Läser en intressant artikel i Svenskan idag om ett enkelt sätt, men ändå konstigt svårt, att gå ner i vikt. Jag har hört det förr och jag har provat förut så jag vet att det fungerar. Därför stimulerar det mig att läsa om det på nytt.

Det handlar om hjärnans belöningssystem och hur vi bör mata vår hjärna rätt – både bokstavligen och bildligt. Att tänka om och att föra in hjärnkontoret på nya spår. Att en saftigt äpple kan vara minst lika ”belönande” som en påse godis. Ett nytt sätt att tänka som med tiden blir en vanesak när hjärnan ställt om sig. När mager mat och en fräsch sallad får hjärnan att jubla och må gott. Hur en omedelbar tillfredsställelse infinner sig och du mår både psykiskt bra och blir smalare och friskare på kuppen. När feta korvar och pommes frites till slut får hjärnan att helt automatiskt säga: Nej tack!

Läs mer om detta genom att klicka HÄR för att komma till Svenska Dagbladets hemsida och artikeln om Margareta Skog som bytte spår och blev 86 kg lättare!

Ovan en man som borde ha bytt spår för länge sedan…

Griniga gubbar och sura  ungtuppar brukar fråga: ”Jaha, och när kommer internationella mansdagen då??” Gnälligt värre för att kvinnor och deras utsatthet uppmärksammas i alla fall en gång om året. På sånt blaj brukar jag svara – ingenting.

En gång om året – den 8 mars – firas den Internationella kvinnodagen alltsedan 1910. Läs mera på Wikipedia genom att klicka HÄR! Denna dag bör man tänka på jämställdhet i allmänhet och kvinnors situation i synnerhet. 1919 fick kvinnor rösträtt i Sverige – mindre än 100 år sedan! Svårt att förstå idag 2010 – att kön skulle avgöra om en människa fick gå till vallokalen för att rösta. Men alltså – för mindre än hundra år sedan var det så. 1921 hölls de första riksdagsvalen i Sverige där kvinnor deltog. Bara 89 år sedan. (Rysk affisch från kvinnodagen 1932)

Vi har inte kommit särskilt långt. Ännu diskrimineras kvinnor p g a kön vid rekrytering, vid löneförhandlingar och i attityder. T ex är det fortfarande fult att städa, diska, tvätta – allt som görs i ett hem och sysslor som kvinnor utfört sedan urminnes tider. Slitsamma arbeten utan lön som fortfarande utförs av kvinnor världen över men också i Sverige. Ett så dåligt jobb att det inte ens kan klassas som yrkesarbete – d v s hushållsnära tjänster ska inte få existera.

Sverige har långt kvar att gå, men världen i övrigt har ack så mycket större problem. Här krävs solidaritet bland kvinnor! Här krävs att män lierar sig med kvinnorna både i vårt land och utomlands. Svenska kvinnor och män måste fortsätta att ploga för andra!

Jag har deltagit i många möten där Gudrun Schyman talat om jämställdhet och minns särskilt något hon ofta inledde med. Hon ritade ringar på svarta tavlan och där skrev hon in olika begrepp som kön, etnicitet, samhällsklass och sexualitet. Hur svårt det var för en kvinna att göra sig gällande p g a sin könstillhörigt. Men också andra, avgörande svårigheter. Kontentan av det hela såg vi när alla ringarna gick i varandra på ett förgörande sätt. D v s att vara kvinna med annan hudfärg, från den lägsta samhällsklassen och med annan sexualitet än den heterosexuella – är förödande. Idag, i Sverige och i övriga världen.

Jag läste något tankeväckande i söndagens DN. Lotta Olsson skriver i sin söndagskrönika om jämställdhet som också rör män. Ingressen lyder: ”Där mannen självklart förväntas vara en vinnare, är de manliga förlorarna en grupp som blir närmast osynlig”.
Lotta Olsson skriver, citat: ”Det är inte bara de högavlönade männen som känner sig hotade av att kvinnorna konkurrerar om de högre tjänsterna. Det är framför allt de män som aldrig lyckats dra nytta av manssamhället som måste hantera en ständigt växande frustration”, slut citat.

Så sant! Och vad konsekvenserna blir förstår vi. Frustration, ilska och aggression mot kvinnor, feminism och jämställdhet. Men – den delen av jämställdhetsproblematiken tycker jag vi lämnar därhän denna dag – den 8 mars 2010 – som kallas Internationella Kvinnodagen! Män har en förunderlig förmåga att sätta sig själva i fokus ständigt och jämt till förfång för kvinnor som strävar hårt för att göra sin stämma hörd. Låt oss fokusera på kvinnor en dag om året åtminstone.

