Feel in the Blogg

Ibland händer det så osannolika saker att man får stor lust att rita kors i taket – och ett stort ett! 

Åter handlar bloggen om den här kvinnan: Åsa Beckman – biträdande kulturchef på Dagens Nyheter gubevars!!

Henne har jag skrivit om många gånger! Om Åsa Beckmans hora-madonna-inställning till kvinnor bland annat (läs HÄR).      En sorts skärskådning av kvinnor på ett mycket ålderdomligt och märkligt sätt!
Och så det eviga gammaldags gnällandet om att vissa relationer inte är okey – de som handlar om äldre män och yngre kvinnor! För att äldre kvinnor skulle kunna vara intresserade av yngre män fanns inte på kartan för Åsa Beckman! Fanns, ja!! För nu vänder vi ko!!

Jag skrev om Åsa Beckman i bloggen den 1 september i år – klicka HÄR för att läsa den.

Citat ur den bloggen:

”Åsa Beckman gråter över 50-60-åriga kvinnor som blir lämnade av sina män. Hånar männen och pratar om fertilitet starkt kryddat med åldersnoja med uttalanden som det här: ”she had second wife written all over her”!!
 Om man inte genast börjar gapskratta åt sådana kränkande fördomar så blir man förbannad  – eller både ock! För –
– HUR SER SÅDANA KVINNOR UT – ÅSA BECKMAN??”
– slut citat.

Jag skrev till henne och bad om en förklaring! Hur ser sådana kvinnor ut – dom där andrahandsfruarna?? Åsa Beckman har inte svarat…

Och ja, jag har också skrivit till henne och försökt få henne att förstå att ålder bara är en siffra!! Att man inte ber om personnumret när man blir attraherad av eller förälskad i någon! 

Jag skrev också så här i en blogg efter att Åsa Beckman ondgjort sig över mäns lockelse till yngre kvinnor. Citat:

 Åsa Beckman – har du någonsin vågat tänka tanken att det vore skönt att ha sex med en yngre man? Vågat släppa ut lusten för en ”pigg och slät” man som inte har några problem med att få upp den!? Att till och med som äldre kvinna känna lite pirr över att den där yngre, snygga killen faktiskt tänder på mig!?

Men nu händer det grejer! Tanten Beckman har nämligen gjort en kovändning!!

Tidigare inlägg i DN, signerade Åsa Beckman! Den här:

Och de här:

De här:

Men nu kan man läsa detta i Dagens Nyheter!

Plötsligt skriver Åsa Beckman så här i DN ”Därför vill äldre kvinnor ha yngre män”!!  HÄR!

 När fan blir gammal blir han religiös, sägs det! Ett ordspråk som kan tolkas som att inget är beständigt. Hur stark din åsikt än är – i någon fas av livet kommer den att förändras.
Så kanske är fallet nu med Åsa Beckman, 57?

Kanske har hon själv börjat förstå? Kanske har hon själv fått börja känna på nytt liv…

Fattat att ålder bara är en siffra! Och eftersom du kan ha vänner i alla åldrar så varför inte ha intima relationer utan åldersgräns! Ja, utan gammaldags pekpinnegränser över huvud taget! 

Jo jo, en lite mysig och skön kovändning där kanhända!!

Kör hårt Åsa Beckman! Det svänger ju!! Och livet är kort – så njut!

Inte bara Beckman nu då!! Lite annat också!

”Mammas gata” och den fina tullstugan:

Lite snö kom det nedfallande här om dagen minsann!

Det lyste upp gården.
Det blev lite extra julmysigt då också!

Fast katterna håller sig hellre inne. Här är bästisarna Wilma och Curry!

 Den femte krönikan är inskickad till Magazin24! Den kommer onsdagen den 19 december och handlar om jultindrande barnaögon – eller inte… 

Nu ska det pysslas! Klappar ska slås in och julkort ska skrivas!

Ha det gott och glöm för allt i världen inte detta:

Köpingstullen 3, den före detta kiosken – Östra Nygatan 4 i Arboga.

Gustav Öberg som idag äger fastigheten har en trogen kompis i Shazade som alltid ställer upp och hjälper honom. Så även idag – söndag!

Där står han och fryser. Tar sig en cigarett (trots att jag, hans svenska mamma, sagt åt honom att låta bli! ) och ska strax fortsätta jobba.

