Feel in the Blogg

Det här är ”Sagan om Gunnar”!

Sagan om Gunnar börjar i januari i år. Nej, förmodligen långt tidigare – men det är tid som vi inte vet så mycket om. Veterinären som så småningom hjälpte Gunnar tippade på att Gunnar förmodligen var omkring 3 år då.

Så ”Sagan om Gunnar” får börja fredagen den 21 januari 2011. Det var då en ung kvinna i sin förtvivlan ringde mig och bad för Gunnar. Gunnar var en hemlös katt som strök omkring i hennes bostadskvarter. Älskad av hennes barn som gett kissen just namnet Gunnar – men mindre omtyckt av en del andra. Någon hade förslagit att helt sonika gå ut och slå ihjäl katten! Kvinnan, som själv har en hund och inte kunde ta hand om Gunnar, bad mig om hjälp och jag lovade att försöka.

Dagen efter transporterade jag hem Gunnar till mig. Gunnar var snäll – men lite rädd och trött. Han kröp direkt inunder min säng och stannade där. I nästan 24 timmar sov han! Förmodligen helt uttröttad och dessutom skadad, fick jag veta senare.

Eftersom jag redan har tre egna katter kunde jag omöjligt ha kvar Gunnar själv. Tack och lov finns Katthemmet i Köping!  DjurskyddetKöping Kattvännerna genom Sari och Jessica lovade att ta emot Gunnar trots att de hade fullbelagt flera gånger om.

Så en kall måndag i januari blev Gunnar Köpingsbo.

Sen har tiden gått. Genom Tarja på Katthemmet i Köping fick jag veta vad som hände Gunnar. Han blev minst sagt kärleksfullt omhändertagen! Många är meddelandena som Tarja sänt mig under månaderna som gått. Igår fick jag träffa Gunnar igen! Och såhär ser Gunnar ut idag! Ren och fin! Frisk, trygg och lycklig.

Det kändes som fest på Katthemmet igår! Det var uppbullat med allt möjligt gott när jag kom och det kändes nästan som om det var för min skull. Jag blev i alla fall tvungen att fika först fast jag helst velat rusa upp till Gunnar direkt! 🙂 Här har Tarja just serverat kaffe! Hennes dotter hade köpt den underbart goda Apelsinkakan.

Alla vill inte vara med på bild! 🙂 Men till vänster i soffan sitter i alla fall Jessica – hon tog sig an Gunnar direkt den där gången i januari. ”- Han är speciell – Gunnar”, säger Jessica.” – Jag kommer att vara väldigt, väldigt noga med vem som får köpa honom en gång.” Jag håller med – och jag är glad för det hon säger.
God och glad var stämningen! Sari skrattar längst bort mot väggen. Hon var också en av de personer som gjorde så att Gunnar lever idag.

Jessica som ansvarar för Katthemmet i Köping tog helt sonika hem Gunnar till sig. Gunnar var dålig, hade ett fult sår i huvudet och blev opererad ganska omgående. Samtidigt blev han kastrerad.
Jessica berättar för mig att Gunnar hade ärr över hela sin lilla kattkropp. Han har fått ta emot mycket stryk. Jessica var osäker på om Gunnar skulle överleva operationen. Han var mycket dålig efteråt och Jessica berättar hur hon låg intill Gunnar på golvet och pratade stilla med honom. Gav honom värme, trygghet och den kärlek han förmodligen aldrig fått.

Så fort kaffet var urdrucket och den smarriga apelsinkakan uppäten ville jag gå till katterna! Tarja följde med mig och vi började leta efter Gunnar i katternas fina lägenheter på Katthemmet.  

17 katter bor där och det var inte helt lätt att hitta Gunnar. Katter! Och mer katter! Den ena sötare än den andra! Röda katter! Nyfikna katter! Katter som ville gosa! Och så igen – oemotståndliga Elsa! Vilken kisse! Vem glömde bort henne? Hur kan man överge en så snäll och fin katt!? Ja, hur kan man överge katter, djur, över huvud taget! 🙁

Men var fanns Gunnar!!?? Vi letade och letade. Så till slut: Under en soffa skymtade en katt!

Ja, det var Gunnar! Men han hade inte så stor lust att komma ut från sin mysplats. Tarja lockade med hans eget kattgodis! Smarta Gunnar slängde då ut en tass och rafsade till sig godiset! Man får inte vara dum! 🙂

Men till slut kunde han inte motstå Tarjas lockande!