Läs i Svenska Dagbladet idag om Emma Jangestig inför 2-årsdagen snart av morden på hennes två små barn Max och Saga. Klicka HÄR för att komma till intervjun!

Söndag igen – dagarna svinner förbi. Det känns inte som man hinner med riktigt och det kanske är lika bra…

Har ni märkt att det är något med ljuset!? Ett annat ljus ute! Vi går mot ljusare, varmare, klarare tider. Den känslan är underbar trots att ögat ser enorma drivor av snö utanför fönstret och termometern visade -13 imorse. Men tittar man istället på almanackan och konstaterar att det är den 7 mars så inser man att trots all snö och trots all kyla så är mars en vårmånad och ingenting kan hejda våren att spränga fram! Det får mig osökt att tänka på Karin Boyes vackra dikt som beskriver det hela så fantastiskt bra och det handlar inte bara om våren utan om så mycket annat. Här kommer den:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Enligt Wikipedia är Public service, citat ”radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud”, slut citat.

Ett ”särskilt berikande programutbud” är ganska svårt att hitta. Trots en uppsjö av kanaler som dräller över oss med eller mot vår vilja så är det svårt att hitta program som är särskilt berikande. Man letar och letar men går ofta på den berömda pumpen.

”Pumpar” kan också vara dolda. D v s vi tittare tror att programmet som annonseras är seriöst och berikande – men upptäcker efter hand att vi åter lurats, gått på en nit – pumpen!

Vi har sett det igen och igen i Robinson. Ett gäng entusiaster tävlar om att bli den riktiga Robinson, en överlevare, någon som klarar den tuffa tillvaron ensam på en öde ö. Efter hand när det börjar paktas, baktalas och läggas strategier förstår tittarna att det inte alls handlar om principen ”må bäste man eller kvinna vinna” – utan något helt annat. Upprörda känslor när slöfocken lurar sig fram till segern eller när den verklige kämpen röstats bort.

Nu är det dags igen. ”Let’s Dance” – folknöjet, det ultimata Fredagsmyset får känslorna att svalla. Vi tror nämligen att det handlar om dans. Att det rör sig om några utvalda personer med ett antal vänsterfötter som ska tränas, göra framsteg för att så småningom klassa ut de övriga och uppnå mästartiteln i slutfinalen.
Glöm det! Så fort vi såg Willy Björkman i årets upplaga av programmet borde vi ha insett bedrägeriet. För dom där snöppeljönsarna har ju dykt upp förr – en av dom värre var Kurt Olsson – Lasse Brandeby.

Vi är ju så godtrogna! Tror att slitsam träning och perfect performance ska ge resultat – samtidigt som vi uppmanas rösta på vår favorit. Och favoriten behöver inte alls vara den duktigaste dansaren – oh nej. Det kan vara fjortisarnas älskling eller skämtet som man bara vill hålla kvar så länge som möjligt mot alla odds.

Det betyder i klarspråk att hur duktig du än är, hur mycket du utvecklar ditt dansande så är du chanslös i Let’s Dance om du inte är tonårsidol eller superkänd stjärna. Vi såg det redan när Agneta Sjödin åkte ut tidigt och den här gången hade inte Stefan Sauk tillräckligt stor TV-tittande beundrarskara. Och de tittare som förstod sig på dans var inte tillräckligt många för att se till att han fick stanna.
Stefan Sauk var ju nämligen en av dom som borde ha slagits om segern i slutfinalen – ihop med Claudia Galli.
Och hur mår man som Willy Björkman – röstas kvar gång på gång som ett skämt, en kul grej? Bli utsatt för epitetet ”pajas” och nedsättande kommentarer av den del av tittarskaran som vill se mer dans och mindre struttande hej-kom-och-hjälp-mig?

Nästan lika lurade blir juryn och det visar sig efter programmet genom upprörda bloggkommentarer från bl.a. Tony Irving. Å andra sidan borde Tony och de andra vara fullt medvetna om det fula spel de deltar i. Ett spel för gallerierna. It’s all in the game!

En hit för TV4 – att låtsas att det är public service som gäller  – en ” radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud”.

Vi har sett det förr, som sagt, och ett annat skräckexempel är ”Melodifestivalen”. Så urbota dåligt att det inte ens är värt ytterligare kommentarer.

Men – det finns en avstängningsknapp på TV:n och det finns program bland alla framvällande kanaler som är värda att titta på. Som just ger ett särskilt sorts berikande. Försök att hitta dessa program. Ge inte upp.
Eller –  fortsätt titta på Let’s Dance, Robinson, Melodifestivalen och allt vad programmen heter – men gör det med en medvetenhet om att det it´s all showbiz utan seriositet.