Feel in the Blogg

På förmiddagen när jag gjorde saker som jag inte orkade fast jag måste – så bestämde jag mig för att försöka tänka positivt. När jag for runt i rondellen på väg till affären så dök detta upp i mitt huvud:

Livet är inte så farligt – om Du lever det varligt.

Det kändes rätt. När man är jättestressad, jätteledsen och känner att man inte orkar någonting alls längre – så känns livet verkligen FARLIGT! Hur ska man våga leva en dag till? MEN om man lever livet varligt så går det lättare. Tar en dag i taget, kanske bara en timma i taget – gör allting lite saktare och med mindre krav – så känns det mindre farligt, blir mindre hopplöst.

Så tänkte jag i förmiddags. Då visste jag ännu inte att det där brevet från Försäkringskassan skulle komma med posten och att jag åter skulle drabbas av ångest och lägga mig ner i sängen med känslan att aldrig orka stiga upp igen.

MEN så mindes jag dom där orden imorse. Lev livet varligt. Livet är verkligen värt att leva varligt och försiktigt. Det liv vi har fått ska vi förvalta väl – inte hafsa över, inte stressa bort och inte låta andras dumhet och kränkningar få en att ligga till sängs och förlora en ljummen vårdag för.

LEV LIVET VARLIGT – SÅ BLIR LIVET INTE SÅ FARLIGT.

Kramar från en som försöker

Min kropp känns som fylld av sockerdricka. Det pirrar överallt i ben och armar och det är INTE någon behaglig känsla. Huvudet är TOMT. Det fanns kanske inte så mycket där förut heller men nu är det definitivt empty!
Orkar inte ta mig för någonting. Orkar inte ens lyfta luren och meddela skolan att dottern inte klarar att gå idag. Jag vill kräkas när jag tänker på hur jag ska prata och förklara. Det går inte!
Samtidigt skäms jag ihjäl för att jag känner så här och tänker att folk måste tycka att jag är en idiot, oförskämd som inte ringer, egotrippad eller vad som helst.

Men DET ENDA JAG VILL är att bli frisk! Jag vill orka. Jag vill klara livet. Jag vill vara stöd för min familj. Jag vill någon gång längre fram orka göra någon samhällsnytta. Inte bara vara parasit på samhället som Expressen och Aftonbladet kallade mig förra våren. Och som Regeringen med Försäkringskassan som hantlangare spinner vidare på vad gäller alla som gjort misstaget att arbeta ut sig.
Jag vill heller inte skriva en sådan här massa trist och jobbigt och grått! Det är väl inget kul för någon att läsa! Förresten läser säkert ingen vad jag skriver ändå så.

Men jag vill tacka alla som ser till att ”hålla mig under armarna”. Jag har ett nätverk av familj och vänner och det betyder ALLT! Utan er skulle jag inte orka.

KRAMAR TILL ER! Ni vet vilka ni är hoppas jag!

När allt är tungt och hjälplösheten lägger sig som en tung, våt filt över en – då kryper man tillbaka ner i sängen och stannar där, för evigt…

När huvudet är kaos, när hjärnan inte längre orkar ta in ord, när skallen värker av att försöka tänka och det inte fungerar – då sover man hela dagen…

När solen skiner och alla vårblommor strålar – ligger man där och märker ingenting av livet utanför. Man ligger där och försöker låta bli att bli sinnessjuk – så känns det…

När en älskad make sen ringer och talar, talar, talar och får en att förstå att livet inte är slut. Det finns lösningar. Allt är inte svart.
Då vaknar kroppen sakta till liv igen. Då försöker hjärnan på nytt att bearbeta lite av det den orkar – de nysatta tulpanerna på den älskade kattens grav, solen som faktiskt värmt hela dagen, en frukt som känns god att tugga på.

Jag är en sådan person som tycker om att läsa sidorna med dödsannonser… ”weard”, skulle mina barn säga. Men jag gillar att läsa s k dödsrunor och då om helt vanliga människor. Gamla människor som levt ett långt liv och få läsa om hur deras levnadsbana gestaltade sig. Tänka på hur dom hade det då – förr i världen – och hur just den här vanliga människans liv kom att bli.