Äntligen! Gunnar – igen! En bamsestor, fin katt!

Jag fick ge honom kattgodis. *** Så underbart att se honom igen!

Han älskar att bli kliad och masserad på ryggen! Då ser han ut så här: Snacka om en kisse som njuter!!

Sen visade Gunnar mig sitt rum! Jessica berättade att Gunnar fick med sig sakerna hemifrån henne så han skulle känna sig trygg. Bl.a. detta nattduksbord där hans eget godis förvaras! 🙂

Lycklig och glad begav jag mig sen ifrån Köping och Katthemmet. Tacksam över att det finns sådana människor som de hos Kattvännerna i Köping! Glad över att ha fått träffa så många av de som arbetar där – och jättelycklig över att kunna skriva ytterligare ett kapitel i ”Sagan om Gunnar”.

Hur det går för honom sen – hoppas jag kunna berätta längre fram. Just nu trivs han utmärkt bland kattkompisar och underbar personal på Katthemmet i Köping. Där hoppas jag han får stanna så länge att hans självförtroende och tillit ytterligare stärks. En bortglömd, utkastad kisse hamnar i himmelriket på jorden när den får komma till detta hem i Köping.

STORT TACK TILL ALLA PÅ KATTHEMMET I KÖPING!

Vill ni stödja deras verksamhet – gå in HÄR för att komma till Djurskyddet Sverige – Katthemmet Kattvännerna i Köping!

Gunnar är en överlevare – och jag mötte ytterligare en överlevare igår – Annika Östberg.
För att göra henne rättvisa, eftersom berättelsen om Gunnar tog mycket plats idag – kommer bloggen först imorgon att handla om Annika, denna starka, fantastiska kvinna.

Välkommen åter då!

Enligt uppgift har Facebook 800 miljoner aktiva användare runt om i världen. En fantastisk siffra!

Så här beskriver Facebook sig själva: ”Facebook är ett socialt verktyg som förenar människor med vänner och andra som arbetar, studerar och lever runt dem.”

Wikipedia skriver så här:”Facebook är ett socialt medium eller en social nätverkstjänst som grundades i februari 2004 och drivs och ägs av Facebook, Inc. Grundaren heter Mark Zuckerberg, född 1984!
Killen från New York visste verkligen vad han gjorde när han startade detta bara 20 år gammal! Vilken succé!

Använder du Facebook på rätt sätt kan det också vara en succé för dig och dina vänner. Facebook har t o m en Facebookskola – klicka HÄR för att komma till den.

Huruvida du behöver utbildning för Facebook låter jag vara osagt. Några enkla regler gäller för mig i alla fall: TÄNK PÅ VAD DU SKRIVER! Din sida läses av dina vänner som om du skickade ut din hemliga dagbok till var och en!
Detsamma gäller foton. Lägg inte ut en enda bild om du inte accepterar att den valsar runt bland människor, såväl kända som okända världen över. Tänk på att 800 miljoner människor är väldigt många – och alla har inte ärliga avsikter.

Via en vanlig svensk tidning hittar man en del också – man behöver inte använda sig av vare sig Facebook eller nätet i övrigt.
”VÅRT ARBOGA” en sida i gårdagens Arboga Tidning uppmanar människor att tycka till om Vasastan! Äntligen ska det hända något i den fina men bortglömda delen av Arboga!
Arboga Kommun har t o m skapat en egen blogg åt Vasastaden! Klicka HÄR för att följa den, följa arbetet med förändringen och förbättringen av Vasastan och för att kommentera!

Förändring gäller också vid Fabriksgatan i Arboga. Så heter den gata som sträcker sig från Stureleden österut och där en av de tre stationsbyggnaderna i Arboga ligger. Fast numera syns inte det gamla stationshuset längre. Netto växer upp och har fått korvkiosken att flytta på sig. Jag undrar om det nya läget för kiosken inte är bättre än det gamla, syns bättre, ligger lite högre upp.

Via lokalbladet kan jag också läsa att Annika Östberg idag kommer till Arboga för att berätta om sitt liv och om sin bok. Kl. 18.30 i ABF:s lokal på Nygatan. Fritt inträde. Jag kommer att vara där också! 🙂

Fotona från Arboga är grå för grått och regnigt är vädret. Så blött och tråkigt att katterna tvekar att gå ut. Felix var ut på trappan och gluttade fyra (4) gånger innan han gav upp. Wilma var lika svårflirtat.

Bättre då att softa på sängen som Curry!

