Feel in the Blogg

Imorgon kl 10 ”tittar jag till Emma” igen! Något som jag tror att många i Sverige gör!

Jag tittar till Nicklas också och Emmas sambo – självklart.

Emma! Imorgon klockan 10 sitter jag på din axel och stöttar dig. Jag är osynlig men jag finns där. Som en fjäril, som en lätt vindfläkt.

VARM KRAM till Emma och alla övriga drabbade

Susanne

Min 76-årige granne sa igår kväll när vi smuttade på en kall öl ute i bersån: ”Lägg ner OS!”

Vi satt och pratade om den parodi dessa olymiska spel har blivit. Det handlar inte främst om idrottsliga insatser utan om business och mycket pengar!
Droppen kom när OS förlades till Kina!! Vilken skandal!! När jag hörde det gick jag i taket! Men vad hjälpte det…

Det man kan hoppas på är att ”Rapportrar utan gränser”, Amnesty och andra organisationer gör allt för att visa vad det kinesiska folket fått och får utstå p.g.a. detta OS!
Kolla dessa sidor i dagens tidningar så får ni del av lite av alla information och protester som nu florerar! DN -klicka HÄR! Svenskan – klicka HÄR och Sydsvenskan – Klicka HÄR!

LÄGG NER OS!

När doping, korruption och dollartecken tar överhanden är det dags att sätta stopp eller möjligen ombilda förutsättningarna.
En person nämnde idén om att alltid hålla OS i Grekland – där allting började. Ja, varför inte? Alla deltagande länder får ekonomiskt stötta värdlandet och idrotten ska åter inta första plats.

”Vi struntar väl fullständigt i om djur pinas eller inte” finns det en hel del människor som resonerar. Och det är inte bara psyksjuka djurplågare eller ”jag-måste-ha-makt-och-det-får-jag-genom-att-slå-min-hund-typer”. Nej, det är vanliga Svenssons som tänker så.

Det måste vara konsekvensen av att inte alla tänker ekologiskt och KRAV-märkt. Det måste vara därför inte konsumenter bemödar sig med att ta reda på var gården ligger som har hemslakteri så att djuren slipper lida under långtransport mot döden.

Någon känd person, jag har glömt namnet, sa nyss något som jag själv brukar säga: ”Ska man äta kött så ska man också kunna slakta djuret själv”. Det tycker jag faktiskt är helt följdriktigt.
Att låtsas som djur har det bra, hålla för ögon och öron när slaktmetoder beskrivs är att ljuga för sig själv och vägra ta in sanningen. Eller att helt enkelt inte bry sig.

Kolla DN Debatt idag där Jeanette Thelander och Katarina Lindehag-Ekholm protesterar mot djurplågeri i religionens namn!
Och läst om Sanda Hönseri i Ekonomidelen av DN! För 70 öre mer för ditt frukostägg får hönor ett lyckligare liv!

För mig är det självklart att inse att djur känner och lider. Forskning har bevisat det – men den bevisningen behövs inte om man är en inkännande människa.
Därför är det också självklart att i möjligaste mån stödja de kreatursägare och hönserier som arbetar med respekt för djur.

Om djur bara ska leva för att folk ska få mat på tallrikarna – så ska de banne mig ha ett bra, värdigt om än allt för kort liv.

Läser en otroligt naiv debattartikel i DN onsdag. Claphaminstitutet (ett kristet ekumeniskt forskningsinstitut) föreslår att folkhälsominister Maria Larsson ska sätta upp ett nytt folkhälsopolitiskt mål – ”Minska antalet skilsmässor – speciellt i barnfamiljerna”.

Undertecknare av artikeln är Alf B Svensson, leg.psykolog, Lars-Göran Sundberg, Fil doktor, själavårdspastor (??), Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare samt Annelie Enochson, riksdagsledamot för kd.

Vad tror dessa människor att skilsmässor beror på? Att människor tycker det är lite kul att bryta upp efter ett par år? Prova något nytt? Struntar i maken/makan och barnen?

Artikelförfattarna skriver, citat: ”Samhället ska inte göra det svårare att skljas. Inte heller skuldbelägga ensamstående föräldrar. De är ofta enastående föräldrar som gör en fantastisk insats. Men samhället bör göra det lättare att hålla ihop”. slut citat.

Lösningen är stöd i parrelationen och i föräldraskapet, menar författarna.

Hoppsan, så enkelt! Att ingen tänkt på det förut!? Vi sätter in lite stöd till föräldrarna så slutar de skilja sig och barnen mår bättre!

Men när tänker författarna att stödet ska sättas in? NÄR ska föräldrarna ha tid med detta också – utöver allt annat i vårt stressade samhälle? Och vem ska sköta ”stöttandet”? En redan hårt nedbantad vårdsektor?

Lägg av! Ut i verkligheten Svensson, Sundberg, Göransson och Enochson!! Att det finns förädrapar som fortfarandet håller ihop är helt otroligt – med det samhälle vi har!
Tror ni skilsmässa är en lätt sak? Är det inte separation man tar till när alla andra utvägar är uttömda?

