Feel in the Blogg

Min faster ligger på sjukhus. Det känns hemskt. Hon var nyss strålande pigg – en vacker, glad, livlig kvinna – nu ligger hon på Intensiven.

Pappa och jag besökte henne igår. Det var svårt för pappa att se lillasyster sjuk. Ändå kunde vi prata med henne och skoja så hon fick skratta lite. I det ledsamma fanns också lite glädje.

Lite glädje var det också att höra pappa berätta om gamla Eskilstuna när vi snirklade oss igenom centrum mot Mälarsjukhuset. ”-Här bodde min mamma en gång” sa pappa och pekade. ”- Här körde jag ut bröd på morgnarna när jag var springpojke.” Han pekar ut ett gatuhörn. ”- Där låg en affär som alltid skulle ha mycket bröd på morgonen”. Vi far förbi och konstaterar att affären är borta och där ligger idag en pizzeria.

Pappa pekar ut en plats där man under kriget ställde upp två kanoner. Förmodligen i avskräckande syfte för eventuella tyskar på avvägar.

Att gå arm i arm med sin pappa var härligt!
På hemvägen kom mer minnen över honom. Väglaget var halt och pappa berättade om hur  han körde stora lastbilar under militärtiden. Gamla fordon från Tyskland som Sverige fått i utbyte mot malm. Han berättade hur svårt det var att lägga i växlarna. En äldre militär visade de unga pojkarna hur man tog spjärn mot taket för att sen med full kraft sparka in växeln. Hur man klarar sådant när man samtidigt ska gasa och styra kan man undra… Ingen vidare trafiksäkerhet på den tiden.

Så det ena leder till det andra. Ledsamheter kan kryddas med oväntade glädjestunder och samtal. Efter hemkomsten ringde jag min kusin som jag inte pratat med på säkert 15 år. Det var ett så givande samtal och det kändes som om vi kunnat prata hur länge som helst. Också detta en oväntad effekt av det tråkiga att faster Gun ligger på lasarettet.

Kvällen var ruggig och kall. Jag kröp djup ner i sängen och somnade gott. Det hade varit en dag som gett mycket.

Avslutar med något jag satt upp just idag – 1 månad kvar till julafton!

Adventskalendern!!

Morgonen börjas som alltid med en stor mugg kaffe latte. Efter diverse köksbestyr slår man på datorn och kollar läget i världen. Vad händer – när och fjärran?

Direkt blir jag bestört! Nordkorea är igång igen. Och mullrar inte bara på avstånd den här gången. (Foto ur SvD)

Med cybersnabb hastighet kommer nästa nyhet, lite närmare vårt land: Bomblarm på Bergens flygplats i Norge!

På hemmafronten är det lugnare. Dikeskörningar och krockar, rattfull taxiförare, inbrott.

Men en så orolig värld! Varför bråka? Varför kriga? Varför stjäla för andra och inte följa lagen?

Lite Gyllene Ankdammsnytt kan lägga sordin på oron en smula. Arboga är en så liten stad att har man bott här länge så känner man varandra rätt bra. För ett par veckor sedan såg jag denna annons i Arboga Tidning: Direkt tänkte en gammal Arbogabo som jag: -Vad tusan har hänt med Bosse??

”Alla” vet att Bosse och Bernt är tvillingar och nu har förmodligen 60-årsdagen börjat närma sig. Här om dagen fick jag svaret, i en ny annons: Och eftersom ingen längre kan vara anonym i vår nya, glada (?) datavärld så hittar jag självklart på nätet att Bosse och Bernt fyller 60 år precis idag! GRATTIS GRABBAR!

Andra ankdammsnyheter: Bilen gick igenom utan anmärkning! Awesome!
Killarna på Svensk Bilprovning i Arboga kunde meddela att de inte känt av någon särskild konkurrens sedan det blev fritt för privata aktörer att besikta bilar. Enligt uppgift finns endast en (1) certifierad verkstad hittills.

På Bilprovningen får man alltid lära sig saker. Se här! Från 1 januari i år måste alla rapportera in sammanstötningar med djur! Ring Polisen 112!
Jättebra, tycker bloggaren! Ännu bättre om folk håller hastigheterna på våra vägar och har lite uppsikt runt omkring, inte bara på vägen. Är man lite observant kan säkert flera olyckor förhindras.