Möjligen skulle det här kunna sätta fart på katterna: Aktiviteter i ett äppelträd!

Fågelautomaten har fyllts på för första gången i höst och talgbollar hängts ut. En skata vill provsmaka lite. Grå, suddiga bilder. Jag skyller på vädret och en dålig kamera. 🙂

Löven gulnar ute. Men inne har min gamla azalea vaknat upp igen! Jag har verkligen inte ”gröna fingrar” men azaleor har jag tur med!

Avslutar med ögonblicksbild en regnig höstdag i oktober. Ha det gott! Vi ses ikväll!

 Förutom att feminister kallas manshatare framställs dom även som icke ansvarstagande föräldrar (läs: mammor). Det betyder att feminister är känslokalla kvinnor som driver jämställdhetsfrågor in absurdum och tänker att en och annan förlorad barndom får man ta  för sakens skull!

För män är sällan föräldrar, märkligt nog! I DN Ekonomi i söndags läste jag om en sådan besynnerlig pappa. ”Svårt att få ihop jobb och familj” – känns rubriken igen? Intet nytt under solen. År ut och år in tragglas problemen – än hit och än dit och förlorarna är hela tiden barnen! Också…

Först var det männens fel som inte ställde upp! Numera är det kvinnorna som ska sluta tjafsa om jämställdhet och ta sitt föräldraansvar. Marsch hem och baka sockersöta muffins! Tryck ner ett par bullar i halsen och döva ångesten bara!

Så till den besynnerliga pappan/VD:n! Killen erkänner lätt att han varit frånvarande hela tiden! Även som närvarande – de korta stunder han var det. Den något suddiga texten säger: ”-Jobbet har tyvärr konkurrerat med barnen. Jag har inte ägnat dem hundra procents uppmärksamhet ens då jag har varit med dem, säger han.” !!

Och hur går det ihop!? Två små barn utan föräldrar!? Nej, självklart inte. För texten talar om lösningen på hans möjliga karriär: Det markerade området säger: ”Han valde att ta de konsekvenser som chefsjobbet innebar, mycket tack vare att hans närmaste gav honom möjligheten. En deltidsarbetande fru, ett stort nätverk av släktingar gjorde att familjelogistiken kunde hanteras även då han inte var där.”

”Familjelogistiken kunde hanteras” = två barns barndom och uppväxt! En kvinnas/mammas förlorade möjligheter till utveckling i jobbet + ensamansvar för barnen.

Mannen är m a o bara en spermadonator! Eller kan man tolka det på annat sätt?

Artikeln om VD:n som valde bort sina barn backas upp av en klämkäck psykolog som berättar: ”Dåligt samvete betyder inte dålig förälder”.

Barn- och föräldrapsykologen ”lugnar” genom att påstå att hon inte sett att barn tar skada av att föräldrar jobbar för mycket. ?? Samtidigt får vi veta att det finns väldigt lite forskning som visar sambandet mellan barns hälsa och föräldrars arbete.
Men psykologen fortsätter: ”Finns man där regelbundet så är det ingen fara”.
Regelbundet sällan?? = min kommentar.

Hon säger vidare: ”Är man sedan tydlig och säger nu ska mamma (!) jobba en halvtimma och sen kan vi leka, så vet barnen vad som gäller.”
Det är alltså självklart mamman som har dåligt samvete och vilken mamma har ett jobb där hon kan arbeta en halvtimma och sen leka?? Inte är hon VD och koncernchef inte! 

Psykologen talar sen om att när föräldrarna jobbar så mycket så får barnen ”livskunskap”. Barnen ser att föräldrarna tar ansvar, säger hon.
Ansvar!? Ja, möjligen ett ansvar som betyder att jobb är prioritet 1 och barnen är förlorarna. Vad ger det barnen för livskunskap?

Nej, dom som roddar ihop allt som vanligt är förstås kvinnor – mammor! Resultatet blir försämrad möjlighet till jobb och försörjning. För den dagen VD:n hittar en liten ung läckerbit som inte bara gnäller utan har ett flashigt jobb och ett rynkfritt yttre – då står hon där – kvinnan, mamman.

Är det inte skandalöst att det ska till en mindre industri för att sköta en enda mans möjlighet att göra karriär!? En fru som jobbar deltid och en arsenal av släktingar som boostar upp en enda man! Jag skulle skämmas om jag var han. Och vilka signaler ger det till barnen!?

Självklart innebär föräldraskap att BÅDA blir föräldrar! Det innebär i sin tur att ansvaret delas och resp föräldrars yrkesarbetande får lov att förändras över tid – inte bara den enas!