Igår var äldste sonen och jag där för att kolla hur det ser ut inomhus. Shazade visade oss runt!

Rummet nerpå, som kommer att bli allrum. Golvvärme är lagt och nya fönster på plats!

Ny spislucka i skorstensmuren i köket! Sen begav vi oss en trappa upp. Den här bilden kan vara lite svår men den är tagen från trappan upp och visar övervåningen. Dörren står öppen intill sovrummet och i taket syns ett av de nya takfönstren. Även i sovrummet däruppe finns ett nytt takfönster. Detta för att få in mer ljus i övervåningen som annars bara har ett vanligt fönster.

Den här bilden är tagen från sovrummet och in mot rummet som har trappan som leder ner. Uppifrån trappan ser det ut så här: Dörren där Carl-Johan står leder in till det som förr var ett garage och numera är entrén där det också blir badrum och grovkök.

Shazade förbereder för den isolering som ska till i tak och väggar. Sen kan själva jobbet med inredningen börja.

Jag följer allt med största intresse och återkommer självklart med fler bilder när det hänt något nytt!

Östra Nygatan 4 i Arboga!

Lite annat till sist.

Det här såg jag på Apotek Hjärta i Arboga: ”Ladda din telefon här!” Jättebra idé!

En annan bra grej hittade jag i England!
Så smart att ha det rostade brödet i. Sådana använda på The Goathland Hotel där jag brukar vara.
Förresten åker jag strax dit igen!

En kylig söndag som denna tycker katterna att stugvärmen är underbar! Då kan man chilla så här, tycker Vilda Wilma!

Ta’t lugnt – men se till att leva livet!
Följ dina drömmar för livet är kort!
Till och med Facebook ger mig rätt!

Kram på er!

Nyfiken i en strut!?
Det kan jag skriva under på! Förvandlingen av min tullstuga till fint bostadshus fortsätter sen jag sålde huset till Gustav Öberg i juni månad i år. Och jag är så nyfiken på att se allt som händer!

Det lilla huset – tullstuga i Arboga på 1700-talet – här markerad på en ritning från år 1920 – har man tänkt göra om flera gånger.
Här en ritning från 1884: Och ännu en från 1893: Det blev den sista ritningen som fick gälla.

Elsbeth Larsson som tog över huset efter sin pappa har berättat att huset varit bl.a. hattaffär på 1900-talet. Så här såg Stora Nygatan ut på den tiden.  Stora Nygatan degraderades så småningom till bara Nygatan och den här gatstumpen från Centrumleden räknat blev sen Östra Nygatan.

Elsbeths pappa som kallades Mört-Harald gjorde om huset till kiosk någon gång på 1950-talet. Tyvärr har jag inte lyckats hitta några foton från storhetstiden som kiosk. Det var säkert rejäl ruljans där då när bilar och människor passerade in i Arboga från Köpingshållet.

Men att förstöra ett så fint litet hus som man gjorde för att få till kioskverksamhet anser jag vara fruktansvärt.
Man undrar i sitt stilla sinne hur Arboga kommun kunde tillåta den förstörelsen av en anrik tullstuga byggd i slutet av 1600-talet…

Min pappa köpte huset för över 30 år sedan och därefter var det all möjlig verksamhet där. Garnaffär, keramikbutik, loppis och möbelrenovering bland annat.

Men förfallet tilltog. Och inte var huset vackert…

I våras bestämde jag mig för att sälja tullstugan. Jag var mycket bestämd över hur jag ville ha det. Allra helst ville jag få en köpare som tänkte i mina banor – att återställa huset så som det såg ut en gång – och göra om det till ett litet bostadshus.

Och det blev så! Gustav och Angelica Öberg köpte det och därefter blev det full fart!

Gustav Öberg visade sig vara en fantastiskt driftig entreprenör med tusen järn i elden och en förmåga att få till det! Precis lika glad jämt – som på bilden! Och – han delar med sig till mig. Låter mig vara med där det händer! Guld värt för mig!

Och det händer! Hela tiden! Igår såg det ut så här på min infart.

Det var liiite svårt att komma in till garagen…

 En ful häck skulle grävas upp med rötterna men det tog inte lång tid!

Så från det här – – med ett fult garage –

– till det här! ***

Framför porten ska dessa plattor läggas: 

 Det fula garaget har blivit entré med grovkök och badrum.

