Feel in the Blogg

Läs Emmas brev i Expressen genom att klicka HÄR!

Jag sitter som fastnaglad när jag läser vad hon skriver. Emma kan förmedla känslorna sen i fredags då hon inte orkade se och höra Christine Schürrer. Jag är torr i munnen och yr när jag läst klart.
Det här är inte film, det här är inte ett kapitel ur en rysare – det här är verklighet. Emmas verklighet. Läs den.

Trött kan man bli på dumma människor som har svårt att förstå och saknar empatisk förmåga!

Tröttare kan man bli på idiotiska kommentarer på Bloggen!!

Tröttast lär Emma med familj vara idag – efter en intensiv första vecka i Hovrätten!!!

Själv var jag jättetrött efter gårdagen och sov faktiskt nästan 14 timmar i natt! Det måste vara rekord för mig och känns otroligt mycket – men var välbehövligt.

Ser i DN att deras journalist inte var riktigt alert under gårdagens hovrättsförhandlingar. Han missade en otroligt viktig bit av bandinspelningen av det första förhöret med Emma, genomfört tisdagen den 1 april, kort tid efter mordförsöket på henne och morden på hennes båda barn.

Under bandupptagningen hörs Emma mycket otydligt eftersom hon svårt skadad viskar fram svar på polismännens frågor. Men – som åklagare Frida Gummesson påpekade innan filmen spelades upp, skulle vi uppmärksamma slutet av bandningen. Det gjorde jag och flera med mig. Emma talar då högre och vi hör henne säga: ”En gammal tjej till honom gjorde det.”

Det var väldigt dramatiskt men hoppfullt att höra henne säga dessa ord. Journalister vid min sida reagerade starkt. Detta måste få stor betydelse för utgången.
Emma kunde också under samtalet säga vilka personerna var runt henne. Hon kunde berätta personliga saker om sig själv – var någonstans hon arbetade och vad hennes arbetsuppgifter var. Alltså hade hon sitt minne i behåll. OCH hon berättade vem som mördat hennes barn denna dag, 2 veckor efter överfallet.

Minnesexperten professor Jörgen Borg har ändrat åsikt. Detta citerar jag ur DN:

”Professor Jörgen Borg var först ut av rättens två sakkunniga på fredagen. Han vittnade redan i tingsrätten men undersökte mamman först i november i år. Då genomfördes bland annat en magnetröntgen av hennes hjärna.
Borg konstaterade efter undersökningen att det är möjligt att mamman kan ha minnesbilder från tiden precis innan det avgörande slaget mot huvudet. Det betyder att hon också kan minnas sina barns mördare.”

Minnesforskaren, professor Sven Å Christianson säger så här i Hovrätten:

– Hon har visat en viss förbättring men minnesproblematiken som redovisades i tingsrätten kvarstår, säger han till DN efter förhandlingarna. (Citat DN).

Prestige – är min kommentar! Prestige är något mycket farligt och tillämpas tyvärr av en del människor. Oftare ju högre ”status” personen har.
Prestigeförlust innebär för dessa personer att tappa auktoritet och respekt. Man väljer därför att hårdnackat hålla fast vid alla uppgifter man lämnat tidigare. Att erkänna ett misstag eller att allt kanske inte är kristallklart och orubbligt är för dessa personer ett ifrågasättande av deras person. Något de aldrig kan acceptera – hur det än kan komma att drabba andra.
När det i själva verket skulle visa på en ödmjukhet inför nytänkande, forskningsframsteg och en tilltro till kollegors resultat och åsikter.

Så tröttare än trött kan man bli på prestigefyllda tro-sig-veta-bäst-typer!

Jag tror att Emma vet vem som mördade hennes barn! Jag ifrågasätter inte alls hennes utpekande. Resultatet av dessa åsikter har jag fått genom att lyssna på Emma och genom att förstå vilken stark, kompromisslös och ärlig person hon är. Under den tid som gått har jag lärt känna Emma och familjen som mycket seriös och vederhäftig. Emma skulle aldrig säga något som inte är riktigt och sant! Hon skulle aldrig fälla en oskyldig människa som mördare.

