Feel in the Blogg

Mobbing i skolan har börjat uppmärksammas på allvar – äntligen. Det handlar då främst om mobbing mellan elever men det förekommer också allvarlig mobbing från lärare gentemot elever! Något som inte är lika lätt att få upp till ytan för diskussion.

Ett antal föräldrar i Örebro har till Skolverket anmält en specialskola där lärare mobbat elever. Resultatet av anmälan är inte klar men skolans personal värjer sig med näbbar och klor – trots att mobbingen pågått under flera års tid och kan bekräftas av flera elever. Skolledningen håller tyst och inte ett ljud hörs från politikerhåll.

Detta är ett ännu mer allvarligt problem av mobbing och betydligt svårare att komma åt. Kommuner vill inte se, vill inte höra och tystar ner kritiken. Lärare håller ihop och rektor vill inte framstå som en dålig ledare som inte klarar sina arbetsuppgifter.
Och vem tror på en elev när läraren kallar anklagelserna för lögner? Vem tror på en elev som går på en specialskola – där elevens ord viftas bort som nonsens och fantasier?
Om lärare mobbar elever – är det då konstigt att mobbing förekommer elever emellan?

Skolan är i en mycket brydsam situation totalt sett. Skolan har tappat kontrollen och blöder svårt. Lärare vågar inte längre vara ledare och pressas under allt tyngre arbetsbördor. Kommunen ska strama åt och spara pengar vilket knappast gynnar situationen! Elever går ur grundskolan utan godkänt i flertalet ämnen.

Var finns kvalitetssäkringen i skolan? Vem kontrollerar att utbildningsväsendet faktiskt fungerar – bokstavligen och i varje skola?
Tja, vi har ju papperstigern Skolverket. Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen vad gäller den aktuella anmälan om mobbing av elever från lärarhåll i Örebros skola!

*******

Som ni märker är jag lite på G igen. Känns skönt även om jag tar det så lugnt jag bara kan. Men en och annan blogg blir det kanske framöver.

Avslutar med en hoppfull bild från rabatten intill vår husvägg. Ha en fin dag.

Hanne Kjöller har sedan länge bestämt sig för att vara emot allt som har med jämställdhet att göra, har jag förstått.

Nu senast idag på DN:s ledarsida förfäras hon över att Josefin Brink (V) tycker att jämställdheten tar ett steg bakåt när regeringen vill undanta företag med färre än 25 anställda kravet att ha en jämställdhetsplan(!!). Hanne Kjöller påstår att jämställdhetsplaner bara är teoretiskt trams och att ”verklig jämställdhet skapas av människor – inte av påtvingade planer”. ???

”Alla getter hemma? Har hissen gått ända upp? Alla muttrarna åtdragna?

Att frånta mindre företag DET SJÄLVKLARA att ha en jämställdhetsplan är naturligtvis ett steg bakåt. Ett sätt att öka mäns makt och förpassa kvinnan till köksregionerna i hemmet.

Vi kan bara titta på detta med föräldraledighet. Hur ser det ut med jämställdheten där på frivillighetens väg efter över 30 år??

Hanne Kjöller – sluta!

Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression

Dag 4 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.

När jag kom till Manpower Hälsopartner idag hälsade receptionens personal. Jag blev förvånad men glad.

Träffade 4 olika personer på förmiddagen vilket var mycket jobbigt. Jag kommer inte ihåg vad jag sagt till vem, eller vilka frågor som ställts av personer jag inte minns namnen på.

Det besynnerliga är att personerna jag träffat nu framträder på ett annat sätt än tidigare. Deras sätt att prata och sammanfatta – gör att jag får en känsla av tillfredsställelse. Jag vågar andas ut. Det som de säger till mig får mig att förstå att de är kunniga. Att de ser hur jag mår och litar på vad jag säger.
Alla verkar ta mig på största allvar och när jag ber om hjälp att få skriva ner frågor till psykiatrikern som gjorde mig illa till mods i måndags – gör de allt vad de kan för att hjälpa mig. De verkar uppriktigt glada över att göra det.

De tre allvarsamma kvinnor jag mött idag i sina olika roller som psykolog, arbetsterapeut och beteendevetare – har sagt många kloka saker. Saker som jag förstår är viktiga.
Det är min tur att leva nu. Jag måste sluta straffa mig själv. Ge mig själv tillåtelse att må bra.
Om jag ska kunna bli frisk och ge till andra – måste jag ge till mig själv först.

Den tuffa, snygga beteendevetaren som alltid verkar rapp i käften och har svar på tal – fick tårar i ögonen – och sa sig vara skakad över hur jag behandlade mig själv.
Det gjorde mig förvånad och samtidigt kan jag känna att det hon sa nog är sant.

