Feel in the Blogg

Så här ser Google ut idag för den som söker där! Det är Sveriges Nationaldag!

  Och hur blev den det? Vi svenskar har alltid tyckt att norrmännen verkar ha så roligt på sitt syttende maj och jag tror vi är lite avundsjuka!

Men varför blev det just 6 juni? Jo, den dagen valdes Gustav Vasa till Sveriges konung år 1523.

Även 1809 års regeringsform utfärdades den 6 juni. Dagen firades då som ”Svenska flaggans dag” och det var först 1983 som  den fick status som nationaldag. 
2005 blev 6 juni helgdag och det betyder att i år är onsdagen den 6 juni en ledig dag, en så kallad ”röd dag”.

Men sedan 1996 är 6 juni också en ”salutdag”. Vad är då det? Jo, allt står att finna på Wikipedia och så här beskrivs ”salutdagen”:

  Salut ges normalt i Sverige på sex officiella salutdagar i en salutomgång om 21 skott med 5 sek mellan skotten med början på första slaget klockan 12.00 (söndagar och helgdagar kl 13.00). Denna salutomgång om 21 skott är enligt internationell praxis en officiell hedersbetygelse som ges för nationen vid till exempel nationaldagen.

Salutstationer finns på Skeppsholmen, Kastellholmne, Kungshall (Karlskrona), Fårösund, Boden, Kusthöjden (Härnösand), Vaxholms fästning och Skansen Lejonet (Göteborg). 

Här hemma på Glasblåsargården hissar jag självklart den svenska flaggan på vår nationaldag. Men det bryr sig katterna inte ett dugg om. Trots lite solsken anar dom regn och har gått och lagt sig.

Ja, nog känns det lite tungt i huvudet som om oväder är på gång. Kanske man borde göra som Curry och sussa lite på örat.

Ha en skön nationaldag – den 6 juni 2012!

 Nu kommer ljuset tillbaka!

Visst är det underbart med solsken igen efter all kyla –  och allt regn! 

Klipp ur gårdagens tidning. Bozze och Mariana ”down under”:  Kul med reseberättelser – här från Australien!

Idag läser jag detta!  Även om någon kanske tänker – Va, ännu ett nytt café i Arboga!? – så säger jag: Äntligen!

Äntligen har någon tagit tillvara läget vid ån!  Ett café i Bergmansparken har saknats länge! Lycka till Linda Hjärtat Lyngbakken!

Kort blogg idag – kort men bra! Mer imorgon förhoppningsvis!

Njut solskenet!

Idag läser jag i tidningarna att den 40-åriga kvinna som varit försvunnen i Gällivare nu hittats död. -Det var civila som var ute och letade som hittade henne, säger polisen enligt Svenska Dagbladet.

Nu vet jag inte om det var ”vanliga civila” som letade och fann kvinnan eller om det var Missing People Sverige.

  Missing People Sverige är en organisation som skriver så här på sin hemsida: ”Vi är en ideell organisation som hjälper personer att finna anhöriga som försvunnit. Vi anordnar på kort tid skallgång för att rädda liv och kan snabbt mobilisera stora resurser med hjälp av ekonomisk sponsring från företag runt om i landet.”
Bilderna är från deras hemsida som ni finner HÄR.

På hemsidan kan man anmäla sig som frivillig för skallgång vilket jag själv har gjort. Men jag har också ställt frågor till organisationen – frågor som jag inte fått svar på.
Jag har undrat på vilket sätt de rekryterar folk till skallgång? Om personerna intervjuas på något sätt före och om de får någon utbildning?

Hur vet man annars att det kommer rätt människor till uppdragen? Jag menar – är det till exempel frågan om befarat mord kan ju personer i en skallgångskedja förstöra eventuella bevis. Och hur reagerar människor om de finner kvarlevor efter en människa  i skogen? Finns det någon back-up för dessa?

Jag har frågat – men inte fått något svar. Det kanske kommer och i så fall ska jag berätta det här på bloggen.