Nu ska kd också skuldbelägga de som skiljer sig – utöver den skuld som redan finns hos alla människor som ”parasiterar” på samhället p.g.a. utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar. Alla de som stupar på sin post samtidigt som de krampaktigt försöker hålla ihop förhållandet!

Stöd i parrelationen kan möjligen bli en detalj i sammanhanget när de stora förändringarna måste ske! Kortare arbetstid, mindre stress på jobbet, skolor som fungerar med små klasser och pigga lärare plus en barnOMSORG – inte barnFÖRVARING! ’

Lägg era krafter på det som är relevant och inte sådant här patetiskt struntprat!
UT I VERKLIGHETEN!

DN har en serie där sex skribenter får ger sin syn på folkhemmet 2008. Denna söndag är det Dilsa Demirbag-Stens tur med rubriken ”Hur bra är dagis för barnen egentligen?”

Dilsa beskriver hur Alva och Gunnar Myrdal en gång i tiden tog sig an barnuppfostran och hur utvecklingen gick från privata kindergartens till daghem och förskola. Tanken var dels att kvinnor skulle få chans till arbete och egen försörjning samtidigt som välståndet i landet skulle öka, dels skulle barnen fostrades enhetligt till goda samhällsmedborgare.
Lika för alla – alla barns rätt till pedagogiken och alla kvinnors rätt till eget liv.

En god tanke – men någonstans på vägen mot 2008 gick det fel. Önskan om ekonomiskt välstånd tog överhanden framför det fina tanken om ”barnens bästa” och kvinnors frigörelse.

När 1-åringar ser mer av dagispersonalen under dygnets vakna timmar samtidigt som föräldrar har ångest över just detta – då är någonting riktigt fel.

Tempot i samhället har skruvats upp så till den milda grad att arbete/produktivitet är det viktigaste av allt. Facit börjar vi se när människor rasar i utbrändhetsfållan och barn mår dåligt av koncentrationssvårigheter och psykisk stress.

Forskare har länge konstaterat att de tre första åren i en människas liv är de viktigaste – både fysiskt och psykiskt. Barn under tre år är mer infektionskänsliga och de första åren är viktiga för att knyta an till en vuxen – se tidigare artikel i DN om ”mentalisering”.
Hur knyter en 1-åring an till en av få vuxna i en jättebarngrupp på dagis? Hur mår dessa barn och hur mår personalen? Att många föräldrar ständigt bär på dåligt samvete för sin frånvaro har redan konstaterats.

När mina egna barn föddes fanns samma tvång att lämna bort sina barn tidigt. Man kunde ”jämka, klippa och lappa” som Dilsa skriver – för att försöka ha sitt barn hemma till det var 1½ år – maxgränsen för att få ha kvar sin anställning.
Vi gjorde så i vår familj – jämkade, kippte och lappade. Det var oerhört tufft men vi vägrade lämna bort våra barn före 1½ års ålder.
Sen kom nästa problem – vi ville inte att barnen skulle vara mer än halvtid på dagis. Precis som Dilsa skriver – ville vi vara de personer som barnet såg mest av under sin vakna tid.
Genom att trixa och tråckla lyckades vi – men det var mycket svårt och krävdes planering och snälla chefer.

Ändå glömmer jag aldrig blicken från vårt yngsta barn – 1½ år – när jag lämnade henne på dagis en morgon. Hon grät och ville vara kvar hos mamma. Klängde på mig, kramade, hängde sig fast. När hon till sist förstod att inget skulle hjälpa fick jag en blick från henne – jag glömmer den aldrig – sen vände hon sig om och tultade där ifrån. Jag kan gråta än idag när jag tänker på den morgonen.
I bilen på väg till jobbet tröstade jag mig med att hon skulle ju bara vara på dagis halvtid. Jag var snart tillbaka hos henne. MEN det var inte detta jag ville. Det var inte det här som vår familj ville med våra barn.

Sen dess har situationen blivit värre på dagis. Större grupper, färre personal och föräldrar som stressas sjuka på jobbet.

Vi är inne i det INHUMANA FOLKHEMMET! Ett folkhem som bara ser till produktivitet och pengar! Ett samhälle som biter sig själv i svansen – genom att tro att det kan ”välja bort” små barn och deras välbefinnande!
Små barn blir snart stora och med en psykiskt ohälsosam uppväxt med jättedagis från tidig ålder, skolor med enorma klasser och utbrända lärare får vi inga friska, kraftfulla samhällsmedborgare som kan ta vid!

Vi kanske får några stycken som med föräldrars feta plånbok eller egen stark kamp klarat sig. Men vi får också en stod mängd utslagna! Psykiskt instabila unga som går in i väggen redan på högskolan – om de klarar sig tills dess.

Vad politiker inte förstår är den stora faran i detta! Det otroligt viktiga i att satsa på barn och ungdomar. VI får inte fix och färdig arbetskraft för framtiden om inte grunden är den allra bästa!

Det inhumana folkhemmet är ett faktum!