Någonstans, långt borta i tunneln ligger en mängd bitar som har sin givna plats i mitt livspuzzel. De måste få en chans att komma rätt, filas till lite kanske, mjukas upp för att passa.

Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga.
De verkar faktiskt ha en del att göra och ställer upp på oss som är där.

Jag sa ”Hej då” när jag gick därifrån idag och jag märkte att solen sken.

Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression

Dag 3 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.

Ja, visst orkade jag åka igen. Man måste orka. Är man inte dödförklarad så orkar man. Så menar Försäkringskassan!
Men det blev ett prov… Jag skämdes över att jag tänkt det där i natt om att svänga ut framför en långtradare. För vägen mot Manpower idag var verkligen att sätta livet på det hala – rent bokstavligen…
Ösregn från start – och efter cirka en mils körning – full snöstorm! Bilarna kröp i 60-70 på motorvägen. Ingen vågade köra om – tack och lov. Och jag kom fram välbehållen. Men, som sagt, jag skämdes över mina tankar – för jag ville för allt i världen inte råka ut för någon krasch på motorvägen.

Väl framme var jag ensam i väntrummet. Som vanligt – inga hälsningar – utan undanglidande blickar. En beteendevetare tog sen hand om mig i drygt 1,5 tim. Hon tyckte jag pratade för mycket och bad mig sen sluta att be om ursäkt för allt (??). Hon sa också till mig att inte torka ögonen som rann av tårar. ”Du blir bara röd och du är inte svart av mascara!”. Sen tyckte hon att Försäkringskassan var ett gäng idioter (hon sa det inte ordagrant) – men det gjorde att jag fick ett mer positivt intryck av henne.

Kl 10.30 – efter en kort paus – kom farbror doktorn och hämtade mig. Vi hade 1,5 timma på oss… Han betedde sig nästan som sjukgymnasten. Fingrade nervöst på pappren och ursäktade att han som medicinare inte hade speciellt mycket att komma med. Det förstod jag redan. Dock kollade han blodtryck och puls samt reflexer i armar och ben. Han lyste också i mina ögon.
Sen berättade han att psykiatrikern (han som fick mig att vilja rasera hela inredningen ) – föreslår att jag jobbar 50 % med utfasning mot heltidsjobb. (Chock!)

Tilläggas kan att alla personer – från beteendevetare, sjukgymnast, läkare och psykolog – träffar jag två (2) gånger och under längre tid – utom psykiatrikern. Honom fick jag endast träffa en gång – och då under knappt en timma – direkt första dagen.
Återigen – min diagnos är utmattningsdepression – en diagnos som fastställs lämpligast av en psykiatriker.

Träffen med läkaren var avklarad efter 25 minuter. Alltså hade jag 2½ timmas lunch. Jag la mig i vilrummet. Hoppades få sova lite – när natten varit så sömnlöst jobbig. Men rummet var så kallt att det inte gick att få en blund. En tunn filt hjälpte inte mycket. Efter en timma försökte jag ändra elementet som stod på golvet. Det gick inte.
Jag huttrade och frös en halvtimma till – sen gick jag ut i pausrummet och åt medhavd macka med ost och drack vatten. Jag kände mig helt färdig.

13.00 kom psykologen – en timid kvinna som verkade (??) bra om än en smula tafatt. Jag drog min historia igen, grät och var efter 1½ timma utpumpad.

Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga. OBS! De är 23 anställda på Manpower!

På något vis tog jag mig hem. Märkte att snöstormen bedarrat och trafiken var tämligen lugn.

Imorgon är näst sista dagen. På fredag faller domen – som jag förmodar blir psykiatrikern som avgör. Övriga ”jurymedlemmar” står väl sig slätt vid sidan av hans psykiatriska examen…

Sen går jag nog och hänger mig. Jag orkar INTE en vända till med Försäkringskassan! Aldrig! Never! Uteslutet.

02.00 – natten mellan Dag 2 och 3

Jag kan inte sova trots tabletter. Mitt huvud brusar och dånar. Vad sa jag igår och vad sa jag inte? Jag minns inte. Munnen är torr, hjärtat bankar.

Jag vet att jag är sjuk. Min läkare på Psyk vet. Det räcker inte för Försäkringskassan.

Ska jag avsluta det hela? Är det enklast att dö? Men min familj!? Det skulle vara så lätt att svänga ut framför en långtradare imorgon på väg till Manpower Tortyr.

Jag orkar inte gå en match mot Försäkringskassan igen. Jag orkar inte strida. Orkar inte.

På Manpower Tortyr vill ingen personal möta ens blick i väntrummet. När man kommer – vänder de bort blicken. Ingen hälsar. Inte ens dom jag lämnade ut mitt liv till Dag 1. Förnedrande och mycket otryggt.

Kan jag sova lite till? Hur ska jag annars orka en dag ytterligare?