Feel in the Blogg

När arbetsbördan på jobbet blir orimlig finns fackombud, skyddsombud och lagstiftning att ta hjälp av. Så är det inte i hemmet.

”- Det är konstigt att det inte har forskats mer om arbetsplatsen hemmet”, säger Carin Staland Nyman vid Göteborgs universitet, som senare i år lägger fram sin doktorsavhandling om kopplingen mellan kvinnors hälsa och deras insatser i bostaden.

Tänk att det ska till doktorsavhandlingar för att börja tänka i de här banorna! Självklart blir kvinnor sjuka när det ständigt har minst två jobb att sköta! Yrkesarbetet – d v s ”det riktiga jobbet” plus hemarbetet (jobbet som ”inte finns”).

Carin Staland Nyman tycker det är konstigt att det inte forskats mer kring arbetsplatsen HEMMET!
Jag finner det inte ett dugg märkligt – eftersom det är, och alltid har varit ett kvinnojobb! Ett jobb som innebär en otrolig massa arbetsmoment, planering och pusslande – men som är värderat till noll och intet! Det är såväl fysiskt som psykiskt krävande men genererar varken pengar, status eller pensionspoäng!

Titta på bara på övriga kvinnoarbetsplatser – vården, barnomsorgen och skolan – som förvisso räknas som yrken men som ger sämsta lönen och arbetsvillkoren!

Åter igen – för att vi ska få bukt med vårt sjuka samhälle – krävs jämställdhet. Det krävs också förståelse för att hemarbete faktiskt är arbete – inte bara en syssla som någon (läs:kvinnan) ska pyssla med på sidan om, någon gång när hon får tid över…

Jag är aningen trött på tjusiga hemma-hos-reportage i bostäder som ligger långt ifrån mig och min futtiga kassa! Jo visst – jag behöver inte köpa Drömhem & Trädgård, Elle Interiör, House and Garden eller Residence! Och gör det inte heller – sneglar inte ens efter dom på tidningshyllorna i Pressbyrån.

Men jag råkar prenumerera på DN och där finns ett magasin på fredagar som heter just DN Bostad. Om man nu inte kastar bilagan direkt i källsorteringen så går det knappast att undvika ”kocken med smak för antikviteter” där han står vid sin Peugot cabriolet utanför sin ”lilla ombyggda gård” i Skåne. Lite i förbifarten får man veta att garaget också härbärgerar en Mercedes och en MG – och då förstår man att det ”lilla huset” måste ha ett förhållandevis stort garage…

Den ”lilla ombyggda gården” kryllar av antikviteter och ”alla badrum” är nya – vilket får mig att inse att den ”lilla ombyggda gården” möjligen är liten för den som är van vid slott eller herrgårdar. Tillkommer gör familjens swimmingpool som är uppvärmd året runt – något som slutgiltigt får mig att begripa att den ”lilla ombyggda gården” i själva verket överträffar storleken på min sunkiga 3:a med hästlängder.

Det är rustika furubord polerade med bivax (!) där kocken förmodligen intar sig egentillverkade gåslever (gåslever är ett kapitel för sig – som jag kan återkomma till i något av mina kommande bloggar om djur och djurrättsfrågor!) och det är Chesterfieldgrupper i läder på nylagda golv i terrazzoteknik och furu.

Suck – hur ska jag stå ut i min trista 3:a? Det enda som kryllar här dammtussar och katthår. Hur ska jag någonsin lyckas komma i närheten av kocken och hans himmelrike?
Nu har ju jag, som ni kanske förstått, inte den minsta tanke på att försöka härma efter den antika kocken och hans ”lilla ombyggda gård”. Jag undrar bara varför en tidning som DN skriver om denne man, hans små förtjusande döttrar och om frun som springer efter morgonbröd i ett litet bageri som påpassligt ligger strax intill?

Jag menar, det finns ju en uppsjö av tidningar som dyrkar antikvitetsgalna familjer där de lever på sina små ombyggda gårdar på 2-300 kvm. Så varför DN också??

Skriv istället om hur jag sätter sprätt på min taskiga 3:a! Hur jag gör om köket för en billig peng så att jag blir glad när jag äter gröten på morgonen! Eller hur jag får plats med alla badrumsgrejer i ett minimalt duschrum? Lär mig att njuta med enkla medel av min 3:a så lovar jag att inte tjura över kocken och hans alla badrum och bivaxade furubord!

Jag tar den smutsiga skjortan, doften av din hud finns kvar. Visst känner jag att du har svettats lite. Försiktigt stoppar jag in skjortan i tvättmaskinen. Som om den vore gjord av tunnaste, det mest skira siden. Viker den försiktigt och lägger in den. Stänger luckan. Häller i tvättmedel och så det där sköljmedlet med doften som vi båda tycker så mycket om. Trycker på knappen och maskinen startar.
När skjortan är ren hänger jag upp den på sträcket. Slätar ut minsta veck. Drar försiktigt i sömmarna, knäpper knapparna, ser till att kragen är slät och fin. Stryker med handen över det lena tyget – om och om igen.

Din skjorta, den sista sommaren, din sista sommar.

Ute är det grått och trist. Slaskigt när snön töar bort. Det känns som antingen ska det komma en rejäl vinter nu i vintermånaden januari – annars kan det lika gärna kvitta. Någon snö i mars vill åtminstone inte jag ha! Då är det vårmånad och då ska nytt liv börja spira i våra trädgårdar – och kanske också i våra själar.

Idag har jag tvättstugan och i ett hörn har jag ställt in alla krukor och lådor med uteblommorna sedan i somras. Jag skvätter på lite vatten de gånger jag tvättar. Kanske håller dom sig vid liv – i alla fall pelargonierna – så att de kan komma igen till våren, har jag tänkt.

Men idag upptäckte jag – mitt bland allt visset och torrt – en liten, liten Petuniablomma! Jag blev så glad och förevigade den med kameran. Det finns hopp om liv! Våren är snart här och allt vaknar upp igen.

Ha en skön onsdag!

      
Tisdag 080108

Idag blev min promenad en smula kort. Anledningen var det bistra vädret.
Ymnigt regn gjorde mig mer benägen att tillbringa tiden inomhus – i värme, lugn och ro. Tack vare en bukett tulpaner

och en egen komposition av VÅR – blev dagen ändå ljus: Pärlhyacint och krokus ihop med kalanchoe och några kvistar Novemberljus som jag hoppas ska få rötter.