Sen undrar jag om Christine Schürrers ”utbrott” mot Emma i rätten igår kanske kan vara ett tecken på att hon börjar krackelera. Hon verkade mycket besvärad när bandinspelningarna från det första förhöret och från Emmas vallning på mordplatsen visades. Detta tillsammans med Emmas utpekande av henne på nytt – kanske börjar ge effekt. Den hårdnackade tyskan kanske är på väg att tappa masken.

Avslutar med två små blommor fotograferade från en vit hyacint i mitt fönster. Dessa små blommor får symbolisera två små barn –
Max och Saga.

Tårar det är vad jag kommer att minnas av dagens Hovrättsförhandlingar i Västerås – den andra dagen i det s k Arbogamålet.

Tårar och en förlamande upplevelse – så vill jag beskriva det.

Idag närvarade jag under några timmar på eftermiddagen i rätten. Betydligt färre timmar än vad Emma fick ”göra”.
Under tingsrättsförhandlingarna i Köping antecknade jag flitigt eftersom allt var nytt. Under förhandlingarna i Hovrätten blir det enstaka anteckningar, mest min upplevelse – känslan.

Den tyska kvinnan är märkligt oberörd. Oavsett om hon är skyldig till morden eller inte borde hon, tycker jag, visa någon som helst reaktion. Det känns som en ”normalt funtad” person skulle göra det. Skulle jag själv sitta oskyldigt anklagad för så fruktansvärda brott – skulle det synas på mig! Men Christine Schürrer visar inga sådana känslor. Hon visar inte känslor över huvud taget.

Under eftermiddagen visades först bandupptagningen av det s k vallningsförhöret av Emma i bostaden på Verktygsgatan i Arboga 1½ månad efter morden.
En bandupptagning av det första förhöret med Emma visades också. Förhöret genomfördes den 1 april, endast 2 veckor efter de brutala överfallen som dödade båda barnen och som var nära att kosta även Emma livet.
Dessa båda filmer berörde mig och många av åhörarna djupt. Styrkan hos Emma att försöka hjälpa till, att minnas, att få fatt i barnens mördare. Hur Emma gick runt på mordplatsen och redogjorde för sina minnen.
Men också åsynen vid det första förhöret av en svårt misshandlad ung kvinna i rullstol på lasarettet. Hur någon person är förmögen att åsamka en annan så svåra skador – ofattbart.
Jag grät. Så gjorde också andra.

OCH – i bandupptagningen från det första polisförhöret, 1 april, viskar den mycket svårt skadade Emma hörbart orden: ”En gammal tjej till honom gjorde det”. Expressens journalist som sitter bredvid mig vänder sig mot mig – vi tittar på varandra – och säger båda: ”Där! Där sa hon det! Det är hon!”
Jag ryser, det knottrar sig på armarna. Jag sitter som förlamad och tittar! Ser hur Emma formar orden. Svårt skadade Emma med rakat huvud och flera ärr, armen gipsad – minns och berättar!
Den tyska kvinnan tittar aldrig på filmerna. Hon sitter hela tiden med huvudet nedböjt.

Därefter utfrågas Emma på plats i sal 1 om händelserna 17 mars och hon pekar åter ut den tyska kvinnan Christien Schürrer som den kvinna som stod utanför när hon öppnade dörren den ödesdigra kvällen.
Emma berättar om sina känslor och sina skador. Hur hon mår idag och om hur barnens pappa Nicklas, som inte närvarar denna dag, mått och mår. Hon berättar också om sambons mycket goda relation till de båda bonusbarnen.

Därefter vill försvarsadvokat Per-Ingvar Ekblad ställa frågor till Emma och Emma blir tvungen att titta på honom, där han sitter intill tyskan. Emma har under dessa två dagar undvikit att se på den tyska kvinnan – nu måste hon – och börjar gråta. Målsägarbiträdet Marie Fredborg förklarar för domaren att Emma inte klarar av att se den tyska kvinna. Då ropar Christine Schürrer: ”Men du har ju sett mig hela tiden!” Emma bryter ihop, börjar skaka och gråta högljutt . Förhandlingarna avslutas tillfälligt. Den tyska kvinnan förs ut och får inte längre närvara i rättssalen.
Många berörs starkt av det som händer, flera gråter öppet – så också jag.

