege mig till juristen. Allvarliga och inte roliga saker men tyvärr nödvändiga. Men ännu en liten stund är jag inne i skrivandets förtrollade värld. Tack till er alla som gör mig glad!

Avslutar med en bild på snögumman! Men också med en liten figurin jag fick igår från tre underbara människor som bara ville mig väl! Hjärtevarmt tack till er tre ännu en gång! Och chokladpralinerna var försvinnande goda! 🙂

Tillfälligt bloggstopp av olika skäl.

Ska försöka fixa en icke fungerande stationär dator först. Under tiden KANSKE jag får ihop någon blogg på den lilla bärbara. Det återstår att se.

Håll ut bloggläsare! Väldigt mycket ska till för att få mig att sluta skriva och blogga.

Här nedan är jag och en annan typ med fåraktigt utseende! 🙂

Dagens blogg tillägnas mina barn.

Barn är äkta kärlek. Barn älskar och skyddar sin mamma vad som än händer.

”Barnet förstår människohjärtat” sa Edgar Allan Poe en gång.

Astrid Lindgren har sagt: ”Jag vill inte skriva för vuxna. Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel.Endast barn skapar mirakel när de läser”.

”Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.”

(Erik Lindorm)

Tack mina barn för att ni är mina barn.
Älskar er så otroligt mycket.

Jag är lite besatt av att fotografera. Det är ju så enkelt och blir så fint med en digitalkamera. Kameran är alltid med mig var jag än går. Man vet ju aldrig när ett intressant motiv dyker upp.

I torsdags var jag ute och promenerade. Ifrån Jädersvägen i Arboga tog jag några foton. Även om det var en grå dag så var den fantastiskt vacker genom all snö och alla fina, vita träd. Här är infarten mot Arboga med Vilstahallen till höger.

Lundborgsesplanaden. Skandiagatan med Stureskolan skymtande bakom de vintriga träden.

Här är huset där Odd Fellow i Arboga håller till samt tandteknikerna. Räntmästaregatan är adressen.

Utefter Centrumleden ligger dessa relativt nybyggda hus. Fint med de olika färgerna.

Snart hemma. Tar vägen över Nicolaikyrkans gård.

Nu kan jag skymta min egen gård!

Alla de vackra träden som spritsade med kristyr gjorde promenaden till en upplevelse trots att sol saknades och att luften var rätt råkall. Så väl inomhus igen gjorde jag som lilla Wilma. Värmde mig vid ett element!

”Vad spännande att du har uppmärksammat vår Twilight-kväll!

Egentligen känner vi inget behov av att försvara oss, men väljer ändå att besvara ditt inlägg. Vi, 2 bibliotekarier på Köpings Stadsbibliotek, anser nämligen inte att en ” seriös diskussionskväll” och en ”mysig stämning” är varandras motsatser.

När vi bestämde oss för att ordna en Twilight-kväll gjorde vi det med följande i tankarna:
-Bjuda in ungdomar till biblioteket utanför skoltid.
-Höra deras tankar om och vad som är så spännande med ”fenomenet Twilight”.
-Främja det goda samtalet. Vi vet att många ungdomar efterfrågar tillfällen utanför skolan att träffas och samtala om ”de stora frågorna”. Varför inte starta ett sådant samtal utifrån en gemensam läsupplevelse; i det här fallet Twilight? Vårt syfte var inte en allmän litteraturdiskussion, tex ett eventuellt motsatsförhållande mellan bra och dålig litteratur; vilka böcker ska folkbibliotek köpa eller inte köpa; vad är en seriös författare.

Det är tråkigt att många har en negativ syn på vad unga tjejer tycker om och är intresserade av utan att lyssna på varför de tycker om det. En intressant åsikt som kom fram på vår Twilight- kväll var att de gillar böckernas huvudperson, Bella, just för att hon är en vanlig tjej. Hon är inte någon ”Paris Hilton”. Hon är någon som de kan identifiera sig med, som dessutom utvecklas under sagan till att bli den starkaste av alla. Detta vet man om man har läst böckerna. Visst finns det teman i böckerna som kan diskuteras ur ett kritiskt perspektiv och det har vi också gjort. Vår förhoppning är att ungdomarna vill fortsätta läsa, diskutera och återvända till biblioteket med övertygelsen om att här är vi intresserade av vad de har att säga.

Vi tycker själva det blev en lyckad kväll. Flera av dem som var här första gången kom tillbaka till vår andra kväll och vi håller nu på att förbereda en tredje. Du är välkommen att delta i diskussionen då.” Slut citat.

Var och en får naturligtvis tycka vad den vill om böckerna och om Stephenie Meyer. Själv föredrar jag annan litteratur och känner mig också rätt skeptisk till tanken att föra någon form av psykologisk terapi för unga flickor med Meyers böcker som underlag. Särskilt när idén kommer från ett kommunalt bibliotek.

Bilden är från filmen ”Twilight Zone – the movie”
som beskrivs med orden: ”Året är 1959. Fredagskvällar. Resor i tiden, oväntade vändningar, utomjordingar och isande skräck.”
Kanske lite fredagsmys åt Stephenie Meyershållet eller??