Feel in the Blogg

Hey, hey, hey!

Glömde ju några viktiga tips bland alla tipsen igår om minsta möjliga stress vid julklappsinköp:

– Du ska handla en vanlig vardag – aldrig en helg! Och aldrig Lucia-dagen! Alltså en vanlig dag några veckor före jul! Då är det minst med folk.

– Du ska ha en inköpslista med Dig! Så Du har koll på alla som det ska handlas klappar till!

– Du ska lämna ytterkläderna i bilen!! Ta av jackan eller kappan innan du går in på Köpcentrat. Det är VARMT därinne – och Du slipper svettas i ytterplagg inomhus! Att svettas i varm jacka bland en massa otåliga människor blir annars lätt en stressfaktor.

– Ta gärna bara kontokort + ID-kort med Dig in – eller bara plånboken. Eventuellt kan Du ha en sådan där ”magväska” eller liknande. Då har Du händerna fria när Du ska handla! Dom kommer ändå snart att fyllas med kassar med julklappar.

Så – det var dagens tips – del 2! Är jag inte ett julklappshandlarproffs så säg!! 🙂

Idag var den dag jag bestämt att NU måste julklapparna köpas. Jag hade laddat upp med kraft och nu skulle det ske.

Tips till alla er som vill göra pinan kort – vad gäller julklappsinköp. (Känns hemskt att prata om ”pina” när det ska vara roligt med klappar och jul – men ni förstår säkert vad jag menar).

1) Planera i god tid för en inköpsdag – och gör inköpen ett par veckor före jul!
2) Åk gärna till ett köpcentrum som har ALLT– d.v.s. Du hittar allt Du har tänkt – från kläder och sportartiklar – till TV-spel, böcker och godis o.s.v. Allting på en och samma gång.
3) Var där FÖRE öppningsdags! Jag var på köpcentrat 09.50 och fick en P-plats precis vid entrén. Sen vandrade jag runt lite och kollade in området – det köpcentrum jag besökte hade nämligen byggt om.
4) Kl 10 när Köpcentrat öppnar vandrar Du in och handlar i lugn och ro med bara några få andra julklappsköpare att trängas med.
5) När Du sen lämnar Köpcentrat – ta då en titt på hur det ser ut på parkeringen då… Utanför ”mitt” Köpcentra var det totalt fullsmockat – och mer folk på väg dit.
6) Njut sen av känslan av att ha klarat av alla julklappsinköp i god tid och utan stress!

Förutom att Du slipper stressa själv om Du följer mina tips – så får Du dessutom hjälp av vänlig personal som ännu inte hunnit tröttna på alla julklappsköpare. Dom slår gärna in paket åt Dig och pratar t.o.m. en stund.
Du får också tag i det Du vill ha om Du är ute i tid – d.v.s. de mest eftertraktade prylarna är ännu inte slutsålda.

Sen har jag en mycket bra genväg som jag varmt rekommenderar: Internet!!
Jag har gjort många julklappsinköp i år via Internet! Det är både böcker, filmer, spel och skivor men också udda varor som bara finns i Stockholm eller Göteborg – t.ex. Japanska Torget i Stockholm.Kommer direkt i brevlådan – eller hämtas i en matvaruaffär nära Dig.

Gör pinan kort så Du orkar njuta av julefriden. Detta är ett måste för en som inte har några krafter kvar ändå – det kan jag försäkra.

Kram på er!

Läser i bl.a. DN om s.k. downshifting – man byter pengar mot tid. Istället för att jobba häcken av sig – går man ner i tid för att få livskvalitet. Med livskvalitet menas att man hinner med sig själv och familj + hem.

Reportaget i gårdagens Jobb-DN handlar downshifting – och förstås – är det en kvinna/mamma som går ner i tid. Mannen/pappan fortsätter att jobba heltid.

Jag gillar downshifting men det ska vara lagstadgat – d.v.s. 6-timmars arbetsdag. Då kan alla – oavsett kön och föräldraroll – få mer tid för annat än bara jobb.
Kortare arbetstid för alla är ett måste om vi ska ha ett fungerande samhälle framöver. Sjukskrivningar och utmattningssyndrom talar sitt allt tydligare språk. Människor måste få tid för återhämtning och inte lägga all sin vakna tid på yrkesarbete och stress.

Den i mitt tycke oerhört fåniga tidskriften Amelia har också haft artiklar om downshifting. Även där handlade det om en kvinna som gick ner i tid för att hinna leva – d.v.s. sköta marktjänsten och barnen.

Jag undrar: Vad händer om förhållandet spricker – d.v.s. mannen med heltidslönen försvinner ur bilden? Hur klarar sig den downshiftande kvinnan då??
I DN:s reportage igår berättar kvinnan/mamman att hon hoppat av sitt jobb som informationschef men kan i framtiden tänka sig att utbilda sig till florist!! Vi behöver fler kvinnor på toppjobb – inte fler kvinnliga blomsterbindare!
Och varför skulle inte mannen unnas att downshifta??

Detta är en farlig väg. Det allt stressigare samhället gör att människor helt naturligt inte pallar trycket. Så när förhållandet börjar knaka och kvinnan/mamman ser den välkända ”väggen” närma sig – så hoppar HON av och börjar downshifta. D.v.s. tillbaka till hemmafrurollen!

Varför har facken skippat kravet på 6-timmars arbetsdag!? De flesta medlemmar uttrycker sin önskan om en lagstadgad arbetstidsförkortning – ändå väljer Sif m.fl. att slopa det. Varför??
Facken lever en farlig tid nu och bör lyssna på sina medlemmar istället för att gå arbetsgivarens ärenden!