Visst ser det fantastiskt ut!! Vilken underbar förvandling!!

Jag fortsätter att följa utvecklingen och publicerar här i min blogg – med Gustav Öbergs goda minne.
Jag undrar vilka lyckliga som kommer att få flytta in här.

Vem blir det som kommer att få njuta av gammaldags charm parat med toppmodernt!

Vem låser upp dörren till sitt nya hem? Vem kommer att fira jul här – inte i år kanske – men nästa – intill den sprakande braskaminen med århundraden av historia fastetsad i takbjälkar och väggar… Vem?

Det blir svårt för Gustav och Angelica att välja hyresgäster, tror jag. Ju mer huset blir klart, ju finare det blir – desto fler intresserade som hör av sig!

Stora Nygatan en gång…

Och här:
Nu börjar det likna nåt igen!! 🙂

Och jag fortsätter att vara nyfiken!! Kikar in genom rutorna när Gustav inte är där och släpper in mig!

Fortsättning följer alltså!!
Och – bilderna här är mina! D v s får inte kopieras eller flyttas till någon annan eller till någon Facebooksida utan mitt medgivande.

Avslutar med en bild från Arboga station i måndags. Med den vill jag visa att lilla Arboga också kan ha vackra morgnar – efter alla bilder jag visat på fantastiska soluppgångar och solnedgångar från Goathland i North Yorkshire (mestadels på Facebook dock).

Ha ett underbart liv!
Det är du värd!
Och det har jag.

Lycka – hur definierar man det?
Det här läser jag på Google om ordet lycka:

”Lycka är ett belöningssystem som används för att premiera ett leverne i vilket våra behov tillgodoses. Lycka är därmed inte ett mått på framgångsrikhet då en framgångsrik person fortfarande kan vara olycklig. Undersökningar visar att människor i rika länder inte är lyckligare än de i fattiga.” (Wikipedia).

Är du lycklig? Jag är! Varje morgon vaknar jag och känner så här: JAG ÄLSKAR MITT LIV!

MEN – det har inte alltid varit så!   Det har funnits mycket mörka, sorgsna tider i mitt liv. Förutom skoltidens mobbing som påverkade hela resten av mitt fortsatta liv så kom andra sorger – så som det gör för alla.

I två omgångar gick jag in i väggen – brände ut mig – s k utmattningssyndrom. Efter den andra gången kom jag aldrig igen. Jag var mycket, mycket dålig och jag är idag glad att jag överlevde. Särskilt som nästa smäll kom strax… Mannen i mitt liv, min bästa vän, mitt livs kärlek – lämnade mig för en annan efter många års äktenskap.

Då fanns det många svarta stunder men tack vare mina älskade barn bestämde jag mig för att jag måste leva, överleva.

Min självkänsla var minst sagt i botten dessa år. Sjuk p.g.a. att ha jobbat för hårt, ensam – ingen man, inget jobb, inga pengar. Det var många nattsvarta dagar och ännu mörkare nätter.

Men som den person jag är försökte jag – igen och igen och igen. Efter många besök hos psykologer (alla var inte bra…) kom jag till Sonia på Psykologpartners i Västerås. Hon sa bestämt att jag måste ta mig ut! – Börja jobba ideellt!!

Och det gjorde jag! Det blev på Röda Korset i Västerås. Där började min självkänsla växa igen. Jag kände mig uppskattad. Människor tyckte om mig, tyckte att jag jobbade bra – det lilla jag nu orkade.

Genom att jag började skymta en ljusning tog jag också steget mot att resa till en plats jag drömt om – Aidensfield! Goathland och det lilla hotellet där – inspelningsplats för TV-serien ”Tillbaka till Aidensfield”. Jag åkte dit ensam! Flög till Edinburgh i Skottland och tåg vidare ner mot Whitby och sen buss till Goathland.
Att klara av det ensam kändes lätt! Jag hade vuxit.

Jag växte mer. Efter några år kom en ny man in i mitt liv. Det var för mig fullständigt oväntat och absolut ingenting jag hade planerat.  En dag ville han hjälpa mig att fixa min bil och sen blev ingenting mera sig likt. Jag som bestämt mig för en grå tillvaro fram till döden – utan män i mitt liv. Ett grått liv utan något särskilt uppseendeväckande som hände – fick plötsligt se mitt liv totalt förändrat!  Jag blev kär!
Jag kände mig attraktiv! Glad! Underbar! Jag gick ner 17 kg i vikt, blev som ung på nytt. Jag LEVDE igen!

