Man brukar säga att åldern på sig själv ser man på andra. Plötsligt har småbarnen som tidigare bodde grannas blivit vuxna – på ingen tid alls. Den där söta lille lintotten har oväntat blivit en stor karl med grov röst och egen lya. Hur gick det till?
Vart tar tiden vägen? Hur kan åren rinna iväg så fort?
Vart försvann den här unga flickan? Hon som sitter där i folkdräkt men en kattunge i sitt knä? 
Inte var det väl henne jag såg här om dagen, en böjd liten gumma, grå och trött av alla år?
Och den här stilige ungen mannen – militärklädd men skratt i sin blick – vart tog han vägen? Hur blev hans liv, han förväntningar och önskningar?
Ett människoliv är så otroligt kort. Tiden rinner alltför snabbt undan. När man är ung tror man att livet varar för evigt. Man är odödlig och ser bara möjligheter och en ljusnande framtid.
Med åren som går förstår man bättre. Det tar slut en dag. Man får inte vara med jämt. Det kommer en tid som är bortom det man själv får uppleva.
Jag kommer att tänka på Lena Nevander Friström – en högt uppskattad psykoterapeut och föredragshållare som jag träffat några gånger. I en intervju i Svenska Dagbladet 2004 sa hon bl.a. följande kloka ord: ”livet är kort, livet är nu och döda är vi väldigt länge.” Ett annat citat från henne är: ”Vi tänker för lite på döden. Om vi tänkte mer på den skulle vi slarva mindre med oss själva och varandra. Livet är bara nu.”
Lena Nivander Friström visste vad hon talade om, märkt av sin cancer. I mars 2008 avled Lena. Hon var född 1954 – precis som jag själv. Lena fick bara bli 53 år – jag lever än. Men hur länge? Vad vet vi? Ingenting!
”Det går inte att vänta till någon annan dag med att ge kärleksbevis. Nån annan dag kanske aldrig kommer?” Är också några kloka ord från Lena Nivander Friström.
Tänk på allt detta. Ta inte livet för givet. Varje morgon du vaknar är en gåva.
Igår pratade jag med min mamma i telefon. Hon grät lite över att hon ingenting orkar längre. Krafterna är slut och blind har hon också blivit. ”-Jag vill så mycket, men jag har inga krafter”, sa mamma.
Mamma har en ung,sprudlande aktiv hjärna fylld av kärlek och kreativitet – men hon är fången i en gammal, trött, utsliten kropp. Med mamma kan jag prata om allt, hon hänger med i allt som händer, vi kan diskutera i det oändliga. Men orken tryter…
En ung hjärna i en gammal kropp. Är det inte så det är? Vi är densamma som vi alltid har varit men skalet förändras. Vi blir äldre, skrynkligare, skröpligare för att till sist ta slut.
Så sorgligt. Men så viktigt att också inse detta. Att ta tillvara varje ögonblick, varje dag och varje stund.
Nu ska jag gå och krama mina barn, ringa till mina föräldrar och sen stanna upp, gå ut på trappan, dra in sommaren i näsborrarna och känna att jag lever.
Senaste kommentarer