Downshifting – för ALLA!

Igår kväll såg himlen så här dramatiskt vacker ut från min trappa

Idag är ingen bra dag för mig. Ska ändå försöka ha öppet de tre timmarna i min lilla butik. Det kommer aldrig några kunder så jag kan vila då och lyssna på mjuk musik.

Det som gör gott i själen är sådana här ting:
Mysiga katter som njuter av värmen från elementet. Här lilla röda Wilma och
svartvita Felix.
Och:

En underbart doftande hyacint! Här i min dotters fönster.

En dag i taget eller för mig just nu: En timma i taget.

Take care outthere! Var rädda om er!

Vi har anmält Arken 7 – 9, specialenhet för elever med en diagnos inom autismspektrat på Adolfsbergsskolan i Örebro till Skolverket. När vi läser rektors kommentarer till vår kritik i Nerikes Allehanda blir vi bestörta.

Rektor Kerstin Wångrell-Svensson erkänner brister i pedagogiken, att resurserna inte räcker och att personalen behöver handledning, säger sig vara självkritisk – men det räcker inte!

För en specialskola avsedd för elever med diagnos inom autismspektrat är bristande pedagogik, otillräckliga resurser och okunnig personal frapperande! Pedagogiken är A och O liksom kunnig och erfaren personal samt betryggande resurser!

Vi har även framfört kritik mot förekommande mobbing – såväl elever emellan, som lärare gentemot elever. Tidningen skriver att en av oss tidigare gjort en anmälan till Skolverket och att skolan då ej fått kritik.

Detta är inte helt med sanningen överensstämmande. Anmälan gjordes våren 2005 och under samma tid genomförde Skolverket en utbildningsinspektion i Örebro kommun. Arken 7-9 vid Adolfsbergsskolan fick då bedömningen att specialenheten övergripande var godtagbar. Dock framfördes bland annat följande behov av förbättringar från Skolverket: ”… utveckla skolans handlingsprogram till att omfatta alla former av kränkande behandling och kränkningar som kan ske mellan vuxen och elev”.

Rektor Kerstin Wångrell-Svensson anser att vi föräldrar har ”extremt stora förväntningar på skolan” och därför kommer med kritik. Inget kan vara mer fel. Vi föräldrar till barn med autism-Aspergers syndrom har nästan inga förväntningar alls längre. Vår enda önskan är att våra barn ska få skolundervisning! Få rätt stöd och hjälp med hänsyn till funktionshindret.

Kerstin Wångrell-Svensson säger också: ”Naturligtvis ska vi ta hänsyn till funktionshindret, men vårt uppdrag är att vara skola, inte behandlingshem.” Detta är så kränkande att det nästan inte är värt att kommentera. Våra barn behöver utbildning, undervisning, få gå i en skola! Vi är inte ute efter att placera barnen på behandlingshem!

Rektor säger att skolåren 1 – 6 jobbar mer med omsorgen och har mer föräldrakontakt medan i sjuan till nian ska Arken 7 – 9 stärka eleverna i deras självständighet. Vi kan säga direkt: Ni har inte lyckats – tvärtom! Osäkerheten har ökat bland våra barn och självförtroendet gått i botten! Dessutom förekommer inget samarbete mellan verksamheterna 1 – 6 och 7 – 9, vilket är mycket anmärkningsvärt och något vi också påtalat i vår anmälan till Skolverket.

Våra erfarenheter av Arken 7 – 9 sträcker sig från år 2001 och fram till och med 2007. Samma rektor har ansvarat under alla dessa år och personalstyrkan på Arken 7-9 är så gott som intakt över tidsperioden.

Av en slump fick vi föräldrar kontakt med varandra. Vi kände alltså inte varandra sedan tidigare. Någon började prata med någon och så plötsligt förstod vi att vi var många fler som upplevt samma sak på Arken 7-9. Vi anar också att mörkertalet är stort. Många föräldrar vågar inte klaga på skolan. En del kanske inte tror på vad barnet berättar och en hel del barn med autism – Aspergers syndrom har inte heller förmågan att berätta.

I början av augusti i år begärde vi ett möte med rektor och skolchef och framförde vår kritik. Vi har aldrig fått någon respons efter detta möte. Två månader senare beslutade vi oss för att gemensamt anmäla Arken 7 – 9 till Skolverket.

Elever med Aspergers syndrom är normal- till överbegåvade, men behöver särskilt stöd av olika slag. Därför upplevde vi alla stor lycka när våra barn blev antagna till Arken 7 – 9 på Adolfsbergsskolan. En specialenhet särskilt anpassad till elever med diagnos inom autismspektrat – så lyder informationen om nämnda skola. Äntligen skulle våra barn bli sedda, få den hjälp och stöd de behövde, så kände vi alla.

Tiden på Arken blev i stället ett dråpslag för våra barn. Stressig miljö, kränkningar från såväl andra elever som från lärare, bristande information, bristande kunskap hos personalen och en ovilja att samarbeta med oss föräldrar.

Vi anser att om Örebro kommun ska fortsätta att ha en specialenhet för elever med diagnos inom autismspektrat att ”stoltsera med” – så måste det ske radikala förändringar på Arken 7 – 9.

Susanne Linde

Karin Nord

Anette Blomgren

Ann-Christine Holmkvist

Föräldrar till barn som tidigare har gått på Adolfsbergsskolan

Lars Ströman
Ledarskribent och debattredaktör

Nerikes Allehanda
701 92 ÖREBRO
tel 019-15 50 29
mobil 070-211 83 73