Och livet går vidare. Precis som jag bestämde mig för när min man lämnade mig för tio år sedan så kommer det aldrig mer någon man in i mitt liv.
Inte på samma sätt. Aldrig riktigt nära. Jag klarar mig själv. Jag VILL leva ensam. Jag är självständig och stark numera. Jag vill ha manliga vänner och vill har närhet från dem – men de kommer aldrig att få bo under samma tak som jag! Aldrig riktigt nära – mina villkor!

Och en sak som jag bestämde mig för när jag kommit över att min man lämnade mig – har jag definitivt hållit fast vid: ALDRIG MER GRÅTA ÖVER EN MAN!

Varför gråta mera? Nej, nu är det dags att leva! Äntligen! Göra allt det där som JAG SJÄLV vill göra!  Utan att kompromissa. Utan att fråga om lov. Utan att vara överens med någon annan. JAG ENSAM! UNDERBART!

När man är liten bestämmer mamma och pappa, när man är tonåring likaså (de försökte i alla fall…) och när man sedan träffar en partner så ska man vara överens om vardagen och allt däremellan. Kommer sen barn så vill man göra allt för barnen. VAR KOMMER MAN SJÄLV IN NÅGONSTANS? Jo, NU!!  NU är det min tur!

Alla som läste min första krönika i Magazin24 vet vad jag pratar om: Att leva livet medan tid är!
Nu när man är ensam, ingen man, barnen är vuxna, man är pigg och glad – det är NU det är dags att leva! Göra det JAG vill! Och det gör jag!

 Därför åkte jag till Goathland igen och jobbade! Fick massor av nya erfarenheter och nya vänner! En del av vännerna är underbara män också… 🙂
Därför gör jag precis vad jag vill utan att fråga någon annan. Utan att sätta någon annan före mig själv och mina önskemål.

Därför fixade jag ett nytt företag! Here I come!!
Därför går jag upp när jag vill, sover när jag vill, äter vad jag vill och dricker vad jag vill. Därför planerar jag min framtid utifrån vad just JAG vill göra!

Nu är det BARA JAG!

Det tog några år att komma hit. Det tog många svarta dagar och nätter, många tårar och mycken förtvivlan. Men nu är jag här – LEVER LIVET! Jag vill tacka och alla fina vänner jag fått där!
Jag vill tacka Lars som såg MIG och väckte upp mig från det döda!  Jag hoppas innerligt att du också får ett bra liv Lars! Det är du verkligen värd!

Jag vill självklart också tacka The Goathland Hotel i North Yorkshire! Tack Hannah, Sophie och Mr and Mrs Richardson för förtroendet! Med Hannah och hennes familj började resan mot England.

Denna blogg skrivs inte för att ”show off” som man säger på engelska! Bloggen skrivs alltså inte för att skryta eller att framhäva mig själv! Inte heller för att briljera med det faktum att jag anser att jag har ett underbart liv.
Jag skulle aldrig göra så. Jag vill aldrig göra andra människor ledsna – tvärtom! Jag vill få människor att se vilka möjligheter som finns – när det ser ut att vara som mörkast. Det är det som den här bloggen vill göra! Råd till ensamma kvinnor och uppmuntran till män!

Bli din egen lyckas smed!!

Är du 40+ med utflugna barn eller kanske inte har några? Är du ensam – blivit lämnad, lämnat själv eller aldrig hittat någon? LEV LIVET! Smid din egen lycka!

Jag tror att det finns en hel del singelkvinnor som tänker så här redan och ännu fler som bör börja med det! Tyvärr tror jag att rätt många män aldrig kommer på tanken. De män jag känner som blivit singel har snabbt kastat sig in i något nytt igen – eller säker febrilt efter en ”ersättare”. Är det en morsa dom söker?? Sluta med det och lev livet! 🙂 Du kan få ut så mycket mera och det finns många tjejer där ute som tänker likadant!

Följ dina drömmar, tro på dig själv och ge inte upp! För det största äventyret du kan vara med om är att leva dina drömmars liv!

