Feel in the Blogg

ÅH, SÅ SKÖNT!

Det utbrast jag för mig själv med en djup suck efter att ha läst Tingsrättens beslut: DET BLIR INGEN NY RÄTTEGÅNG I ARBOGAMÅLET.

Trots att Emma och familjen befinner sig utomlands och på okänd ort har de troligen fått kännedom om frågorna kring jäv och risken för att rättegången skulle behöva tas om. Det finns säkert oförskämda journalister som nosat upp dom för kommentarer om de så befinner sig långt inne i Sahara… Kanske finns det svenska tidningar där de befinner sig som också skrikit ut skrämsel om att målet bör tas om.

Då hoppas jag i så fall att familjen nu också nås av beskedet att jävsanklagelserna ogillas och att förhandlingarna INTE behöver göras om.

Nicklas här hemma lär väl andas ut vid det här laget.

TACK OCH LOV att dessa stackars människor slipper genomgå den här pinan en gång till.

MEN låt nu denna händelse bli prejudicerande så att Domstolsverket genomför en kontroll av alla registrerade nämndemän i Sverige, sållar bort de som inte håller måttet och kontinuerligt uppdaterar samt granskar de som får stanna kvar!

Jaha, då försöker jag igen!!

På väg!!
Alla tre katterna skulle förstås också med!

Egen ingång även på landet! Här kikar Wilma ut.

Första veckan såg stranden ut så här…

Denna bild är nog från några av de tillfällen vi hade 13 och 18 minuters sol… Hela stranden för oss själva…

Och så från 23 juli och framåt!! Knökfullt på Segelstorps strand!

Nu funkade det inte att lägga in fler bilder igen…Grrr 🙁

Dags att kalla in supporten.

Vi syns.

Tack vare sonens bärbara PC med internetuppkoppling kunde jag blogga ifrån Skåne MEN det blev inga foton inlagda…

Här kommer de:

Moln…

Lite mindre moln…

Och sen SOL!

Sen blir det inte mera för idag… PC:n krånglar (d v s jag klarar inte av den…). Har förmodligen alldeles för många foton uppladdade…

Återkommer (hoppas jag).

Sommarmorgon på landet. Det blir en solig dag idag också. Jag vet vad jag ska göra allra först nu på morgonen: Kolla tidningarna på Internet.

Jag får först upp den lokala Magazin24 och brister i gråt när jag läser: ”Mamman kände igen den tyska kvinnan direkt”.
Plötsligt sveps jag in i en kylande vind trots sommarvärmen, huden knottrar sig och jag tänker: ”Måtte det vara sant. Tidningen berättar väl sanningen?” Och sen: ”Om det är sant – måtte det hålla som bevis för en fällande dom”!
Jag gråter på något vis av lättnad men ändå sorg. Tänker på Emma, mamman, som för första gången sedan 17 mars stått öga mot öga med den som misstänks ha mördat hennes små barn på det mest bestialiska vis. Och som sånär kostade henne själv livet.

Jag besöker sedan kvällstidningarnas hemsidor. Uppkopplingen går trögt härnere. Sakta, sakta rullas en bild upp av Emma. Emma på väg in i rättssalen med en Spidermangubbe hårt tryckt mot bröstet. Då börjar jag gråta. Tårarna rinner och jag hulkar. Jag förstår precis vad det är Emma har med sig. Det är sina barn, det som finns kvar, minnen, deras käraste leksaker. Doften finns kvar, känslan, leksakerna fulla av skratt och värme, lyckliga stunder.

Sen läser jag Nicklas brev från rättegången och kan nästa ta på hans ensamhet, hans utsatthet i orden han skriver. Han måste sitta där ensam utan sin sambo av rättegångstekniska skäl. Nicklas ser och hör, hatet blandas med sorg och uppgivenhet.
När Emma har en trygg axel att luta sig mot – har han ingen. Jag såg på tv-inslaget i Rapport hur Emmas sambo skyddande höll sin arm runt henne. Men Nicklas – han fick utstå allt ensam.

Detta är en fullständig mardröm! Morden i min hemstad. Inte bara några tidningsnotiser, scoop och klipp för journalister utan iskall verklighet.

Måtte indicierna vara tillräckligt många och frapperande! Måtte Emma kunna peka ut mördaren! Måtte denna del av mardrömmen ta slut.
Inga överklagande av domar, ingen fortsättning i hovrätten – avslut! Så att de stackars hårt märkta inblandade kan få ta itu med resten av mardrömmen – livet utan två små barn.

Morden i min hemstad – en fasansfull tragedi. Jag fryser fast solen lyser lika vackert och klart som alla andra morgnar.

SJälvklart sitter jag intill Emma i rättssalen – idag när hon ska förhöras. Jag gör det inte bokstavligen men bildlikt. Faktiskt tror jag att rättssalen är fullpackad av människor som inte syns men som med sina tankar, böner och stöd finns där idag. Alla tankar och allt stöd till dig idag Emma!

Jag har just läst ditt brev i Expressen: ”Det här är för er, Max och Saga” och berörts starkt! Du skriver så fint, så utlämnande och så ärligt.

Här om dagen pratade jag med min gamla mor och hon sa: ”På något vis har de små barnens pappa kommit i skymundan och det känns hemskt.”

Min mor har rätt. Nicklas, pappa till två små barn, har inte alls fått samma medieutrymme som övriga inblandade.
Till viss del finns det en förklaring. Barnen mördades i sitt eget hem i Arboga, hos sin mamma. Mördaren hade förmodligen tänk att mamman också skulle dö.
Sambon kommer hem och finner Emma och de små barnen mycket svårt skadade. Morfar blir sen något av en ”talesman” för familjen.
Fokus riktas mot hemmet i Arboga där morden skedde, mot mamman som överlever, familjen som vakar över henne, sambon som för alltid har synen kvällen den 17 mars insvetsat i sitt minne.

Men det finns en älskande pappa också. En pappa som älskade och älskar sin prins och sitt lilla troll. GLÖM ALDRIG DET!

Som jag tidigare skrivit går mina tankar självklart också till honom under dessa rättegångsdagar.

Jag hoppas innerligt att du Nicklas klarar detta. Att rättvisa skipas. Att ditt hat sakta försvinner och att du får ro, upprättelse och hopp för framtiden. STOR KRAM från mig