Har det blivit så att Polisen i Sverige fått så dåligt mer resurser att allmänheten måste klampa in?
Är det lika OK med Medborgargarden då?

Jag är för civilkurage och folk som hjälper till – men var går gränsen?

På söndagar har jag DN och jag läser alla delar utom sporten. Ofta fastnar jag vid familjesidorna – liv och död. Så många döda och ändå känner jag oftast ingen av dom. Men alla har de fötts för att sedan dö och saknas. Det får mig att tänka på just vår levnad och vad vi gör med den – det blir dagens predikan?
Vad gör vi av det liv vi fått? Hur förvaltar vi gåvan? Tar vi vara på stunden, lever vi på ett bra sätt för oss själva och gentemot andra? Ingen av oss vet när just vår tid är slut.

Jag tittar i dagens DN och ser bland annat det här: Egyptens störtade president. Jag har ingen koll på Egyptiskt kroppsspråk men för mig visar Hosni Mubarak en arrogant försvarsställning. Mörka solglasögon – för att visa sig tuff? Eller för att dölja skräcken, tårarna inför ett dödsstraff? Är han nöjd med sitt liv?

Här är några andra diktatorer som mist sin makt. Hade de en bra levnadstid? Blev livet som de tänkt sig – och slutet av det?

Andra klipp ur dagens DN: ”Satsning mot kvinnovåld resultatlös”... Män utövar makt. Hävdar sig genom att slå, våldta och mörda…

En ung, död kvinna… Det handlar ofta om heder. Vems heder?

Lagen ska skydda men den här notisen finns också i dagens DN: Polismannen frias från misstankar om hets mot folkgrupp…

Hur tar vi tillvara våra liv?

Ibland funderar jag över vad som hänt äldre kollegor och vänner från jobbet. En person som jag hade kontakt med länge, länge var Harry.
Harry Rosevall var personaldirektör på FFV en gång i tiden och högsta chef på området. Harry stod över min egen chef och ingav stor respekt och en hel del rädsla från min sida. Den visade sig helt ogrundad och sedan jag avslöjat min rädsla som ung kontorist på personalkontoret blev vi vänner.
Under lång tid efter sin pensionering ringde alltid Harry för att önska god jul och glad påsk. Skickade alltid julkort till mig och familjen. Han skrattade gott när jag svarade då han ringde och omedelbart hörde vem det var. – Känner du igen mig på rösten direkt? Vi pratade om allt, om gamla tider och om nutid.
Så småningom kom inga fler telefonsamtal. Harry fyllde 90 år och jag sände en blomma men han hörde inte av sig, vilket var väldigt ovanligt. Genom bland andra Erik Werner, f d facklig ordförande för dåvarande FCTF fick jag veta att Harry blivit sjuk.

Här om dagen bestämde jag mig för att aktivt försöka ta reda på mer om Harry. Jag fann till slut detta: Harry är död. Han avled för över ett år sedan. Jag kände sorg och blev ledsen över att inte ha vetat om det. Att jag inte fick hedra Harry genom att komma på hans begravning.

Harry hade ett långt och bra liv. Jag är glad att jag lärde känna honom och att vi hade kontakt nästan hela livet ut.

Igår begravdes Frida, en ung kvinna som inte hann bli 27 år. Jag lät ett ljus brinna för henne hela dagen.

Igår var också en liten fågels liv till ända. En av mina katter kom stolt in med fågeln i munnen och la ner vid mina fötter. Vad gör man åt sådant? Katter är rovdjur och fåglar ett av deras byten. Jag blev ledsen och bestört och jag tror att Felix förstod. Han lommade iväg och gjorde ingen ansats till att försöka få tag i den lilla fågeln mer.
Fågeln begravde jag med sorg i hjärtat i grönskan på vår gård.   -Och ändå var det bara en fågel, tänker kanske ni! Men det var ett liv! Ett liv att vörda!

På den lilla graven la jag ett kors av brutna grenar men också det här: Så vackert eller hur? Naturens eget konstverk.

