Feel in the Blogg

Jag mår illa när tidningar och TV slår upp att Saddam Hussein ska avrättas genom hängning. Inte för att jag är anhängare av Saddam och hans regim – men för den känsla jag får i maggropen av medeltida skådespel där avrättningar var folklustspel. Men också för min bergfasta uppfattning att ingen har rätt att avsluta någon annans liv. Jag är emot dödsstraff.

Hur vidrigt än någon människa betett sig, hur många liv han eller hon har på sitt samvete och hur mycket ondskan personen ifråga har åsamkat – så är Du och jag inte mycket bättre om vi bestämmer över liv och död – och att denna människas liv nu ska vara slut.

Sen är jag så naiv så att jag tror på bättring. Jag lever på hoppet med en optimistisk inställning. Jag inbillar mig att det finns någonting i varje människa om än mycket väl dolt ibland. Att denna lilla bit av godhet ska kunna tillföras näring för att kunna växa sig starkare. Att en människa inte föds ond men blir av ond av omständigheter. Och att dessa omständigheter kan förändras och utvecklas i positiv riktning.

Sen kanske det för Saddam Hussein är bättre med dödsstraff än att torteras och skändas i irakiskt fängelse – det vet jag inte.

När jag läser om mördare, våldtäktsmän och människor som misshandlar och torterar – så tänker jag: Denna människa föddes en gång till världen, kom som ett litet nyfött barn till en mamma och kanske också en pappa. Ett litet nyfött barn. Vad hände? Hur blev det som det blev? Och – det viktigaste – hur kan vi se till att historien inte upprepas igen och igen och igen.

Den frågan är mycket viktigare än att hänga Saddam Hussein.

Igår ringde jag Elon – mannen som är bäst på dubbdäck! ”Kom ner bara” sa han glatt när jag ville ha hjälp att byta till dubbade däck på vår bil. Men eftersom jag vet att Gummi-Elon är mera snäll än ordningsam så frågade jag om det inte skulle bli väldigt rörigt och mycket folk nu. Jo, det medgav han och gav mig tipset att komma direkt på morgonen. ”Vi öppnar 7 – kom strax före så ska vi hjälpa Dig” kluckade Elon.

Trots höstlov och önskan om sovmorgon ställde jag väckarklockan på ringning och sov sen knappt en blund. Vaknade var och varannan timma och kollade klockan. En halvtimma innan den skulle börja skrälla – gick jag upp.

06.45 svängde jag in på planen framför Elons Gummiverkstad – och upptäckte snabbt att jag inte var ensam om detta tips…

Jag fick fatt i Elon och sa ”Nu är jag här!” och försökte se pigg och glad ut. ”Ta in bilen så fort klockan blir 7 så hjälper vi Dig först” sa Elon.

Minuterna släpade sig fram. Alla gubbarna som kommit med sina odubbade bilar blängde misstänksamt på varandra och på mig. Kollade klockan på väggen. Tittade under lugg och undrade vem som skulle smita före…

07.00 slog Elon upp portarna och jag hade parkerat precis utanför så jag körde in först! Tjurigt stirrade gubbarna på mig alltmedan jag pladdrade på nervöst om att jag faktiskt bestämt den här tiden med Elon.

Efter knappt en halvtimma av bankande och slamrande var så min bil redo för kommande isgator!

Gubbarna stirrade surt efter mig när jag snabbt avlägsnade mig från Gummi-Elons verkstad.

Tyvärr har jag ytterligare en bil som jag ska använda samma trix med imorgon…

Tyvärr för gubbarna alltså! 🙂

På UNESCO:s hemsida kan man läsa följande:

”Non-violence is a holistic theory and practice that rejects aggression and violence in order to achieve goals or resolve conflicts in a constructive way.”

Denna regel känner jag väldigt mycket för.

Vi kan inte fightas och slåss för att just det vi tycker är rätt ska komma högst upp på dagordningen. Vi kan inte trampa ner andra och tysta igen medmänniskor för att vi tror att just det vi har att säga är det som är bäst för alla andra.

Vassa armbågar, ”håll käften” och hånfulla reaktioner mot andra som inte tycker likadant – är inte ”non-violence”.

Att låta alla vara med, att lyssna lika mycket på alla, att försöka sätta sig in i den andra människans situation och verklighet, att vara lite ödmjuk, ha respekt, att krama istället för att ge en smocka – det är non-violence för mig.

Non-violence är ett måste för ett jämställt samhälle. Non-violence-politik är för mig feminism. Finns det sådan?

Sen jag brände ut mig har jag så sakteliga lärt mig att leva efter, och framför allt, uppskatta ”långsamhetens lov”. Hur skönt det är att vila i stunden.

När jag kommer hem och ska låsa upp dörren – och inte hittar nycklarna direkt: Förr blev jag omedelbart stressad och tänkte: Jag har säkert glömt dom någonstans! Rev och slet i väskan – vilket gjorde att jag, förutom att må dåligt, rafsade runt i handväskan så jag missade nycklarna! Numera stannar jag upp, tänker att jag faktiskt VET att nycklarna ligger där någonstans, söker metodiskt och – ja,visst, där är dom! Lugn och fin alltså.

Idag kände jag av ”långsamhetens lov”. Jag gick ut för att vattna den sista pelargonen som hänger kvar i ampeln på trappan. Felix, vår ena katt, kommer gående och får syn på mig. ”-Kom Felix”, ropar jag glatt! Men – jag märker att han har något annat i tankarna. Han ser ut att ha planer på att urätta sina behov. Så – i långsamhetens lov – väntar jag där på trappan. Katten nosar runt, petar lite med ena tassen bland de gula och röda löven på marken och letar vidare – efter rätt ställe. Jag väntar och upptäcker den härliga höstluften, dofterna, trädens alla granna färger och drippdroppet från regnet mot taket över entrén. Felix hittar sin plats, gör det han ska – och kommer glatt springande mot mig sen – och vi går in tillsammans.

Det var en stund jag njöt av. Felix blev glad över att jag ”hade tid” att vänta på honom och jag över att får känna ”långsamhetens lov”.

Förresten borde vi alla vara mer som katter – fast det blir det en blogg om en annan dag.

Vet ni vad som händer då!?

Om inte familjen hunnit peta i sig Finax müsli med smak av apelsin och röda bär – så ligger vi illa till…

Tisdagen den 21 augusti – förmodligen har skolorna börjat – ingen är kanske hemma mitt på dagen… Kanske müslin bara stått där utan man tänkt på den, glömt bort den helt enkelt…

Vad händer då kl 13.04 kan man undra..?? Påbörjas någon sorts omvandlingsprocess exakt vid denna tidpunkt? En nedbrytning? Packar fullkornen ihop? Går luften ur det puffade riset? Börjar bären skrumpna ihop? Förvandlas allt till en möglig sörja eller antar müslin en ny skepnad – livsfarlig att förtära!?

Varför är müslipaketen märkta med ”sista förbrukningsdag” och en exakt angiven tidpunkt, på minuten?
Mystiken tätnar.