SÅ FÖLJ DINA DRÖMMAR!! Och om någon betraktar dig som korkad, försöker övertala dig att du ingenting kan, ”det går aldrig!” och vill krossa dina drömmar:

Puss & kram/Susanne

En dag bestämde jag mig! Nu får det vara nog.

 Jag älskar att ge! Älskar att bry mig om, att visa uppskattning, förgylla vardagen för någon, överraska med något bara för att göra någon annan glad.
Jag älskar också att få vykort – och att skicka! Det gäller även jul- och påskkort och självklart gratulationskort på födelsedagar och namnsdagar – joho då, även namnsdagar!

Men med åren har människor slutat skicka kort. Det kommer färre och färre julkort och så gott som inga påskkort alls. Gratulationskort kan det komma men vykort från semesterresor – nästan aldrig.

Det handlar om att bry sig om varandra – och att visa det, så känner jag.

För mig är samhörighet viktig. Omsorg och omtanke. Att bry sig. Det betyder också att jag berättar när jag ska åka bort och talar om när jag är hemma igen. Uppskattar också att mina nära gör detsamma. Känslan av gemenskap – att vi bryr oss om varandra – att vi har lite koll på att allt står rätt till. Att vi finns där för varandra.
Det har jag lärt mig hemifrån från mina föräldrar. Vi hade en särskild ringsignal för att meddela: – Nu är jag hemma! Nu behöver du inte oroa dig mer.
En telefonsignal – det räckte.

 Men jag har bestämt mig. Det vår vara nog nu.

Jag vill inte göra avkall på min medkänsla, min omsorg och min önskan om att göra livet lite ljusare för någon om jag bara kan. MEN – jag hejdar mig en smula. Väger in hur mycket det är värt.

Med det menar jag inte att jag förväntar mig tack och stående ovationer för det jag gör – inte alls. Det är inte den personlighetstyp jag är.
Men att hela tiden och ge och inte få respons ger en känsla av tomhet. En sorg. Som att ha en konversation med ett fotografi eller en bild. Glada, varma känslor som ges – men som aldrig studsar tillbaka.

Det handlar inte om bitterhet eller missnöje från min sida. Snarare tänker jag – mina omsorger kanske är besvärande?
Att inte tacka för ett vykort eller en gratulation betyder kanske: – Åh herre Gud, nu skickar hon kort igen och det betyder att jag också måste skicka nästa gång…
Eller: – Jaha, där kom ännu ett telefonsamtal och ett sms – att hon inte ger sig!! Jag orkar inte berätta hela tiden att jag kommit hem! Orkar inte berätta vad som händer i mitt liv. Varför måste jag? Kan hon inte bara sluta tjata!

Det handlar för mig om att växa. Från bådas håll. Både för den som ger av sig själv och för den som är mottagare.
Och det finns en gräns. När ens omtanke och värme stelnar till och blir kall. När man ger upp – för det verkar ändå inte uppskattas – eller tvärtom – det kanske bara är jobbigt för motparten.

Då växer jag. Slutar curla, som jag kallar det. Slutar visa så mycket känslor hela tiden. För jag känner mig stark och förstår att ta vara på mig själv. Växer för att själv orka och må bra.

Motparten behöver kanske också växa. Bestämma sig för hur han/hon ska förhålla sig. Ska det vara omtanke och medkänsla – eller inte, och om – hur mycket?

Och vad innebär det att sluta bry sig om? Om det känns jobbigt och pressade att bemöta någon – hur känns det den dag du själv behöver känna att någon finns där? När du själv behöver ha koll på att dina närmaste mår bra? En form av ansvar faktiskt.

Handlar det kanske om livspusslet och stress i vardagen – att inte ha tid att bry sig om? Och vad betyder det i sin tur? Vad är viktigt i livet och inte?

En tanke. Ett val. Jag har gjort mitt.

Det känns lite ledsamt och jag kan säkert inte hålla mig.
Men det jag nu kommer att göra – det gör jag mera för min egen skull. För att jag bryr mig om någon.  För att det känns gott i mig. För jag älskar att ge av mig själv.

Jag hoppas självklart att motparten ska uppskatta det jag gör  – men är det besvärande och bara jobbigt så hoppas jag personen vågar säga ifrån. För det är också att bry sig om – och att växa.

Jag har slutat curla! Hur gör du?