I DN fanns även denna skämtteckning idag: ”- Välkommen till världen?” ”-Tack, jag tror jag avvaktar”.
Tecknad med tanke på det dåliga, svenska vädret kantänkas. Men jag ser mer i teckningen. Är alla välkomna till världen? Och vem avgör det? Ska vi avvakta eller ska vi ta till oss det liv vi fått och göra det bästa av det?

Självklart ska vi se livet som en gåva och försöka leva på ett så bra sätt som möjligt. Profeten Matteus sa: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.”

Men det var inte bara han – på Wikipedia läser jag om den så kallade Gyllene regeln: ”Den gyllene regeln” är en grundläggande etisk princip som återfinns inom de flesta religioner och andra filosofiska och etiska läror.”
Gå in HÄR för att se samma ”regel” inom Islam, Buddismen, Hinduismen med flera religioner.

Lev på det viset – så enkelt! Som du vill bli behandlad av andra – behandla dina medmänniskor! Var rädd om dig och om andra. Lev livet medan tid är.

Den här lille kavaljeren heter Felix – och felix är latin och betyder lycklig! Lycklig – eller lycka för mig!

Här kommer en liten bildberättelse om en dag i min privata djungel som jag delar med bland andra just Felix.
Grönt och frodigt och ja, rena spännande djungeln för en katt! Felix älskar att vara ute tillsammans med ”morsan” – något han delar med de andra två katterna. Skillnaden är att Felix vill ha matte för sig själv,  ensamkatt som han är trots två kattkompisar! De andra två, Curry och Wilma, är mestadels bara irriterande, tycker han.

 Han följer mig som en liten hund.
– Kom, ropar jag och då kommer han! Ja, jag behöver inte ens ropa. För Felix har koll på var ”morsan” är!

Där ute i det gröna, sköna och ännu mer djungelaktiga – dyker han upp! Alltmedan matte spankulerar omkring och tittar till allt som växer och frodas. Kastanjens underbara blommor. Och snart är krusbären klara!
Felix hänger med. Vill vara där matte är och helst utomhus då. Vi slår oss ner på en bänk. Som vanligt när det är mysigt håller Felix upp ena tassen. En liten egenhet han har.
Myser och buffar med huvudet. 
Njuter som bara en katt kan göra. 

Dags att gå tillbaka in.
– Ska du med?
Och visst ska han det. Han kommer. Följer efter sin matte.
Det går långsamt. Men så är det ju inte heller helt angenämt, tycker Felix – att vi ska gå in igen. Ändå kommer han. Följer efter sin matte. Men önskar nog att stunden ute med matte hade blivit längre…

Stannar upp en stund.
Passar på att dricka lite vatten. På sitt eget lilla vis.

Nöjd ändå över den lite korta utevistelsen tar han igen sig på linneskåpet. Lyckliga Felix – min lyckas Felix!

De andra två höll sig på lämpligt avstånd, tyckte Felix.
Wilma till vänster, Curry till höger.
Men de får vara med på ett par andra bilder – dessa två.
Curry som älskar att gosa – här en dag när solen sken.
Och så Vilda Wilma! 

Jag älskar verkligen mina katter och jag tror att de har ett bra liv. Då tänker jag på en annan kisse – Gunnar – som tack vare hjälpsamma människor fick ett nytt liv. Från hunsad strykarkatt där hugg och slag var vardagsmat kom han till Kattvännerna i Köping och är idag en lycklig kisse. Här myser Gunnar hos en ur personalen: STORT TACK FÖR HJÄLPEN TILL GUNNAR! Och stort tack för att ni finns!

Vill du hjälpa fler katter till ett lyckligt liv – stöd Djurskyddet Sverige genom att gå in HÄR och följa anvisningarna.

Du kan också gå in HÄR och komma direkt till Kattvännerna i Köping (som ingår i Djurskyddet Sverige). Huskatten i Västerås hittar du HÄR – den andra föreningen i Västmanland som ingår i Djurskyddet Sverige.

Avslutar med en härlig bild jag hittade på Facebook!