Annat från Ankdammen! En vacker bil som bloggaren blev tvungen att plåta igår! En äldre herre hade parkerat tillfälligt utanför Expert i Köping. Vilken pärla till bil!

För övrigt har julmyset så sakteliga börjat smyga sig på bloggaren. Det är ju förvisso Första Advent på söndag! Igår inhandlades en julstjärna: 99 kr på Granngården! Den unnade jag mig. Sen lite hyacinter, förstås! Egen julgrupp är billigare
och dessutom roligt att göra!

Ankdammsnyheterna avslutas med katt på bordet – igen!! Denna gång är det Vilda Wilma som poserar för kameran! (I själva verket är hon ertappad med att spana efter småfåglar från köksbordet!!)

En vanlig måndag morgon. Lite grått ute. Lite kallt. Lite trist.

Men ändå – en dag i livet! Livet! Att få ytterligare en dag. Så fantastiskt om man betänker alternativet!

Sträcker på mig, går upp, tar en dusch. Brygger kaffe och tänder ett ljus. Pratar med en älskad bror i telefon. Så enkla saker men så underbara. Sådant man så lätt tar för givet.

Så lätt det är att låta dagarna bara glida förbi och inte uppskattande tänka till. Så lätt det är att skuffa undan det positiva enkla för att lägga energi på gnäll istället. Sura, tjura och klaga. Istället för att ruska av sig förtreten, glömma oförrätter och fokusera på glädje och lycka. Lyckan att leva. Få vara med ännu en dag. Ihop med sina käraste.

En notis ur dagens Arboga Tidning: Emma berättar om sin bok på biblioteken i Arboga, Kungsör och Köping… Fler kommentarer onödiga.

Såg en så fin dikt i en dödsannons, också i lokaltidningen: Kommentarer onödiga också här.

Ta tillvara varje dag som en underbar, skimrande gåva! Lev ditt liv som om varje dag vore den sista. Du vet inte när din tid är slut – men den dagen kommer. Lev och älska!

Livskvalitet kan vara en braskamin! En sprakande brasa som ger värme och hög mysfaktor!

Igår for vi till ett ställe där man verkligen kan tala om livskvalitet! Platsen finns i Himmeta och det är en plats där man kan ”bara vara” och där man får ro i själen. (OBS Braskaminen till höger i bild!)

En underbar plats för både människor och djur!

Timmar av förtroligt prat, diskussioner och den traditionella kardemummakakan! Birgittas goda kaka blir vi alltid bjudna på när vi kommer!

I vårt hus fanns det kakelugnar i varje rum i tidernas begynnelse. I renoveringsiver på 40-50-talet skulle dessa mysiga värmekällor bort! Här skulle moderniseras! Men jag skulle göra vad som helst för en enda kakelugn idag!

Lite fånig livskvalitet kanske – har jag i mitt sovrumsfönster. Små ting som betyder något för mig. Foton på barnen, pennor en ljusstake i form av en katt.

Mer katter – förstås! Längst bak syns en svart katt från Egypten och två lyckokatter från Japan.

Överallt tittar dom fram!

Ett lodjur från Nordens Ark i ett träd!

En liten katt av tenn på lampan från Marstrand! Lampfoten är av Bohusgranit och lampskärmen ett gammalt sjökort över Tjörn. En ylande varg syns bakom. Under lampskärmen står en fiskmås från Smygehuk. Snäckorna runt fågeln kommer både från inköp på Marstrand och har plockats vid Skälderviken.

Uppe i gardinen hänger en rosa lodjurskatt från Nallefabriken ”Build a bear” i Köpenhamn! Minnen, nostalgi…

Avslutar med den senaste i raden av kärlek och minnen. Ett bärnstensträd från Riga.

Bakom slingrar lite ”hjärtan på tråd” som jag fått av en gammal skolkamrat och vän.

Livskvalitet – kan vara så mycket. För mig en varm kram, samtal vid en öppen brasa, eller några enkla, kära minnessaker.