Under pausen samlas familjen Jangestig och vännerna för att krama och trösta varandra. Det känns oerhört tungt och svårt. Jag är mycket tagen och ledsen. Ändå är det absolut ingenting mot det Emma gått igenom nu och tidigare.

Förhandlingarna återupptas och jag lämnar strax därefter Hovrätten för ett annat möte.

Jag vill avsluta dagens blogg om Arbogamålet med att säga:
Ingen kan förstå vad Emma går igenom! Vi kan försöka – men det är bortom vårt förstånd. Jag är mycket, mycket berörd av dagen. Jag är också mycket, mycket imponerad av styrkan hos en 24-årig kvinna som kämpar för rättvisa åt sina döda barn.

Emma har gjort en lång, mödosam vandring. En vandring som nu tar sina sista svåra steg. Måtte denna vandring få rätt slut. Ett ändpunkt som innebär avslut på något ont, sataniskt och vidrigt – och början på något nytt, vackert och ljust. Det är Emma sannerligen värd!

Foto taget stax före 16 från Stadsparken i Västerås

Så här såg det ut när jag vaknade! Det snöar!

Så vackert det blir med snö!

En vit värld! En ljus dag! Jag log för mig själv när jag fantiserade om att Max och Saga uppe i sin himmel ville göra oss uppmärksamma på att det blir en ljus dag idag! Dagen då rättvisan ska börja sitt segertåg.
Så hoppas jag i alla fall.

Fick detta mail från Emma igår kväll:

”Tusen tack för ditt stöd! Vi är taggade till tusen!

Kram kram”

Det kändes hoppfullt och gjorde mig glad!

Lucköppning lite snabbt nu!

Bråttom bråttom

Hej

100-meterslopp med brutna ben – vem skulle ställa upp på det??

Nej, jag skämtar inte och jag pratar inte om någon raffinerad form av tortyr – utan om riktiga tävlingslopp på tid! Med konkurrerande löpare som har friska ben! Tävling t ex av typ SM!
Vem skulle frivilligt ställa upp på det? Inte en gång, utan flera, varje dag, år efter år!

Jag talar inte heller om vuxna män – som mannen på bilden som ”bara” försöker ta sig upp för en lång trappa med hjälp av kryckor han fixat. Jag talar om barn och ungdomar som tvingas till dessa 100-meterslopp varje dag med trasiga ben och redan från 6-7 års ålder!

Vad är det för 100-meterslopp!?

Jo, det handlar om barn med egenskaper inom Autismspektrat – det kan vara ADHD, Aspergers syndrom och liknande – eller i kombination.
Vissa människor kallar detta handikapp – jag väljer att tala om egenskaper, tillstånd – precis som närsynthet, dövhet, diabetes, allergi o s v.

Ingen skulle komma på tanken att säga åt ett blint barn – LÄS! Eller tvinga en pollenallergiker att vistas i ett klassrum fyllt av björkris!
Men har man ADHD eller Aspergers så gäller inga regler. Då finns inget skydd! Då tvingas skolflickan i första klass och gymnasiekillen på Individuella programmet (det enda han får komma in på…) att dag efter dag springa 100-meterslopp med brutna, sargade ben!
OCH ingen reagerar…

Ingen skulle kalla den här ledsne mannen på kryckor för dum i huvudet bara för att han har svårt att gå!
Men har man ADHD är man ett ”miffo”, en ”dampunge”, en idiot – även om man är mycket smartare i skallen än sina skolkamrater. För det betyder liksom ingenting om man har dom där sargade kroppsdelarna att släpa på…

Jag känner en tonåring som varje dag springer 100-meterslopp. Hon har skaffat sig ett par hemmagjorda kryckor. Det går ”så där” men hon kämpar vidare. Varje dag, alla veckor, hela skolåret ut. Och nästa, och nästa – så länge hon orkar och så länga de hemmagjorda kryckorna bär.

När ska skolan se henne? När ska utbildningsministern uppmärksamma de här enorma problemen? När ska alla barn i Sverige få rätt till skolundervisning?