På tal om människor så har jag två minnen som jag gärna vill dela med mig av. Ett gammalt och ett nytt – båda sorgliga men värda att tänka till på, för att förändra våra inställningar.

Det första minnet är när jag 16 år gammal sommarjobbade som städerska på ett sjukhem för gamla. Det fanns ett speciellt rum för dom väldigt sjuka. Dom som mestadels låg i sina sängar och vändes med jämna mellanrum. Ibland togs dom upp och spändes fast i stolar. Spändes fast med remmar så att dom inte skulle ramla ihop. Dom sondmatades genom näsan.
Detta rum luktade fruktansvärt illa av avföring. Man ville helst hålla för näsan när man gick in där och ändå var det fyra människors enda plats på jorden – deras hem. Dessa fyra kvinnor behandlades inte så väl av personalen. Man kom in och sa ”Åh fy fan, vad det stinker här” och tog kanske inte alltid så varligt i dom stackars sjuka. Jag tog väldigt illa vid mig av detta. En dag när en av dom värst drabbade kvinnorna satt där fastspänd i stolen i detta stinkande rum – gick jag försiktigt fram till henne och strök henne över kinden. Då började tårar rinna från hennes ögon.
Detta glömmer jag aldrig! Denna kvinna som levde i misär på ett svenskt sjukhem och som behandlades värre än ett djur – förstod allt omkring sig, kände, såg och tänkte. Det blev en liten chock för mig och det var nog en av anledningarna till att jag så småningom blev en kämpe för alla som inte själva kan föra sin talan.

Mitt andra minne är bara någon månad gammalt. Jag hade skjutsat min dotter till skolan och på väg hem såg jag en ung flicka komma gående. Hon är runt 15-16 år, stor och kraftigt byggd. Förmodligen var hon på väg till skolan och hon såg så ledsen och deppig ut. Jag vet sen tidigare att hon är utsatt för mobbing – beroende på sitt utseende. MEN – denna unga flicka var så otroligt vacker! Hon var inte trådsmal, hade ingen fräck frisyr och inga modekläder. Men hon var vacker – trots sitt ledsna ansiktsuttryck. Jag skulle ha velat stanna bilen, hoppat ur och talat om det för henne! ”Vet Du om att Du är så vacker!!”
VEM HAR BESTÄMT vilka personer som är vackra och inte? Vem har rätt att låta denna flicka tro att hon är ful? Vem har rätt att mobba?
Också detta gör mig mycket upprörd och jag är glad att det finns ett politiskt parti idag som synliggör alla kränkta och diskriminerade. Feministiskt initiativ ska in i Riksdagen och bli en blåslampa i häcken på vem det än blir som bildar regering!

Fi för frihet! Fi för alla människor! Fi nu!

En grå morgon följdes av en lika grå dag – utanför mitt fönster likväl som inuti mitt sinne. Allt kändes tungt, ingen ork fanns och helst skulle jag velat ligga kvar i sängen hela dagen och bara gråta. MEN det går inte när man har familj och måste se till att få iväg barnen till skolan och sköta de ”måsten” som inte gör sig självt om inte jag gör dom. Att ta itu med jämställdheten inom familjen och att försöka uppfostra barnen till att göra det dom borde göra fanns absolut ingen ork till – har inte funnits på länge… Så då följer man minsta motståndets lag – man gör det själv, fast man inte orkar…

Helst ville jag inte visa mig ute, absolut inte träffa människor – men mjölken var slut och väl där i affären hämtade jag ett paket som det kommit en påminnelse om att jag borde hämtat för länge sen.

Hemkommen öppnade jag postorderpaketet och där låg de gardiner som jag beställt till yngste sonens rum för rätt så länge sen. Eftersom det var nystädat hemma och fönstren blivit putsade så tänkte jag att gardinerna ju kom rätt så lagom i tiden.
Jag satte upp dom – och fick en glädjekick! Gardinerna var underbart blå, någonstans mellan duvblå och lavendel och rummet blev som nytt! Det blev så fint så jag blev alldeles yr av glädje och fick lov att ringa min mamma och berätta. Mamma smittades av min glädje och efter en stund t o m skrattade vi båda två.

Tänk vad ett par blå gardiner kan göra underverk…