Feel in the Blogg

I morse när jag drog upp persiennerna såg jag den gamle mannen tvärs över gatan. Han bor på nedervåningen i huset mitt emot och nu skulle han ut och slänga sopor. Sakta, sakta gick han ner för trapporna, la soppåsen i tunnan och så sakta, sakta tog han stegen uppför trappan in igen.
Så gammal och trött. Jag vet vem han är – han kallas Acke och har berättat om hur han en gång lekte på vår gård. Som liten pojke sprang han omkring här i kvarteren kring Stora Nygatan som den hette då. Fotot har har jag fått via Facebook och gruppen ”Du vet att du är från Arboga om…”

Nyss en liten pojke!
Nu en åldrad man.

Jag såg på honom genom fönstret med värme i mitt hjärta och tankarna for genom mitt huvud. Så fort det går – det där som kallas livet. Och vi har ingen aning om när det hela ska ta slut.

På vår gård finns nu något som påminner om förgängligheten.  Om att allt plötsligt kan förändras, över en natt.

Vår granne avled hastigt, alldeles för ung kan tyckas. Hans barn hedrar hans minne på olika vis. Igår kväll brann marschallerna åter utanför Bosses fönster.
 En ensam ros i snön berättar om saknad och förtvivlan men också om varma minnen av en älskad pappa.

Ta tillvara stunden innan det är försent! Gör det där du alltid har velat göra! Ring vännen sen länge sen och berätta att du inte glömt! Skjut inte upp till en annan dag – den dagen kanske aldrig kommer. Du lever nu! Men en dag är allt försent…

(Anm. Bilderna på barn och gamla är tagna från Internet).