Vi som var med om 60-talet och Grupp 8 har det här i ryggmärgen. Det är vårt ansvar att föra det vidare till kommande generationer så att våra barn och barnbarn slipper gå på pumpen och slipper uppfinna hjulet om och om igen!
OCH – det har inte ett dugg att göra med att mammor skulle vara cyniskt känslokalla varelser som går över barnalik för att tillfredsställa behovet av jämställdhet och feminism!

Pappor blir också föräldrar! Barn har rätt till båda sina föräldrar! Kvinnor har rätt till sin utbildning, sitt yrkesarbete och sin försörjning!
Och att bli förälder till ett litet barn är fantastiskt, underbart och livsförändrande – inte en bisyssla man sköter på sidan om utanför allt annat som anses viktigare.

Liv – ja, vad är det egentligen? Hur länge varar det? Hur länge är livet värt att leva? Och vem bestämmer det?

Carin Mannheimer är en person jag alltid beundrat. I den utmärkta veckotidningen Dagens Samhälle fastnar jag för bilden och texten på förstasidan direkt! Det är lättare att få botox än äldrevård i vårt land! Vad säger det om vårt sätt att se på liv?

Jag fortsätter att läsa hela artikeln! Bara rubrikerna borde få var och en att tänka till. Citaten är mycket tankeväckande.

När jag hade läst vad Carin Mannheimer hade sagt slog det mig hur rätt hon har! Det är bara ungdom som räknas! Ju yngre vuxna desto bättre! Att åldras anses fasansfullt och med den inställningen är också gamla och åldrade människor av noll och intet värde!

Gamla människor har inget utrymme i vårt samhälle! Dom är jobbiga, besvärliga och tar bara plats! Kostar pengar också och producerar inget, ger inget tillbaka! Eller?
Det är en mycket skrämmande bild som utkristalliserar sig! I vårt tyckande och tänkande vad gäller samhällsfrågor är vi bara inriktade på 100 %-are som kan jobba häcken av sig – är unga och friska – utan handikapp och utan känslor heller, som det verkar!

Ändå är det väldigt många människor som är äldre! Som blir ännu äldre och som kommer att finnas kvar länge! Dessa människor tillhör ett B-lag! Är en andra klassens människor!

Avskyvärt! Jag delar inte alls de här uppfattningarna men hur får vi en förändring till stånd?

Dagens Samhälle visar också en uppföljning på tidigare reportage om obefintliga vårdplatser. En läkare avslöjar: Jag är helt säker på att han talar sanning!

Vad har vi för samhälle? Hur kan vi bygga upp en värld för bara unga och friska?

Tidningen har mer att berätta! Om hur svårt – näst intill omöjligt – det är för kommuner att köpa kött från djur som levt ett drägligt liv innan det hamnar på tallriken! Rättvik i Dalarna har försökt och kommit halvvägs, kan man säga. Men enligt förstå-sig-påare sätter EU:s regler käppar i hjulen i slutändan!
Så djurs liv är heller ingenting värt i vår värld! Vad är vi för sorts varelser egentligen – vi människor!? Bilden här är tagen ur Dagens Samhälle och jag tittar bort när jag ser den.  Orkar inte se paniken, stressen i djurets ögon…

Allt liv är värdefullt! Allt liv är värt att respekteras! Så tycker jag och jag hoppas att fler delar den uppfattningen.

En liten pensé till exempel! Ser ni den här på bilden!? En liten blomma har fröat av sig och planterat sig i gruset nedanför trappan. Men det är ju inget ställe för en liten blomma! Den blir snart nedtrampad där. Därför grävde jag försiktigt upp den och placerade den vid ”en kompis” som jag tidigare fått göra samma sak med! 🙂 Nu sitter blommorna på en plats som passar dom – i härlig jord och med skydd omkring.
Är det inte så allt levande ska ha det? Få finnas på rätt plats, en plats som passar var och en bäst? Oavsett om man är ung eller gammal, gris eller liten blomma?

Grannens fina blomma
trivs på sin plats!

Imorgon handlar det om andra saker i vår natur!

Välkommen då och
VAR RÄDDA OM LIVET!

Fr o m onsdag är jag i fastighetsbranschen tillfälligt – kan man kanske säga!

Är på resande fot och kan ha svårt att leverera bloggar, tyvärr.

Ska försöka – men hittar ni inget nytt här så förstår ni varför!

Återkommer så fort jag kan!