När jag var ung på 60-70-talet pratades det aldrig om bröst. Vi tjejer brydde oss inte om storleken och det gjorde ingen annan heller. Jag minns aldrig att någon sa att den eller den hade ”för små bröst”.
Däremot minns jag hur grabbarna hade lite roligt åt en tjej som hade rätt stor byst. Dom sa: ”-Det hon hade där uppe har ramlat en bit ner…” Elakt, men det är vad jag kommer ihåg av någon bystdebatt.

Nu matas man ständigt med ett mycket märkligt skönhetsideal för kvinnor! Kvinnor ska vara smala, ha enorma bröst, inga rynkor och stora plutiga läppar! Därutöver ska håret vara stort och gärna blont fast inte på andra ställen än skallen. Därmed krävs rakning av resten av kroppen! Det är s.a.s. grunden för en snygg tjej.
Utöver det tillkommer justering av fel näsa, fel öron, fel kinder, fel ögon, fel höfter, fel stjärt o.s.v. Kroppsideal utan hjärna!

Hjärnan är nämligen inte alls viktig i sammanhanget. Hjärnan där JAGET finns. Den person jag är. Omtänksam, känslig, varm, intelligent, arg, glad, kreativ, stillsam, upprörd, rolig = inte viktigt!

Hur kan kvinnor gå på detta?? Hur kan tjejer gå i ledband utan att tänka själva? Varför opponerar sig inte kvinnor? Varför vägrar dom inte? Varför har dom så förbaskat dåligt självförtroende!?

Så mycket för jämlika Sverige! Så mycket för världens mest jämställda land! För det är där problematiken ligger. Dålig självkänsla parat med bristande insikt. Lägg sen till oförstående, slö omvärld och i en del fall – ansvarslösa föräldrar!

Jag tänker förstås på Kissie. På Wikipedia står följande: Alexandra Barbara Nilsson (mer känd som Kissie), född 18 april 1991, är en svensk bloggare. Kissie startade bloggen i januari 2007, och gick i augusti 2009 om Blondinbella som en av de största bloggarna i Sverige med 583 440 läsare i veckan. Kissie har idag ca. 150 000 besökare om dagen. (Bloggportalen).

Detta är Kissie! Fejk rakt igenom. På Wikipedia läser jag vidare: ”Kissie har förstorat brösten, läpparna, ändrat formen på sin haka, näsa och panna, samt fyllt ut kindbenen.” Sidan tillägger: ”Kissie skriver bland annat om sitt liv, fester och shopping.”

Här är mera Kissie: Här: Och här:

Här är också Kissie… Som liten. Vad gick fel?

I Uppdrag Granskning för några dagar sedan fick vi höra om hur 30-åriga Christina ville ha större bröst till sitt bröllop. Trots att hon själv var medicinskt studerad med en mor som är läkare fanns inga gränser för hennes önskan om stora tuttar.”-Hon har alltid velat göra bröstoperation. Hon har pratat om det i många, många år,” säger fästmannen i TV-programmet. Christina vägrade vänta 3 månader i Sverige på större bröst och begav sig till Polen. Resten är historia.

Christina ligger nu som en grönsak på Malmö Allmänna Sjukhus – s k vegetativt tillstånd. Med stora bröst, javisst, men utan hjärna. Operationen orsakade en massiv hjärnskada och Christina kommer aldrig mer att vakna upp.

Som tonåring behövde jag inte bekymra mig. På den tiden fanns inte de ”skönhetsideal” vi ser idag. Det fanns heller inga plastikoperationer av det slag och i den omfattning som det gör nu.
Men hur länge ska vi förbli offer? Offer för vad andra tycker och tänker? Offer för pengar som styr när handel och medicin går hand i hand för största möjliga profit på dumma människor?

Och vilket ansvar har vi?
Vilket ansvar har läkarna som snittar, suger och fyller ut? Vilket ansvar har reklambyråerna och de giriga VD-arna för Medical Travel och andra? Vilket ansvar har föräldrar för sina barn?

Har myndigheter ansvar? Det svenska samhället? Ingen?

Vem ska säga ifrån? Vem ska sätta ett stopp för vansinnig manipulation av redan fulländade kroppar? När ska vi prioritera hjärna framför kropp? När blir det viktigare med värme och omtänksamhet än stora tuttar?